En kanadensisk gentleman

Old School Hockey – Greg Parks

Han kom till Sverige som 25-åring 1992 och blev snabbt en publikfavorit i Leksand. Det här är kanadensaren Greg Parks egen berättelse om hockeyresan som tog honom från Edmonton till bland annat Leksand, Gävle, Umeå – och OS-finalen i Lillehammer.
– Det är nog något av det värsta jag har varit med om, säger Parks till Old School Hockey om straffdramat som hans Kanada förlorade mot Sverige.

Greg Parks var kanadensaren som kom som en relativt okänd spelare från New York Islanders till Leksand säsongen 1992/93. Där spelade han totalt tre säsonger men gjorde sig även mycket populär både i Brynäs och i Björklöven där han gjorde en säsong i vardera klubb.

Sin sista säsong som spelare gjorde Parks 2003/04 då han spelade för Oji i den asiatiska och japanska ligan. Där spelade han blannd annat med svensk-japanen från Tällberg, Shin Yahata Larsson. Parks hade för övrigt varit lagkamrat med Yahata Larsson i Leksand säsongen 1992/93.

Senaste säsongerna har han dock varit aktiv som coach hemma i Alberta.
– Jag har coachat St. Albert Steel i juniorligan här i Kanada under sju säsonger men hoppas att kanske coacha ett lag i Europa framöver, Leksand vore ju en dröm exempelvis, skrattar Parks.
– Jag har fått chansen att spela i NHL, elitserien, flera andra länder och i en OS-final så nu vill jag dela med mig av mina erfarenheter och kunskaper till yngre spelare.

Foto: Bildbyrån

Du kommer från Edmonton, Alberta och har Edmonton Jaycees som moderklubb. Hur stor är egentligen hockeyn i din hemstad?
– Den är väldigt, väldigt stor. Vi har ju Edmonton Oilers i NHL men även Oil Kings i WHL och tre lag i juniorligan varav Steels var ett av dem lagen. Nu heter det laget Whitecourt Wolverines.
– Edmonton är ganska likt Leksand vad det gäller intresset för ishockeyn. Visserligen är Edmonton en större stad men alla här är intresserade och pratar hockey. Jag var runt fem år då jag började åka skridskor och spela hockey. Sedan rullade det på och all fritid var man på uterinken och åkte, lekte och spelade matcher. Så att jag blev hockeyspelare var väl inget konstigt direkt.

Under Parks uppväxt år så var Edmonton Oilers NHL mest framgångsrika lag och stod för en helt ny form av hockey. Wayne Gretzky, Mark Messier med flera införde en teknisk och mer taktisk ishockey.
– Min farfar hade säsongskort på Oilers matcher så vi var ofta och där och tittade. Oilers slogs då med New York Islanders, med Tomas Jonsson, Anders Kallur, Stefan Persson och Mats Hallin i laget, om att vinna Stanley Cup. De matcherna glömmer jag aldrig.

Inför säsongen 1983/84 lämnar Greg Parks Edmonton Jaycees för spel tillsammans med blivande NHL-stjärnorna Gary Shuchuk och Don Barber i St. Alberta Saints. Första säsongen svarar han för 75 poäng på 58 matcher. Året efter får Parks sitt stora genombrott då han gör hela 110 poäng på 48 matcher.
– Det var ett väldigt bra år och jag blev utsedd till MVP i AJHL, så visst var det ett genombrott för mig. Det var mitt sista år som junior och året därefter så kom jag in på Bowling Green State University där jag gick under fyra år.

Foto: Arkivbild

Hur mycket tid är hockey och hur mycket tid är skola på de här idrottsuniversiteten?
– Jag tycker att man hade en bra balans mellan skola och ishockey. Visst var det viktigaste själva skolarbetet. Men varje eftermiddag hade vi träning och sedan låg matcherna på fredagar och söndagar. För mig fungerade det riktigt bra och det var en väldigt rolig tid.

Innan du kom till Leksand så spelade du i AHL och NHL där det bland annat blev 23 matcher för New York Islanders. Vad minns du bäst av din NHL-debut?
– Det var ett riktigt äventyr. Jag blev uppkallad från farmarligan där jag spelade för Capital District. Vi skulle spela mot Winnipeg Jets och jag gjorde faktiskt mitt första och enda mål i NHL, så den dagen kommer jag aldrig att glömma.

Testade lyckan i Finland först
Inför säsongen 1992/93 kom Greg Parks till Leksand, men redan tre år tidigare hade han spelat en säsong i finska ligan.
– Det stämmer. Jag spelade en säsong i Oulu Kärpät. Jag hade gått ut universitetet och ska jag vara ärlig så var Oulu det enda jobb jag fick som hockeyspelare just då. Men jag fick sparken innan jul för Kärpät hade en äldre rysk spelare som fungerade ganska bra och då ville de ta dit en till (Canada Cup-spelaren Alexander Skvortsov) så jag fick åka hem.
– Det var med facit i hand bra för mig eftersom jag fick kontrakt med New York Islanders organisation och fick spela först för Johnstown Chiefs och sedan för Springfield Indians i AHL.

Vad visste du om Leksands IF innan du reste till Sverige?
– Jag visste lite sedan jag spelade i Oulu, men sedan var det framför allt Wayne Fleming som talade sig varm om Leksand. Han berättade hur vackert det var i Leksand och hur trevliga människorna var där och att laget spelade en fantastiskt bra ishockey. Sedan var det skönt att det inte skulle vara så långa avstånd mellan allt som det var i New York.

Hade du någon kontakt med din kompis från Springfield och New York Islanders, Richard Kromm, som var i Leksand två säsonger innan dig?
– Jo då, och han sa ungefär samma saker som Wayne och tyckte att jag skulle åka om jag fick chansen. ”Rich” hade bara gott att säga om sin tid i Leksand.

Foto: Bildbyrån

Wayne Fleming var delaktig i värvningen av dig till Leksand och du hade honom som tränare i två säsonger. Vad kom han att betyda för dig?
– Han var självklart en bra ledare men framför allt så kom Wayne och hans familj att bli goda vänner med min familj. Det är ganska tufft att komma över till Europa så jag tror vi kom att stötta varandra på ett bra sätt och vi visste att om vi båda gjorde ett bra jobb så skulle det säkert gå bra för Leksand också.

Du spelade totalt tre och en halv säsong i Leksand (1992-1994, 1999-2001). Vilken kom att bli din största framgång med Leksand?
– Första säsongen jag var i Leksand och vi spelade en direkt avgörande match i december om vi skulle klara oss ifrån att spela i allsvenskan efter jul. Vi mötte HV71 på bortaplan och vann med 3-2 och jag gjorde ett mål och en assist i en kedja med Jarmo Mäkitalo och Jonas Bergqvist. Den matchen glömmer jag aldrig.

Under åren du spelade i Leksand, vem var enligt dig, klubbens viktigaste spelare?
– Tomas Jonsson! Han var inte bara en fantastiskt bra back utan han var en stor ledare både på och vid sidan av isen. Vi andra såg självklart upp till honom eftersom han hade erfarenhet från New York Islanders och som Stanley Cup-mästare.
– Tomas är 6-7 år äldre än jag och hade slutat i Islanders när jag kom dit så vi spelade aldrig ihop där. Men som jag sa tidigare så såg jag honom spela mot Oilers när jag var yngre.

Hur var det att leva och bo i Leksand, jag antar att det var en del kontrast mot New York som du bodde i innan du kom över?
– Det var perfekt att bo i Leksand för mig och min familj vid den här tiden. Min dotter Page var bara fyra veckor när vi kom och flyttade in i Roger Johansson lägenhet på Lissmohedvägen uppe vid Moskogen. Leksand var ett lagom stort samhälle och inga längre ”roadtrips” med laget utan man kom hem varje kväll så jag måste säga att jag trivdes fantastiskt bra i Leksand.
– Leksand kom att betyda en stor del för mig i mitt hockeyliv, kanske var det mina bästa år. Jag följer allt som händer i Leksand via internet och tycker det är jättetråkigt att man ligger i andraligan numera.

Hamnade i Brynäs – på grund av ”Masken”
Efter två mycket framgångsrika säsonger i Leksand flyttade Parks till tyska Krefeld.
– Jag lämnade Leksand för att spela i NHL för St. Louis Blues. Men eftersom det var lockoutsäsong i NHL spelade jag ingenting före januari. Det var ju deras general manager Ron Caron som ville ha dit mig. Men han fick sparken under säsongen och Mike Keenan kom dit i stället. Jag kände ganska snabbt att jag inte ingick i hans och klubbens planer. Så jag sökte en ny klubb i Europa och då blev det Krefeld.
– Det var ju aldrig så att jag ville lämna Leksand för att jag inte trivdes i klubben eller i byn utan det var för att jag fick NHL-kontrakt.

Det blev även en säsong för Brynäs där han kom att vara med om att hålla kvar laget i elitserien efter att man hamnat i Allsvenskan efter jul.
– Jag pratade med Leksand som hela tiden har varit mitt första val och dessutom så var Wayne Fleming fortfarande kvar i klubben då. Men Leksand hade just värvat ”Masken” (Anders Carlsson) så det fanns ingen plats för ytterligare en center i laget. Då hörde Brynäs av sig och det var en rolig säsong även det men det går inte att jämföra med Leksand för åren där är mina bästa som hockeyspelare.

Efter säsongen i Brynäs så blev det spel i Schweiz där Greg Parks kom att vara en av ligans bästa forwards under tre säsonger.
– Åren i Schweiz var väldigt bra dem med. Vi bodde i en lite ort som hette Langnau och där det var lika lugnt som i Leksand. Hockeyn var väl ganska bra men det gick inte att jämföra med den hockey som vi spelat med Wayne Fleming i Leksand.

Hur kom det sig att du återvände till Leksand inför säsongen 1999/00?
– ”Ollie” Öst ringde och frågade om jag var intresserad av att komma tillbaka. Jag tvekade aldrig då jag fick den här möjligheten att spela i Leksand så jag tackade ja på en gång.
– Men det blev inte som jag hade förväntat mig och jag fick väldigt dåligt med istid det andra året. Sedan hade inte jag och Tommy Sandlin samma syn på hockey så det var nog bäst för både Leksand och mig att jag bytte klubb. Tråkigt men så kan det bli ibland.

De två sista åren som aktiv spelade du i den asiatiska ligan för Oji.
– Det var väldigt annorlunda år. Hockeyn var inte speciellt bra och coachningen var väl inte riktigt som den borde. Allting runt hockeyn var även det mycket annorlunda men det var en väldigt kul upplevelse och erfarenhet för både mig och min familj.

Överlistade inte Tommy Salo

Foto: Arkivbild

Vid OS i Lillehammer 1994 fanns Greg Parks med det Team Canada som förlorade finalen efter en gastkramande straffdramatik där Tommy Salo blev stor hjälte då han räddade Paul Kariyas avgörande straff.
– Jag hade spelat tre eller fyra turneringar med Team Canada innan OS. Bland annat i Sweden Hockey Games i Globen två år i rad. Men jag trodde väl inte att jag skulle komma med till OS. Sista omgången i elitserien innan OS var tio dagar innan turneringen startade i Lillehammer. Efter den sista matchen, som var mot Västerås, ringde en ledare från kanadensiska förbundet och sa att man var missnöjd med det landslag som var aktuellt för OS. Jag fick frågan, liksom några tidigare NHL-spelare, i fall vi ville spela OS för Kanada.
– Tyvärr förlorade vi finalen mot Sverige, vilket var en stor besvikelse.

Hann du med att träffa dom övriga sex Leksandsspelarna vid sidan av OS-matcherna?
– Nej, inte så att vi hann umgås. Alla lag är så pass fokuserade på att göra sin turnering så bra som möjligt. Då blir det ingen tid över att umgås med andra än sina landsmän.

Vad är så speciellt med ett olympiskt spel?

Foto: Bildbyrån Greg Parks tekar mot Peter Forsberg i OS-finalen 1994.

– Mycket! Framför allt så är alla tävlingar väldigt spännande då man inte bara tävlar för sig själv utan även för sitt land. Spelen i Lillehammer var givetvis väldigt stora för oss hockeyspelare. Men det går inte att jämföra med spelen som gick här borta i Vancouver. Allt kring hockeyn har blivit så mycket större och bevakningen mycket mer intensiv sedan proffsen kommit med i spelen.
– Sedan var man väl lite naiv när man åkte till Lillehammer och trodde att det skulle vara som att spela vilken match som helst. Så var det naturligtvis inte.

Var har du silvermedaljen idag?
– Här hemma i huset. Jag tittar faktiskt på den just nu och jag önskar verkligen att det hade varit en guldmedalj i stället (skratt).

Vad minns du bäst från själva finalen?
– Straffarna! Jag missade ju min. I den sista matchen innan OS spelade vi ju mot Västerås där Tommy Salo stod och jag hade gjort två mål på honom då. Jag räknade med att ha ett litet övertag. Jag slog alltid mina straffar i elitserien högt upp på plockhandssidan. Men jag räknade med att någon av mina lagkamrater i Leksand hade berättat det för Salo, så jag ändrade straff och misslyckades.
– Alla sa att det var nervöst att slå straffar hemma i elitserien. Men har man varit med och slagit straffar i en OS-final så förstår man vad nervös är. Det är nog något av det värsta jag har varit med om, skrattar Parks.
– Sverige vann som sagt var finalen efter (Peter) Forsbergs straff och Salos räddning. Samtidigt som jag var väldigt besviken över att vi förlorade finalen så var jag väldigt glad för Niklas Eriksson, Jonas Bergqvist, Roger Johansson, Magnus Svensson och Tomas Jonssons skull att det blev just Sverige och inget annat land som vann guldet.

Här skulle samtalet med Greg Parks ha slutat men i stället börjar en utfrågning av mig där jag får berätta allt om vad som händer i Leksand, Brynäs och Björklöven. Hur går det för lagen? Spelar Janne Huokko fortfarande hockey?
– Det är många år sedan jag senast var i Leksand (då med Björklöven) men jag minns verkligen åren i Leksand som min bästa tid som hockeyspelare. Det var ju under de här åren som jag blev landslagsspelare för Team Canada.
– Familjen fick väldigt många fina vänner som vi nu tyvärr har tappat kontakten med. Det blir ju lätt så när man bor så långt ifrån varandra.
– Men säg hej till alla hemma… jag menar i Leksand och hälsa att vi tänker ofta på er. Hälsa även till alla mina vänner i Umeå och Gävle. Jag trivdes fantastiskt bra där också.

Text: Ronnie Rönnkvist