En pionjär med 14 SM-guld – Old School Hockey Kristina ”Krickan” Bergstrand

Hon är invald i Hall of Fame som blott femte kvinna. Hon har flest SM-guld i ishockey av alla. I veckans Old School Hockey möter ni Kristina Bergstrand. Pionjären.

Kristina ”Krickan” Bergstrand är den kanske största pionjären inom svensk damhockey. På sin meritlista har hon bland annat 14 SM-guld, ett OS-brons och en rad EM och VM-turneringar. Nu kommer hon dessutom som femte kvinna bli invald i svenska Hall of Fame. Tidigare invalda är Erika Holst, Gunilla Andersson Stampes, Maria Rooth och Ann-Louise Edstrand. Men det var aldrig så att Bergstrand från början skulle bli hockeyspelare. Det var en sport hon började med ganska sent i livet.
– Jag började spela hockey då jag var 19 år. Jag är uppvuxen i en orienteringsfamilj och numera är jag bara en orienterare. Från början spelade jag också pingis och sedan började jag med basket (Spelade tillsammans med bland andra SVT:s Marie Lehmann), berättar Kristina Bergstrand då vi ses för en intervju till OLD SCHOOL HOCKEY på ett café i Tyresö Centrum.
– På basketen träffade jag Susanne Mörne som spelade hockey i Nacka. Hon bodde precis som jag i Bagarmossen och gick i min parallellklass. Hon gick senare i samma skola som Tina Björk, som också var en Nacka-tjej. Till någon turnering då jag var 19 år behövde Nacka folk. Susanne och jag hade alltid åkt skridskor, även lite med klubba, nere på parkleken, men jag var också alltid med grabbarna och spelade.
– I alla fall satte jag på mig utrustningen och var med i den där turneringen. Sedan var det kört eftersom att det här var det roligaste jag gjort någon gång, skrattar Bergstrand.

Trots att hon inte spelade hockey innan 19-års ålder fanns ändå intresset för sporten där.
– Ja, det har alltid funnits där även om jag aldrig hade haft hockeygrejerna på mig, men det vart en så häftig känsla.

Hade du bra koll på att det fanns damhockey när du hoppade med i Nacka?
– Jag hade inte så stor koll, men jag visste att ”Mörten” (Susanne Mörne) spelade, men det var inga serier eller speciellt många turneringar vid den här tiden. Det var en gång om året som Gurka-cupen i Västerås gick och som man spelade mot andra lag.
– Nacka var från början några mammor som började spelade. Sedan kom några ungdomar med och efter det kom det in fler och fler.

Genom åren har damhockeyspelare mötts av många fördomar men det här var ingenting som Kristina Bergstrand ödslade någon energi på.
– Det har varit fördomar jämt och alla har pratat om det där, men jag är inte en sådan person som tar åt mig av sådant. Jag har aldrig sett det som att folk tyckt att jag gjort något konstigt eller så där. Jag tror inte att man har pratat med mig på det sättet.
– Jag vet att det var jätterabalder med (Richard) Fagerlund när han sa att vi istället borde hålla på med ridsport. Då var det mycket snack och man försökte pusha mig att bli förbannad och elda upp mig, men jag har aldrig blivit så uppeldad av sådant och det har aldrig tagit någon stor del av min karriär.

Hade du som ung tjej någon förebild inom hockeyn?
– (Wayne) Gretzky ha ha…

Dom första officiella damhockeymatcherna i Sverige spelades i början av 1980-talet. Säsongen 1984/85 spelades det första Riksmästerskapet. Nacka vann båda sina matcher i slutspelet. Först mot Modo med 8-3 och sedan mot Diö med 11-0. Kristina Bergstrand svarade för sex mål och totalt nio poäng på dom två slutspelsmatcherna. Bästa målvakt blev Anette Carlsson som dessutom samtidigt var en skicklig handbollsspelare i Ältas Division 1-lag.
– Jag började själv spela 1982 och innan Riksmästerskapet var vi bara i väg på dom här turneringarna som Gurka-cupen och sedan var det några enstaka matcher.
– Sedan blev det RM. Jag har tre sådana titlar, men det var mest träningar ute i Nacka hela tiden. Damhockeyn i Nacka var jättebra från början. Vi fick inga mästartider att träna på utan det var halv tio till halv elva. Vi gjorde ändå resultat och var bäst i Sverige. Under väldigt många år hade vi det jättebra jämfört med andra damlag. Vi låg i framkant hela tiden.

Var det också anledningen till att ni fick väldigt många bra hockeyspelare till er?
– Ja, så var det. Alla tyckte det var lika roligt. Vi fick klubbor och sådant så vi behövde inte köpa allting. Jag tror att det var därför vi kunde locka dit många spelare och vi fick också dit väldigt många duktiga spelare.

Vilket stöd hade damhockeyn från Svenska Ishockeyförbundet vid den här tiden?
– 1987 spelades det första inofficiella VM. Det var första gången jag märkte av förbundet. Då var det en som heter Birgitta Crafoord som höll i det. Vi fick kläder från förbundet och så vidare.

Hur minns du första Riksmästerskapet?
– Det jag minns bäst därifrån var att jag tyckte allt var så jäkla roligt. Sedan var jag målgörare så det var extra kul att få göra många mål (skratt). Att få spela matcher där det gällde någonting var helt fantastiskt.

Var det stort att vinna dom här mästerskapen?
– Ja, så var det. I Nacka hade vi Nacka-Värmdö posten och där jobbade en som hette (Perarne) Sanglert. Han var till och med på den här resan till Kanada 1987. Han älskade damhockey och skrev om oss. Det stod om oss i tidningen jämt och det var lite ballt faktiskt.

Det första SM-guldlaget.

Kristina Bergstrand och Lisa Plahn var under många år Sveriges bästa radarpar och fullkomligt öste in mål och poäng tillsammans både i Nacka och landslaget.
– Jag spelade nog ihop med Lisa nästan redan från början. Vi blev ett radarpar och passade rätt bra ihop. Hon passade fram mig jättemycket. Vi hittade varandra och hon var rightspelare så vi kompletterade varandra rätt bra. Vi gjorde en herrans massa mål.
– Vi var även bästisar under en lång period även vid sidan av hockeyn. Vi umgicks mycket, men jag skulle säga att hela gänget i Nacka umgicks mycket. Alla i Nacka var dessutom ungefär lika gamla. Då var jag lika gamla som dom jag spelade med, men när jag var i M/B (Mälarhöjden/Bredäng) var jag 15 år äldre än den som var näst äldst, skrattar Bergstrand och fortsätter:
– Lisa bor här ute där jag jobbar så vi har kontakt fortfarande.

Vad var det som drev er i Nacka hela tiden för vi vara ärliga och säga att inledningsvis hade ni inte speciellt mycket kvalificerat motstånd.
– Jag tror alla tyckte att det var jäkligt roligt att vinna. Vi kunde vinna med 25-0, men vi tyckte det 25:e målet var lika roligt att göra som det första.
– Alla tyckte det var jätteroligt att spela hockey, umgås, värma upp och så vidare vilket gjorde att alla längtade till alla träningar.
– Allt eftersom var det bättre och bättre motstånd, men från början vann var det inte samma sak. Jag tror att vi vann 89 matcher i rad eller liknade. Alla frågade hur vi kunde tycka det var så roligt varje gång, men det var verkligen det. Jag kan inte säga varför och det låter nästan sjukt.

Det var inte bara Kristina Bergstrand som kom att bli en viktig person för Nackas damhockey. Även Marianne Bergstrand, mamma till ”Krickan” blev en profil och omtyckt personlighet i laget.
– Hon var lagledare. Anledningen till att hon kom med var att vi behövde nya tränare, sponsorer och så vidare. Jag frågade mamma om hon kunde hjälpa till att fixa sponsorer. Då började hon med det och tyckte också att det här var jätteroligt.
– Mamma är också sportintresserad, orienterare, men hon hade aldrig hållit på med hockey. Hon var med oss under massor med år och var som en mamma åt hela det här laget. Hon hade alltid med sig frukt och sådana saker.

Hur var det att ha med sig mamma in i din nyfunna hockeyvärld?
– Det har aldrig varit några problem utan jättetrevligt. Hon blev som en i gänget, säger ”Krickan” Bergstrand med ett varmt leende.

Arkivbild.

Arkivbild.

Säsongen 1986/87 skickade alltså Sverige sitt första damlandslag till ett inofficiellt VM- Turneringen spelades i Kanada. Sverige slutade fyra. Kristina Bergstrand utsågs till Sveriges bästa forward. Detta trots att radarkompisen inte kunde följa med.
– Det jag blir påmind om ibland är att jag under åren runt 1986 och 1987 var jag bäst i Sverige. Många trodde att jag skulle åka över och dominera på det här inofficiella VM:et. Det visade sig att Kanada och USA hade många som var minst lika bra som jag. Vi åkte på torsk rätt många matcher där…

Trodde du själv samma sak?
– Jag hade faktiskt inga sådana tankar utan jag bara körde på, vilket jag alltid har gjort.

Genom att du fick möta dom här kanadensiska och amerikanska stjärnorna utvecklade den här resan dig som hockeyspelare?
– Ja, absolut så var det. Hade jag inte utvecklats av alla dom här motståndarna som jag mött genom åren skulle jag inte ha kunnat hålla på till 2004. Det som har drivit mig framåt hela tiden är att spela mot dom här bästa tjejerna och se hur bra jag själv kunde bli.
– Från det jag började fram till 2004 var det som dag och natt inom damhockeyn. Det är nog nästan bara jag som varit med om den här jätteresan där det hände väldigt mycket. Alla andra slutade resans gång.

Börje Salming.

En av sponsorerna för den här resan var ingen mindre än Börje Salming.
– Han var i Toronto och det var dit vi åkte och spelade. Jag vet inte vem det var som hade kontakten med honom, men bland annat var det han som gick in med pengar så vi kunde åka. Börjes dotter spelade ju senare också lite hockey i Vaxholm.

När vi kommer in på känslan att vara en som var med i det första svenska damhockeylandslaget någonsin och få dra på sig landslagströjan så spricker Kristina Bergstrand upp i ett stort leende.
– Det var skithäftigt. Gud vad vi tog kort (skratt). Det var jätteroligt att åka iväg med landslaget där alla hade samma kläder. Det vart också som ett erkännande för oss och kul att känna att förbundet stöttade oss. Det började hända grejer.

Säsongen därpå, 1987/88, spelas det första Svenska Mästerskapet för damer. Mästare blir givetvis Nacka som i kvartsfinalen slog Brynäs med 11-0, i semifinal Modo med 4-0 och i finalen FoC Farsta med 11-0. Nacka släppte bara in ett mål i vägen till SM-guldet. Det var i åttondelsfinalen mot Danderyd i en match som slutar 10-1. I finalen mot Farsta gör Bergstrand fyra mål och totalt sju poäng.
– Det var ingen stor övergång från att tidigare varit RM. Sedan betydde ett SM-guld mer, men det var samma känsla eftersom det var samma lag vi mötte.

Totalt kommer Kristina Bergstrand vinna inte mindre än 14 SM-guld, men det återkommer vi till längre fram i berättelsen.

Den 19:e mars 1990 invigdes det första officiella VM för damer. Turneringen spelades i Ottawa och Sverige slutade fyra efter att ha förlorat bronsmatchen mot Finland med 6-3. Kristina Bergstrand blir bästa svenska poängplockare med fem mål och totalt sju poäng på fem matcher. Kanada vinner guldet före USA. Strax innan turneringen sa hon i en intervju att det inte bara är hon som spelar i landslaget.

Kände du en press att det var du som skulle vara den som levererade i landslaget?
– 1989 var det EM i Västtyskland. Då vart jag utsedd till bästa forward i Europa. Då tog ”LG” (Lars G Karlsson) och ”Lillen” (Christian Yngve) mig åt sidan och sa att jag skulle vara en frontfigur för det här landslaget. Dom skulle jobba med att få fram damhockeyn mer genom mig. Det var kanske en liten press, men jag har aldrig sett att det skulle ha varit jobbigt.
– Sedan har jag nog alltid varit bättre i klubblaget än i landslaget av någon konstig anledning. I landslaget har jag ändå känt att det funnits fler som har kunnat bidragit.

14 SM-guld…
– Ja, det är rätt häftigt ha ha…

Det är svenskt rekord. Kan du peka på vilka som varit roligast eller svårast att nå upp till?
– Ett jag minns lite extra är när vi spelade i Torvalla (1993/94) och vi vann med 3-0 mot Farsta och jag gjorde två mål, men ett annat som jag verkligen kommer ihåg var när slutspelet gick i Varberg (1995/96). Vi mötte Farsta som var ganska bra vid den här tiden. Dom ledde ett tag i matchen, men vi kom tillbaka och vann med 6-5.
– Sista gulden med M/B var också väldigt roliga. Även då hade vi ett jäkligt roligt gäng. Det har varit många guld och jag kan inte säga att något har varit tråkigt, skrattar Kristina Bergstrand som alltså vann SM-guld för Nacka: 1988, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 96, 98 och för Mälarhöjden/ Bredäng: 1999, 2000, 2001, 2002 och 2003.

Vart du aldrig mätt på att vinna SM-guld?
– Jag blev absolut aldrig less. Det var alltid samma känsla.

Inför säsongen 1998/99 och efter Kristina Bergstrands nionde SM-guld med Nacka tvingas hon till att lämna klubben.
– Nacka hade inte råd att ha kvar oss i klubben. Då hade vi just vunnit SM (Farsta 3-0, Bergstrand två mål) och det var också ett häftigt SM. Slutspelet gick i Nacka. Vi hade fått några av Västerhaninges tjejer, eftersom dom hade lagt ner före oss, och vi hade ett jättebra lag.
– Efter det guldet kom man från Nackas håll och, som sagt var, sa att man inte hade råd att ha oss kvar. Då slutade många av tjejerna. Jag och några till visste inte vart vi skulle gå och jag hade bestämt att jag ville spela några år till.
– Jag provspelade bland annat med AIK, men det var inte min typ av tjejer som spelade där. Sedan provspelade jag med M/B och då kände jag direkt ”Det är självklart här jag ska köra” även fast det var Farsta-tjejerna som körde där och som hade varit mina gamla rivaler. Jag kom in i det gänget direkt.

Hur upplevde du satsningen från M/B:s sida jämfört med den som var i Nacka?
– Det var ett steg till. Vi hade Leffe Åhs som tränare och han hade tidigare tränat Farsta. Han var bra, jätteengagerad och kunde mycket om damhockey. Dessutom fick vi jättebra träningstider och eget omklädningsrum. M/B satsade verkligen på oss och det var väldigt härliga och roliga år där. Vi hade ett herrlag och ett damlag och dom var nästan likställda.

Maria Rooth.

I mitten av 1990-talet hade två unga tjejer börjat synas på allvar i hockeyrinkarna. Det var Erika Holst och Maria Rooth. Många har vittnat om att deras intåg och till viss del inställning kom att förändra Damhockeyn i Sverige.
–  Erika kom med redan 1995 och Rooth 1996. Just EM 1996 hade jag tackat nej till på grund av jobbet och då vann Sverige, skrattar Kristina Bergstrand och fortsätter:
– Båda var jätteduktiga, hade spelat med killar och var väldigt unga. Samtidigt förstod alla att dom skulle bli någonting.

Var det stor skillnad på inställningen hos dom här tjejerna jämfört med er generation?
– Nej, så stor skillnad tycker jag inte att det var, men dom utvecklades väldigt mycket. Rooth och jag bodde väldigt mycket ihop i landslaget. Jag fick alltid ta hand om dom här tjejerna som inte sa så mycket.
– Varken Erika eller Rooth sa så många ord i början, men dom också bara 14-15 år när dom kom med i landslaget.

Blev det ett annat driv när dom båda kom med i landslaget?
– Kanske att det var så, men inte så att jag tänkte på det. I så fall var det mer efter att dom kommit tillbaka från Duluth, universitetet. Då upplevde jag mer att dom hade fått en annan inställning. Erika och Rooth stjärnor då och gjorde stor skillnad i landslaget.

Som en extramamma för dom här tjejerna vad försökte du ge dom som hockeyspelare?
– Jag försökte bara vara mig själv och jag har alltid älskat att träna. Jag var på nästan alla träningar och gav alltid järnet, värmde alltid upp, joggade alltid ner och gjorde allt det där som man ska göra. Om några nämner mig så är det oftast det här dom menar, att jag alltid gav järnet.
– Det är nog inte att dom tyckte jag var en fantastisk hockeyspelare utan det var mer att jag hade 100 procent inställning till allt jag skulle göra. Jag tyckte också att allt var jätteroligt och hade också alltid roligt med dom här tjejerna.

Givetvis utvecklades även Kristina Bergstrand som hockeyspelare genom att spela och träna med den nya generationen hockeytjejer.
– Ja, det gjorde jag absolut. Det hände rätt mycket och sista åren var egentligen mina bästa år. Hockeyn gick framåt otroligt mycket efter OS 1998 och under hela 2000-talet.
– Men då började jag få skador också. Jag hade en axel som hoppade ur led och som jag fick lov att operera. Dessutom fick jag en korsbandsskada. Jag var borta något halvår, men jag gav mig fan på att jag skulle komma tillbaka och vara bättre än någonsin. Jag lyckades varje gång dessutom.

”Krickan” inledde sin hockeykarriär som 19-åring och slutade då hon var 40 år. Under den här tiden förändrades hon en del som hockeyspelare.
– Från början var det bara ”tuta och köra” och inte mycket tanke bakom. Det var mer att jag senare i karriären tänkte hockey mer och mer. Jag vart nog en smartare spelare.

Första gången Damhockeyn fanns med på OS-programmet var i Nagano 1998. Sverige, med Bengt ”Fisken” Ohlson som förbundskapten, gör en blek turnering och slutar femma av sex lag. Bara en vinst, sista matchen mot Japan med 5-0.
– Den turneringen var egentligen bara en häftig känsla att vi fick vara med. Vi skulle åka dit för att se och lära. Kanada och USA var alltid mycket, mycket bättre. Finskorna hade också alltid varit bättre än vad vi var.
– Vi förlorade mot Kina (1-3). Det var laget som vi skulle ha vunnit över så vi blev rätt nedskrivna efter den turneringen.
– Efter OS 1998 kom det fram många nya tjejer i landslaget. I Nagano var det ganska många med som var i slutet på sina karriärer. Det var nog lite för många gamla spelare där. Många av oss var nog nöjda med att komma till ett OS och sedan vart det inte så mycket mer.

Det blev betydligt roligare fyra år senare när Sverige vinner OS-brons i Salt Lake City.
– Det var lite häftigare (skratt) och lite som en Askungesaga. Jag, Rooth, Holst, (Maria) Mia Larsson och Gunilla (Andersson) hade blivit uttagna redan ett halvår före OS. Vi skulle representera det här laget på olika camper och så vidare. Det var rätt skönt att veta att man hade kommit med och dom sista blev uttagna först någon gång efter jul.
– Sedan blev det jättemycket snack om vi skulle få åka eller inte. Dessutom blev det här med Peter Elander, han fick inte ha kvar laget… Mycket som hände och det var väldigt turbulent.
– Varje månad den säsongen var vi iväg på någon resa. Peter var med på alla dom här resorna och han var väldigt bra. Han hade en jäkla förmåga att få ihop laget och vi hade rätt kul ihop, bra träningar och vi mötte Kanada, USA och Finland hur många gånger som helst och torskade nästan varje gång. Samtidigt kände vi själva att det hände något med laget efter varje resa och match. När vi åkte i väg hade vi bestämt oss för att det här skulle bli vår turnering och det gick verkligen jättebra.

Hur var din roll i det här laget?
– Jag var rätt snackig kan man väl säga (skratt). Var det något som skulle hände så var jag med. Jag var ingen som satt tyst i ett hörn. Egentligen är jag inte så snackig, men i ett omklädningsrum kunde jag verkligen babbla.
– Jag tror att tjejerna ändå tyckte att det var rätt skönt att ha mig med eftersom jag först kunde snacka och har roligt med alla, men när det var match var det full koncentration.

Kände du press på att du skulle vara den som levererade då?
– Nej, ingenting. Den pressen hade jag inte känt på lång tid när det gällde landslaget. Från början var jag kapten i landslaget med i Salt Lake var jag ingenting sådant. Sedan hade jag en roll där jag skulle ta tag i mycket, men det var ingenting som stod på något papper.

Den 21 februari 2002, efter det att Sverige slagit Finland i bronsmatchen och Kanada vunnit över USA i finalen, fick Kristina ”Krickan” Bergstrand från Bagarmossen i södra Stockholm ta emot en OS-medalj tillsammans med sina lagkompisar i Damlandslaget.
– Jag fattade nog inte riktigt. Allt var så konstigt. Vi fick medaljen och det var inget mer med det. Sedan kom vi hem och då ”Herregud vad folk tycks ha tittat på det här”. När vi kom till Arlanda var det fullt med folk. Sedan ringde tidningar och det nästan något varannan dag.
– Det var häftigt som sjutton, men till slut blev det att jag tackade nej till en del saker. Nu efteråt har jag tänkt på hur det var, att jag tackade nej till grejer. Det var en häftig tid.

Vad tror du den här medaljen betydde för damhockeyn i Sverige?
– Både det här bronset och silvret 2006 tror jag har betytt jättemycket. Genom framgång blir det alltid så att det föds massor med nya spelare som tycker det är jättekul att spela hockey.

Du nämnde själv mottagande på Arlanda och så vidare. Sådant kan lätt dö ut, men du menar att det här uppsvinget bara fortsatte?
– Ja, det var en push där. Under sju, åtta år var det väldigt mycket damgrejer. Efter silvret var det nästan ännu värre. Sedan har det börjat plana ut även om man idag ser mycket mer damhockey på TV jämfört hur man gjorde under vår tid. Det märks att förbundet har satsat mer.

Vilka skulle du säga är dina stora VM-turneringar?
– Jag tror att jag gjorde sex VM-turneringar. Efter OS 1998 blev jag inte uttagen till VM eftersom man tyckte att jag var på ”deken”. Då skulle man ha in nya tjejer, men jag kom snabbt tillbaka igen.
– Jag tror att jag var som bäst i VM-turneringen 1992. Det gick i Finland. Jag hade otur eftersom jag hade varit sjuk innan turneringen, men vi var ändå rätt bra då och det är nog en av gångerna vi skulle ha kunnat slå finskorna (förlust i bronsmatchen mot Finland efter straffar).

40 år ung väljer Kristina Bergstrand att sluta spela.
– Jag började få ont. Jag hade ont i ryggen, fötterna och armbågarna samtidigt som vi tränade mer och mer för varje år. Min kropp sa att nu fick det vara bra.
– Sedan var jag också rätt less på hockeyn. Jag spelade två säsonger efter OS i Salt Lake, men sedan var jag mätt. Efter det, inte en enda gång har jag känt ”jag skulle vilja börja spela igen”. Jag var verkligen färdig med hockeyn och det har känts jättebra.
– Sedan har jag fortsatt tävla i Orientering och jag åker skidor så jag har aldrig försvunnit från den här med tävling. Just den biten är vad jag tycker är häftig. Jag tror också det är därför jag aldrig har längtat tillbaka till hockeyn.

Höll du på med orientering samtidigt som du spelade hockey?
– Ja, det gjorde jag. Jag sprang femdagars, tiomila och sådana tävlingar. Jag har alltid haft orken och varit bra på att orientera, men jag har inte varit en elitlöpare. Det är nu när jag blivit äldre som jag blivit en av dom bästa D-55:orna (skratt). Orientering är en fantastisk sport som man kan tävla i även om man är 90 år.
– Sedan åker jag skidor jättemycket och var i Ågesta och åkte nu i helgen. Jag har gjort sju Vasalopp. Som ung tävlade jag på skidor för Hammarby och även då i skidorientering.

Har du aldrig tänkt tanken att bli ledare inom hockeyn?
– Nej, jag är en som vill träna själv och har väldigt svårt för att tänka mig att stå i båset. Jag och Pernilla Burholm var med och hjälpte till i ett stadslag ett tag, men jag kände att det där var ingenting för mig.

Hur ser Kristina Bergstrands liv vid sidan av all idrott ut idag?
– Jag jobbar, tränar, styrketränare, är på landstället och umgås med min släkt så jag har det rätt bra måste jag säga.

Du ser ut att må bra också.
– Ja, jag trivs, avslutar Kristina Bergstrand med ett skratt.