En sann Fleming-produkt – Old School Hockey Markus Åkerblom
Markus Åkerblom, eller ”Mackan” som han kort och gott kallas för, kom till Leksand 1990 och gjorde tio säsonger i klubben. Det var där han fick sitt genombrott som nästan ledde honom till VM-spel. På 442 matcher svarade han för imponerande 114 mål. I dag bor Åkerblom i Östersund och det är även där vi börjar dagen resa tillsammans med honom i Old School Hockey.
Hur viktig var din pappa Kurt Åkerblom för dig som hockeyspelare?
– Han var jätteviktig givetvis och egentligen den första förebilden jag hade som hockeyspelare i och med att han spelade själv och var tränare både på senior och juniornivå här i Östersund. Jag hade en stor respekt för hans kunnande och pappa har lärt mig otroligt mycket om spelet ishockey, viktiga bitar som exempelvis det här med inställning och hur man ska förbereda sig.
– Han spelade på division 2-nivå här uppe i något som hette IK Boston. Innan Östersunds IK bildades fanns det en förening som hette just Boston. Sedan blev han tränare här i Östersunds IK, men även i Brunflo.
Just generationerna födda kring 1967 till 1969 var mycket framgångsrika i Östersund. Bland annat fostrade klubben, förutom Markus Åkerblom, även Ricard Persson och Ulf Dahlén.
– Ricard Person träffade jag nog första gången väldigt tidigt. När jag växte upp spelade jag i en lite mindre förening som ligger lite utanför Östersund och som heter Brunflo. Ricard och jag är jämngamla så jag spelade väldigt ofta mot honom redan första åren som jag spelade hockey. Då måste jag ha varit sex-sju år. Han var stor, tidig i utvecklingen och väldigt duktig redan då han var väldigt ung.
– Uffe Dahlén träffade jag lite senare. Jag tror inte att jag träffade på honom innan jag var tretton år och bytte förening från Brunflo till Östersund. Då började jag träna med dom som var lite äldre och då fanns ju Uffe där.
Var Ulf Dahlén redan då en stor talang?
– Inte så där jättestor. Uffe var väldigt speciell som hockeyspelare. Han hade ingen bländande skridskoåkning utan han var väldigt specifik i sin spelstil. Man upptäckte egentligen inte honom innan han klev in i seniorverksamheten här i Östersund och då han hittade sitt sätt att spela hockey. Först då förstod man att här har man en riktigt bra hockeyspelare.
– Ricard var mer superstjärna, eller vad man nu ska kalla det, än vad Uffe var då vi var yngre.
JEM-GULDET FICK ÅKERBLOM ATT VÄXA
I februari 1985 får Markus Åkerblom prova på spel i ett landslag för första gången. Det var pojklandslagets förbundskapten, Claes-Göran ”Myggan” Wallin, som tog med Åkerblom till en turnering i Riga. Som kedjekamrater fick han Robert Dahlrot från Boden och Jonas Larsson från Örebro.
– Det jag minns bäst från den här tiden med landslaget var att man åkte på dom här breddlägren som oftast var i Mora. Man åkte dit och var väldigt nervös för att träffa dom här stockholmarna. Dom pratade mycket i omklädningsrummen medan man själv satt där i ett hörn. Jag var ju med, men det kändes inte som man var med på riktigt. Det var ju stjärnorna från TV-pucken och stockholmarna som styrde och ställde lite grann.
– Första gången man kom med var nästan lite surrealistiskt och overkligt. Det tog nog både ett och två år innan jag kände mig hemma i den där miljön.
Foto: Arkiv
Två år senare får Markus Åkerblom vara med och vinna JEM-guld i Finland. Större delen av turneringen spelar han i en mycket lyckosam tredjefemma med Ricard Persson, Mikael Häggström, Stefan Elvenes och Niklas Eriksson.
– Då hade jag växt in i det och tyckte att det var en häftig upplevelse och en otrolig drivkraft samtidigt som det var något man såg fram emot varje år. Det var någonstans där som jag förstod själv att man hade någon talang och var ganska duktig på det här.
– Det var inte alls självklart när man var med i pojklandslaget att jag tyckte att jag var jättebra. Någonstans där när vi vann Junior-EM trillade polletten ner och man fick känslan att jag kanske kunde bli hockeyspelare.
Åter till Östersunds IK och ditt första år i A-laget, hur viktig var rutinerade Hannu Niemi för laget?
– Själva debuten minns jag faktiskt ingenting av idag eller vilka vi spelade mot, skrattar Åkerblom.
– Niemi var otroligt viktig. Han kom till oss efter att ha spelat i Luleå och innan det även elitseriehockey i Modo. För oss var han gigantiskt stor och superprofessionell. Han var alltid på plats i god tid före träningarna, stannade alltid kvar efteråt och var den som drog igång samtal i omklädningsrummet.
– Han var en enorm förebild på framförallt att just förbereda sig inför varje match och varje träning. Hannu bidrog till att förändra hockeykulturen här i Östersund.
DEGRADERADES MED BJÖRKLÖVEN
Inför säsongen 1987/88 lämnar Markus Åkerblom för spel i Björklöven.
– Uffe Dahlén banade på något sätt vägen för den resan genom att han öppnade Björklövens ögon ner mot Östersund. Björklöven hade vunnit SM-guld 1987 och var en bra förening för mig att gå till med en stor framtidstro.
– Jag ska också erkänna att mitt val av Björklöven handlade om Hans ”Virus” Lindberg. Han var både sportchef och tränare i Björklöven vid den tidpunkten.
Hur upplevde du steget från Division 1 till elitserien?
– Jag har fått en del frågor om det där. Innan jag flyttade upp som 17-åring svarade jag på någon fråga i en tidning med att jag hade som målsättning att vara med i premiären med Björklöven mot Djurgården och att jag ville spela alla 40 matcherna. Jag kommer ihåg att tränaren som jag till slut fick i Björklöven, Rolf Jäger, ställde sig väldigt frågande till hur man som 17-åring och som flyttar till ett lag som nyss vunnit SM över huvud taget kunde uttala sig på det viset.
– För mig kändes det att jag flyttar inte till Björklöven för att se och lära. Utan jag flyttade dit för att spela. Det här var också en del i valet av Björklöven. Jag var Brynäsare, jag ville spela där och var ner och provspelade med dom och hade ett möte med Kjell Damberg. Då fick jag klart för mig att skulle jag flytta till Brynäs så skulle jag spela juniorhockey. Efter det hörde jag inte ett ord av vad Damberg sa utan jag sa till min farsa att nu packar vi ihop sakerna och åker hem.
– Jag hade spelat i Division 1 och hade nu inga andra tankar än att spela i elitserien. Jag kände mig redo och det var för mig ett naturligt steg att ta.
Vad hände med Björklöven 1989 då ni åker ur elitserien?
– Om man tittar på truppen så tror jag att det var runt tio landslagsspelare som flyttade, försvann eller slutade och som i stort sett inte ersattes. Att jag som 18-åring får en ganska tuff och betydelsefull roll redan andra året säger en del. Jag var nog heller inte mogen för den rollen.
– Vi i Björklöven var inte tillräckligt bra som hockeylag och därför åkte vi ur.
Tränare för Björklöven var Rolf Jäger och Jan Lundström, som båda tidigare hade spelat för IFK Umeå och Björklöven.
– Min uppfattning så här i efterhand är att dom inte var mogna för det här uppdraget. Jag flyttade till Björklöven för att jag skulle ha ”Virus” Lindberg. Tre veckor efter att jag flyttat upp dit var Jäger tränare och ”Virus” var sportchef. Sedan gick det några veckor till så försvann ”Virus” även som sportchef.
– Jag har absolut inget ont att säga om varken Jäger eller Lundström, men jag tror inte att dom var rätta männen att leda Björklöven vid den tidpunkten och inte heller för min individuella utveckling.
Foto: Arkiv
TRIVDES MED PASSIONEN I LEKSAND
Efter en säsong med Björklöven i Division 1 Norra 1989/90 flyttar Markus Åkerblom till Leksand.
– Det var Dan Labraaten och Mats Åhlberg som kontaktade mig. Jag hade haft kontakt med Danne redan två år tidigare då Ricard flyttade dit, men även under hela min sejour i Björklöven. Då stod det mellan Leksand och Björklöven och jag valde ju då Björklöven och Ricard Leksand.
– När vi åkte ur med Björklöven och misslyckades med att ta oss tillbaka var jag glad att Leksand fanns som alternativ eftersom jag ville fortsätta spela i elitserien.
Första två säsongerna blir tuffa för Markus Åkerblom i Leksand. Båda säsongerna slutar med att Leksand får kvala sig kvar i elitserien.
– Jag mins första tiden i Leksand som oerhört frustrerande och med mycket självrannsakan. Först flyttade jag till Björklöven och var med och ta laget från SM-guld ner till Division 1. Sedan åker man till nästa förening och där händer nästan samma sak. Jag funderade över vad jag egentligen bidrog med och som gör att det blir så här.
– Det var två tuffa år med mycket tränarbyten. Det var Christer Abris, det var ”Mele” (Hans Eriksson), Danne Labraaten, Danne Söderström och så vidare. Jag hann gå igenom dom allihop. Så här i efterhand kan man väl säga att Leksand inte var någon bra klubb att gå till just då eftersom det var ganska mycket obalans i föreningen vid den här tidpunkten.
Foto: Arkiv
Tomas Jonsson har i tidigare Old School Hockey berättat att första kvalresan var den tuffaste. Något som Markus Åkerblom håller med om.
– Ja, så var det. Framförallt var det första kvalet väldigt överraskande. Vi hade väldigt många bra backar, Ricard Persson, Tomas Jonsson, Per Lundell, Tomas Nord, Örjan Lindmark med flera. Vi hade ett fantastiskt bra hockeylag, men ändå hamnade vi i kvalserien.
– Kvalserierna var riktigt tuffa och om jag inte missminner mig så gick vi upp genom att slå Frölunda första året och Vita Hästen borta andra året.
– Just dom här vinsterna är något av det härligaste jag varit med om. Hade vi åkt ur med Leksand också vet fan om jag inte hade brutit ihop.
Hur var det att gå ut på Noret i Leksand vid dom här tidpunkterna?
– Det är faktiskt något som jag aldrig upplevt som ett problem. Jag vet att det finns många som varit i Leksand och upplevt det, men jag har aldrig varit folkskygg eller känt att jag inte kan gå på Mårtas för att handla eller gå ut på Noret.
– Jag tycker i stället att det varit ganska trevligt när folk har kommit fram och haft åsikter genom sin passion och lidelse över det vi håller på med.
FLEMING FICK ÅKERBLOM ATT LYFTA
Inför säsongen 1992/93 värvar Leksand en tränare från Kanada. Hans namn är Wayne Fleming och han kom att betyda en nystart för Leksands IF samtidigt som han höjde nivån på mer eller mindre all verksamhet i föreningen.
– Det var ganska mycket som hände då Fleming kom in i laget och det kanske inte är så många som vet om vad som egentligen hände. Olle Öst var sportchef och han ville göra sig av med mig medan Wayne Fleming ville göra sig av med Jens Nielsen. Fleming fick sin vilja igenom när Jens flyttade till Västerås.
– Det här gjorde att Fleming spelade mig väldigt mycket tills jag blev bra. För mig innebar Fleming den stora tändningen och han blev den stora mannen i min hockeykarriär. Han tog mig under sina vingar och såg någonting i mig och bestämde sig för att det här ska skulle han få fram, vilket jag är ödmjukt tacksam för än idag.
– Hade Fleming gett med sig hade det varit jag som flyttade till Västerås medan man behållit Jens. Det var lite otäckt också eftersom Jens och jag är bra kompisar, man hamnade i en situation där den som spelade för minst pengar skulle få vara kvar.
Foto: Bildbyrån
Gick allting smärtfritt med Wayne Fleming inledningsvis eftersom det ändå måste ha varit en ganska stor omställning för er?
– Generellt var det nog inte alldeles enkelt. Jag kommer ihåg när han bad Tomas Jonsson och Jonas Bergqvist att stå och passa till varandra och sedan skjuta direktskott i sargen. Vi alla undrade nog då att vad håller vi på med.
– Han började om med grunderna, en ny passningsteknik, hur vi skulle åka skridskor och allt möjligt. Jag kommer ihåg att några av våra äldre spelare, men även vi lite yngre, funderade om vi inte skulle träna hockey någon gång.
– Vi kände ändå ganska snabbt att det gav resultat och att vi blev ett bättre hockeylag, så det tog inte så jättelång stund innan man började köpa hans filosofi och hans sätt att träna.
I SM-slutspelet 1994 var det många som trodde att Leksand skulle ta sig hela vägen till SM-guld, men redan i kvartsfinalen visade Modo att man inte hade samma funderingar.
– Svaret på varför Modo vann är nog ganska enkel. Man hade Peter Forsberg och en målvakt som heter Fredrik Andersson. Fredrik har väl aldrig varit så bra varken före eller efter den här kvartsfinalserien.
– Som jag minns matcherna så var det i stort sett Leksand mot dom två. Peter Forsberg gör några helt otroliga mål där han bland annat styr pucken bakom sin egen rygg och in. Där gick väl tåget för mig att vinna SM-guld, för det året och året efter var vi riktigt bra.
Hur förändras laget när Torgny Bendelin kom in som tränare 1997?
– Det blev en förändring även om Torgny vid den här tidpunkten var väldigt influerad av nordamerikansk ishockey. Han hade gjort studieresor till Detroit och jobbade en del med Barry Smith.
– Efter att ha haft Wayne i fyra år var det ganska skönt att få någonting annorlunda. Även om Wayne var jätteduktig så var det väldigt krävande att ha en sådan tränare. Torgny jobbade med dialog med spelarna och var lite mer lyhörd för andra idéer.
Vad är ditt bästa minne från tiden i Leksand?
– Våra fantastiska semifinaler som vi hade mot Färjestad 1996/97. Vi förlorade femte och avgörande matchen där Johan Hedberg brutit ett finger och inte kunde spela. Det var fantastiska hockeymatcher och otroligt surt att torska, men det var så jäkla kul att spela. Jag tror att tre av matcherna gick till sudden och det var en härlig stämning både bland spelarna på isen och på läktarna.
LÄMNAR FÖR SPEL I TYSKLAND
Markus Åkerblom lämnar Leksand år 2000 för spel i tyska Nürnberg.
– Vid den tiden fanns det ingen utveckling i Leksand. Klubben jobbade mer med att reparera skatteskulder än att få till ett bra hockeylag. Det handlade mer om att spelarna skulle vara billiga än bra och det fanns ingen drivkraft över att försöka vinna någonting.
– När man bara försökte lappa och laga samtidigt som jag gjort tio år i Leksand kände jag att det får vara nog. Ska jag spela i Leksand vill jag göra det för att vi kan vinna någonting och jag kände att det kommer vi inte kunna göra. Då var det i stället lika bra att åka ner i Europa en sväng och kanske tjäna en lite slant samtidigt som man får ett miljöombyte.
Foto: Arkiv
I tyska Nürnberg hade Markus Åkerblom sällskap av bland andra Per Lundell och Björn Nord.
– Så här i efterhand ångrar jag att jag inte flyttade tidigare. Jag trivdes jättebra både med Tyskland som land och med ligan där nere. Jag tycker hockeyn där var underskattad och faktiskt väldigt bra med många duktiga hockeyspelare.
– Jag tyckte också om deras inställning till spelet samtidigt som det var skönt för mig att komma till en miljö där individen var tvungen att ta ett ansvar. Ska man vara riktigt ärlig så handlade sista åren i Leksand mer om att man skulle ha samma kläder, äta måltider tillsammans och alla skulle ha samma träningsprogram. Det blev ett väldigt kollektivt tänkande och man glömde bort individen.
– I Tyskland var det mitt ansvar att vara bra och såg jag inte till att vara det fick jag sparken. Jag gillade på något sätt det tänkandet vid den tidpunkten.
Var det skönt att ha Per Lundell och Björn Nord med sig?
– Både och, andra året i Tyskland var jag ensam svensk och då var det mycket roligare. Helt plötsligt bröt man sig ur den här lilla svenska kolonin och istället började jag umgås med någon tysk, någon amerikanare och någon kanadensare.
– Det var skönt att man hade lite trygghet med svenskar första året. Speciellt när jag inte pratade språket där nere.
Var det givet att det skulle bli Timrå när du återvände till Sverige?
– Jag ville jättegärna till Leksand, men ”Masken” Carlsson som var sportchef då var inte intresserad. Då var valet Timrå. Mitt förstaval var att vara kvar i Europa och i första hand i Tyskland, men jag fick inget nytt kontrakt i Nürnberg eftersom man sparkade alla utlänningar för att plocka in nya.
– Timrå hörde av sig och ville jättegärna att jag kom dit som lagkapten. Dom hade sytt ihop ett paket åt mig som redan var klart så det valet var ganska enkelt.
Hur trivdes du i Timrå?
– Första månaderna trivdes jag jättebra och jag tyckte att det var skönt att vara tillbaka i Sverige. Ganska snabbt hamnade vi i det här med likadana overaller, måltider samtidigt och att alla måste värma upp likadant. Det kändes som att vi helst även skulle gå på toaletten samtidigt.
Foto: Bildbyrån
SKULLE SPELAT VM I GLOBEN – BRÖT ARMEN
– Återigen hamnade jag i det här kollektivsyndromet där man inte lägger över något eget ansvar på spelaren. Jag tycket faktiskt ganska snabbt att det var ganska jobbigt att vara hemma igen och när jag fick chansen att åka till Hamburg året efter tvekade jag aldrig till att tacka ja.
Hur minns du tillbaka på Sweden Hockey Games 1995 i Globen?
– Man kan väl säga att det är höjden av min karriär. Jag får någon form av internationellt genombrott och blir uttagen i All Star Team. Jag minns att jag fick stå och posera vinglande på sargen för Aftonbladet där rubriken blev ”Kungen av Globen”.
– Även om när man står där tycker att det är precis så här det ska vara så kan man väl gräma sig lite i efterhand att man inte passade på att njuta mer än vad man gjorde av dom här dagarna.
När det väl drog ihop sig till VM i Globen samma år fanns inte Markus Åkerblom med trots succén i Sweden Hockey Games och trots att hans kedjekamrater från Tre Kronor och Leksand, Thomas Forslund och Per-Erik Eklund fanns med. På Åkerbloms plats spelade i stället Andreas Dackell.
– Visst svider det att jag inte kom med, men sanningen var ju den att jag var uttagen, vilket jag fick reda på ganska tidigt. Att jag sedan bryter armen nio dagar innan VM grämer man sig självklart åt.
– Fast då tänkte jag nog att jag kommer att få spela VM nästa år i stället så det var väl ingen fara. Så blev det inte och nu så här efteråt kan jag tycka att det är surt som fan, skrattar Åkerblom.
Var det aldrig aktuellt med spel i VM 1996 eller 1997?
– Nej. Då hade man bytt förbundskapten till Kent Forsberg och då var jag iskall. Jag var med i någon B-landskamp och i Karjala Cup 1996 och 1997, men det var inte det riktiga A-landslaget.
Hur ser Markus Åkerbloms liv ut idag?
– Det är mer hockey än någonsin. Jag jobbar som sportchef i Östersunds IK med ansvar från hockeyskolan upp till A-laget. Jag är även A-lagstränare samt att jag jobbar på hockeygymnasiet under förmiddagarna.
– Det är lite mer än en heltidstjänst och det är väl så om man jobbar i en lite mindre förening. Man har inte råd att ha människor som går och är lediga halva dagarna för att vara tränare på kvällarna. Vi försöker använda resurserna så mycket det bara går.
Den här artikeln handlar om:
