En kontroversiell superstjärna – Old School Hockey Theo Fleury

Theoren “Theo” Fleury var inte bara en av NHL:s bästa spelare under 1990-talet. Han var även en av ligans mest omskrivna vid sidan av isen. Bland annat målades Fleury upp som en person med stora alkohol- och spelproblem, något han fick vård för i slutet av sin karriär. Han spelade under många år även med kraftiga magsmärtor. Något som skulle komma att diagnostiseras som Crohns sjukdom.

Hockeysverige.se fick en intervju med Fleury där han i första hand berättar om sin fantastiska hockeykarriär men även gav sin syn på hur han hanterade media när drevet efter honom var som värst.

Theo, om vi börjar berättelsen om din hockeykarriär hemma i Oxbow, hur kunde en vanlig dag efter skolan se ut för en ung hockeyfantast som dig?
– Det var alltid sport, skrattar Fleury och fortsätter:
– Jag var så exalterad över att få komma i väg och sporta så jag till och med slarvade i skolan. Alla tankarna och energi gick till min planering att efter skolan spela baseboll eller hockey. Mina bröder Ted och Travis spelade hockey även de och oftast spelade vi tre tillsammans både med och mot varandra under dom här åren.

Var det flera sporter som gällde för dig under de här åren?
– Ja, det var golf, fotboll, volleyboll, badminton, egentligen provade jag alla idrotter som du kan tänkas testa på i skolan.

SKAR UPP ARMEN SOM 13-ÅRING

När Fleury var tretton år inträffade en allvarlig olycka under en hockeymatch, en händelse som höll på att stoppa hans karriär och höll honom borta från spel i tretton månader.
– Vi spelade match och jag fick en skridsko över armen som skar upp ett djupt jack. Det var självklart mycket blod och många nerver skars av i armen, något som gör att jag än idag känner av skadan. Det blev bara en operation och den varade i sex timmar men man fick inte alla nervtrådar på plats så jag har fortfarande problem med blodcirkulationen i armen.
– Visserligen var det många som trodde att jag inte skulle kunna spela hockey igen, men uppriktigt sagt minns jag inte att jag upplevde det som något stort problem till att börja spela igen. Jag var ju som sagt var ganska exalterad över att få spela hockey och dessutom fick jag hjälp tillbaka av många vänner.

Säsongen 1983/84 tillbringade en då femtonårig Fleury i St James Canadiens i Major Junior Hockey League. Där svarade han för fantastiska 64 poäng fördelat på 33 mål och 31 assist på endast 22 matcher.
– Jag har väl alltid varit lite av en talang och jag älskade redan då att göra mål. Jag fick spela det spel jag gillade och det gjorde att det kändes bra och även gick bra för mig. Vi fick inte så mycket taktiska direktiv att följa utan hade en ganska stor frihet i vårt spel vilket resulterade för min del i att jag kom att göra en hel del poäng.

Media började nu uppmärksamma den lille (168 cm/80 kg) målskytten och redan säsongen därpå tog WHL-laget Moose Jaw Warriors honom till sitt lag. Säsongen 1987/88 delade han priset som WHL:s bästa målskytt, Bobby Clarke Trophy, tillsammans med Joe Sakic.
– Jag blev först draftad av Winnipeg Warriors och jag var med där och tränade lite innan klubben såldes till Moose Jaw. Så det var bara för mig att packa min väska och följa med dit i stället.

Många talade om att du var för liten för att lyckas i NHL och även WHL inledningsvis. Men du visade alla så kallade experter att de hade fel. Vad var hemligheten med ditt genombrott som spelare under de här åren?
– När jag var barn fick jag rådet att om man vill bli bra oavsett om det är musik, idrott eller vad det nu är så kan du inte leva enbart på talang. Det krävs tusentals timmar med träning också. Just all den här träningen jag lagt ner under åren började ge resultat. Detsamma gäller då jag kom till NHL. Speciellt om du är en liten spelare som jag var så krävs det ännu hårdare fysisk träning för att kunna stå upp mot de betydligt större killarna.

Var det samma Theo Fleury som spelade i Moose Jaw som Wayne Gretzky senare ville ha till New York Rangers på grund av sitt stora hjärta?
– (Skratt) Jag vet inte, jo men det tror jag nog. Vi mindre spelare är ofta ganska kreativa i vårt spel. Men jag försökte även hela tiden spela en aggressiv hockey, vara i motståndarnas ansikte och irritera för att jag helt enkelt skulle få utrymme för mitt sätt att spela.

VAR MED I STORA FAJTEN: ”BLIR MAN PÅMIND OM”

När samtalet kommer in på coachen Graham James i Moose Jaw som Fleury i sin bok
Playing with Fire anklagat för sexövergrepp tystnar han och frågar om vi inte kan hoppa över den frågan. Något vi givetvis respekterar. Här hänvisade Fleury vid intervjun till den pågående utredningen som kommer att utmynna i åtal och rättegång mot James, som tidigare har dömts för övergrepp mot den forne NHL-spelaren Sheldon Kennedy.

Vid Junior VM 1987 var Fleury, Kanada och Sovjet inblandad i en jätteskandal. Turneringen spelades i Tjeckoslovakien och just matchen mellan Kanada och Sovjet spelades i Piestany. Efter att Fleury hade gjort matchens första mål åkte han förbi ryssarnas bänk och låtsades med klubban avfyra skott från en kulspruta mot spelarna i båset, vilket givetvis resulterade i upprörda känslor. I andra perioden när Kanada leder med 4-2 hugger Pavel Kostitjkin ner Fleury vilket startar ett bråk där alla spelare på planen slogs med varandra. Norske domaren Hansen tappade kontrollen helt och lämnade isen när bråket urartade. Slagsmålet kom att bli ihågkommet under namnet ”Punch-Up in Piestany”.
– Den matchen blir man påmind om ibland. Egentligen var händelsen något som hände ganska ofta hemma i Kanada så vi såg inte något konstigt i att det var en fajt. Det hade varit en hel del snack mellan oss spelare under matchen och till slut blev det bråk. Men att båda lagen skulle diskvalificeras blev en ganska stor överraskning för oss och antagligen även för spelarna i Sovjet. Det kändes väldigt överdrivet att det skulle behöva gå så långt som att båda lagen uteslöts ur turneringen.

Hur var relationen mellan er spelare i Kanada och ryssarna efter matchen?
– Vi bodde inte på samma ställe så vi träffade inte varandra mer innan vi åkte hem. Just den här händelsen gjorde att det kändes extra bra då vi året efter blev juniorvärldsmästare i Moskva (Där Fleury för övrigt kom med i turneringens All-Star Team tillsammans med Jimmy Waite, Greg Hawgood, Teppo Numminen, Alexander Mogilny och Petr Hrbek) och vann över Sovjet med 3-2.

”HÅKAN VAR EN AV DE BÄSTA JAG SPELADE MED”

Hur minns du tillbaka på första träningslägret med Calgary Flames 1988?
– Det var stort att träffa alla stjärnorna, Joe Mullen, Håkan Loob, Doug Gilmour, Al MacInnis med flera. Hela mitt liv hade jag sett fram mot att få spela i NHL och nu var jag så nära att uppfylla min största dröm. En stor dag helt enkelt och jag spelade i tre av träningsmatcherna. Men jag började den säsongen i farmarlaget Salt Lake.

I laget fanns sedan 1983 Håkan Loob från Slite på Gotland. Samme Loob som idag är scout för Calgary Flames samt har varit vd för Färjestads BK och som är den kanske målfarligaste spelare som svensk elithockey skådat.
– Håkan är en av de bästa spelare jag någonsin spelat med. Jag minns hur jag i början var helt fascinerad över vilka fina handleder han hade när han spelade. En av NHL:s riktigt stora spelare vid den här tiden.
– Vid sidan av isen var han alltid schysst mot oss andra och han skojade och skrattade mycket. En kille som verkligen gjorde oss andra glada. Det hände ibland att vi åt middag ihop och det var alltid måltider med mycket skoj och skratt. En kanonkille helt enkelt och en mycket bra vän.

Berätta om din NHL-debut.
– Januari 1989 mot Québec Nordiques. Jag minns hur nervös jag var och hur stolt min familj var över att jag skulle få spela för Calgary Flames i NHL, säger Fleury med mycket stolthet i rösten.
– Ett riktigt kul minne. Däremot minns jag inte riktigt vilka som spelade i min kedja debutmatchen. Det kan ha varit Tim Hunter och Jiri Hrdina men jag är inte säker.

Vad gjorde Calgary Flames till det lag som vann Stanley Cup 1989?
– Jag tror det handlar om den kvalité vi hade på spelarna i laget. Vilka lag vi än spelade mot hade vi kvalitéer och skicklighet i laget för att bemöta det. Oavsett om lagen spelade tufft och fysiskt mot oss eller tekniskt visste vi att vi kunde vinna matcherna. Vi spelade tajt bakåt och hade en bra offensiv checking som gjorde det väldigt svårt att spela mot oss.

VANN STANLEY CUP MED CALGARY

Calgary Flames vann finalen över Montréal Canadiens med 4-2 i matcher och kunde den 25 maj 1989 för första gången titulera sig Stanley Cup-mästare.
– Den finalserien och framför allt den sista finalen i Montréal minns jag som den hade spelats igår. Det var så otroligt spännande och då det stod klart att vi var mästare var känslan helt underbar. Det går inte riktigt att beskriva hur man känner just då men det var stor lycka att fått vara med om att förverkliga en pojkdröm.
– Det var även en väldigt speciell känsla att få vinna den avgörande finalen över Canadiens i Montréal. Det var ju något som aldrig hänt tidigare.

Theo Fleury spelade i Calgary Flames fram till och med 1999 utan att vinna ytterligare någon Stanley Cup-titel.
– Det blev en hel del förändringar i både laget och organisationen efter Stanley Cup-titeln 1989. Klubben kom in i ett generationsskifte och det fanns kanske inte riktigt de ekonomiska resurserna för att bygga upp ett lika starkt lag som vi hade 1989.

Under säsongen 1998/99 lämnade Theo Fleury Calgary för spel i en halv säsong för Colorado Avalanche.
– Jag skulle bli free agent och fick frågan om jag ville spela med Colorado i slutet av den säsongen. Det var ett fantastiskt tillfälle. Colorado hade ett otroligt lag med Joe Sakic, Peter "Foppa" Forsberg, Valeri Kamensky och Patrick Roy. ”Hell, they are legends all of them” haha…

VÄRVADES AV TILL RANGERS AV GRETZKY

Säsongen därpå berättar Wayne Gretzky för media att han vill ha Fleury till sitt New York Rangers eftersom det inte finns någon annan i NHL som spelade med så mycket hjärta som honom.
– Det var strax före deadline det året som Gretzky ringde och frågade om jag ville komma till Rangers och spela. Det lät ju kul och jag var säker på att vi skulle gå till playoff den säsongen. Men det blev ingen bra säsong och jag fick inte vara med och vinna någon ytterligare Stanley Cup-titel.

Hur var Wayne Gretzky som klubbkamrat?
– Det är en av de trevligaste och bästa personligheter jag har träffat i samband med hockeyn. Oavsett om vi spelade i OS eller i klubblaget framhävde han aldrig sig själv. Hela tiden deltog han i laget med en sådan värdighet, stolthet och ödmjukhet trots att han alltid var lagets bästa spelare.

Efter ett år Chicago Blackhawks dök du upp i mindre klubbar som Horse Lake Thunder i NPHL, Belfast Giants i brittiska ligan och Steinbach North Stars i HM. Vad var anledningen till spel i de här relativt okända klubbarna?
– Pappa spelade hockey under många år på en låg nivå för att han tyckte det var så kul att spela. Så var det till viss del för mig också, jag älskar verkligen att spela hockey. Samtidigt fick jag chansen att lära ut det jag kan om ishockey till yngre spelare vilket är väldigt roligt. Jag spelade definitivt inte för pengarna för oavsett om du får tio miljoner eller tio dollar blir du inte en bättre spelare och när du väl är på isen tänker du inte på om du spelar i NHL eller i en mindre liga. Jag spelade även i Finland (Tappara) under NHL-strejken 1994.

STORA FRAMGÅNGAR MED KANADA

Vid Canada Cup 1991 fick Theo Fleury vara med om att vinna sin andra stora internationella titel. Trots att Wayne Gretzky blev skadad och inte kunde delta i den andra finalen mot USA vinner kanadensarna matchen med 4-2. Fleury svarar för en assist i matchen då han spelar fram till Mark Messiers 1-0-mål.
– Canada Cup minns jag bäst för att det var Eric Lindros stora party. Annars var det stort att få spela med och mot alla stora spelare som var med i den här turneringen och det spelades många otroligt bra matcher under dom här veckorna.
– Canada Cup är väldigt stort här i Kanada speciellt efter den här fantastiska finalserien mellan Kanada och Sovjet 1987 som Kanada vann efter att ha vunnit med 6-5 i den tredje och avgörande matchen.

Är OS-guldet 2002 det största du upplevt som hockeyspelare?
– Bland det största i alla fall. Jag har vunnit OS, Canada Cup, junior-VM och Stanley Cup. Det går inte att säga någon seger är större eller roligare än någon annan. OS var en helt fantastisk upplevelse att få vara med om. Jag har dessutom fått chansen att spela i två sådana turneringar (Nagano 1998). Det jag kan säga istället är att det är en väldigt speciell känsla av stolthet att dra på sig Kanadas tröja och representera sitt land oavsett om det är VM, OS eller Canada Cup.

Många har talat om dig för dina alkoholvanor som du även har skrivit en bok om. Hur mycket energi och kraft har du lagt ner på att följa skriverierna som varit i media genom åren?
– Jag bryr mig faktiskt inte vad folk som inte känner mig har för åsikter om mig som person. Det måste väl vara intressantare för folk att prata om nuet och hur jag jobbar med att hjälpa personer i samma situation som jag varit i?
– Sedan är alltid media media. Oavsett vad som sker skriver tidningarna helst om det negativa före det positiva eftersom de tror att det är vad folk vill läsa. Men, Ronnie, uppriktigt sagt lägger jag ingen kraft på att sätta mig in i allt som skrivs om mig.

Foto: Bildbyrån