En av våra stora målvaktsprofiler – Old School Hockey Tommy Söderström

Han har tre SM-guld, två VM-guld och ett VM-silver. Tommy Söderström är utan tvekan av av Sveriges största målvakter genom tiderna. I Veckans Old School Hockey berättar profilen om resan från Älta till Djurgården, vidare till Philadelphia och tillbaka till – Älta. 

Älta Idrottsplats mycket vackert placerad invid Ältasjön i södra Stockholm. Det är där som vi möter en av svensk hockeys stora målvaktshjältar, Tommy Söderström. Valet av just Älta IP är ganska enkelt eftersom det var här allt började.
– Där har man tillbringat några timmar genom åren. Första minnet från Älta IP? Det är nog från då vi spelar final i något som hette Älta Trophy och ”Lasse” Berghagen var där och delade ut priset. Jag kan väl ha varit nio år eller något åt det hållet.
– Där borta låg rinken säger Söderström och pekar bort förbi fotbollsplanen och bort mot parkeringen och nya tennishallen. Nu finns det ingenting kvar av just den.

Fick du något som kunde liknas vid en målvaktsutbildning under åren i Älta?
– Här var det en kille, jag tror hette Göran, som var nere och körde lite målvaktsträning ibland. Han var väl egentligen tränare för A-laget.
– När jag var femton eller sexton år flyttade jag över till Djurgården. Där fick jag Thomas Magnusson som målvaktstränare och han har jag att tacka för mycket. Utan hans hjälp hade jag aldrig kommit till NHL.

Hade du bra målvaktstränare även i Philadelphia Flyers och New York Islanders?
– I Philly hade vi gamla stormålvakten Bernie Parent och i Islanders var det en annan gammal målvakt, Bob Frose. Två jättesnälla killar som var med och hjälpte till då och då. Har jag inte helt fel så har Frose sadlat om och blivit präst.

Varför föll valet just på att bli målvakt?
– Vi lirade mycket landbandy hemma i Älta. Jag var liten och tunn så jag fick oftast stå i mål. En pappa som var ledare för Älta IF frågade en dag om jag ville komma med och träna hockey på riktigt. Det var sista träningen det året. Jag stod i mål och det gick väl ganska bra och på den vägen var det.

När flyttade du över till Djurgården?
– Det måste ha varit året före TV-pucken eller om det kanske var samma år. Jag minns faktiskt inte riktigt när det var. Vi hade gått till final i St. Erikscupen med Älta och, som det lätt blir då, splittras laget året efter och alla killar går till olika klubbar högre upp.
– Jag har ju alltid varit djurgårdare så för mig var det helt naturligt att gå dit.

Säsongen 1987/88 får Tommy Söderström som artonåring ta klivet upp i A-laget som tredje målvakt bakom Rolf Riddervall och Hans-Göran Elo.
– Det var ett ganska stort steg att ta måste jag säga. Det skiljde sig en hel del mellan A-lagshockey och juniorhockey i framförallt tuffhet. Nu ställdes man mot killar som Tommy Mörth, Thomas Eriksson, och Håkan Södergren.

Första elitseriematchen?
– Luleå borta förlust med 4-1 så den pratar vi inte om, skrattar Söderström

Det blev tre SM-guld.

Djurgården vinner SM-guld 1989, 1990 och 1991. Året därpå går man till final mot Malmö men förlorar den avgörande finalen med 4-2. Djurgården var onekligen en maktfaktor inom svensk hockey under dom här åren.
– Vi hade en grymt bra spelidé som bland andra ”Falken” (Lars Falk) och Ingvar ”Putte” Carlsson låg bakom. Vårt spelsystem var klockrent och det var nästan inga lag som klarade av att spela mot det här systemet.
– Sedan hade vi väldigt stabila backar med Thomas Eriksson, Orvar Stambert, Christian Due-Boje, Arto Blomsten och Kenneth Kennholt som gav väldigt trygghet bakåt. Lagen vi mötte fick chansen att skjuta ett första skott på mål sen tog våra backar hand om returerna.

Fanns det aldrig något hot i form av en mättnadskänsla hos dig redan då efter att du haft så pass fina framgångar tidigt i karriären?
– Nej, aldrig! Du vill alltid vinna oavsett om du är 22 år eller 32 år, men visst håller jag det första SM-guldet med Djurgården som något alldeles extra. Fast det gav nog mest mersmak till att få vinna mer.

När blev det aktuellt för dig att åka över till NHL?
– Jag hade spelat Canada Cup 1991 och i semifinalen spelade vi mot Kanada. Det var en match som jag lyckades med att mer eller mindre spika igen kassen. Efter nio minuter i första perioden skjuter dessutom Steve Larmer ett slagskott som träffar mig i huvudet så att gallret trycktes in.
– Blodet rann, men jag plåstrades om och fortsatte spela. Sådant gillar kanadensarna (Skratt) och då började väl snacket om NHL på allavar.

Hamnade du i någon fight i NHL?
– Ja, mot Corey Schwab i New Jersey Devils. Jag ville faktiskt uppleva att vara med i en riktig fight borta i NHL. Nu blev det inte som jag tänkt mig eftersom jag står och håller i byxorna på en annan kille som slåss när Schwab kommer åkande över hela banan. Han hinner slänga handskarna innan han är framme vid mig. Jag ser aldrig honom så jag hinner inte slänga mina vilket gör det lite svårt att ge tillbaka.
– Jag tänkte att jag inte ska vika ner mig och bli kallad för ”chicken swede”. Jag stod upp hela fighten, men det kostade mig sju stygn på vänster kind, säger Söderström med ett leende.

Det blev ett äventyr i Philadelphia.

I Philadelphia Flyers fanns redan Per-Erik Eklund. Vilken betydelse hade det för dig?
– För mig personligen betydde det väldigt mycket. En att snacka svenska med och framförallt en som hade varit där borta länge och kunde hjälpa mig till rätta.
– Det var ju ganska tufft för mig i början eftersom läkarna hade hittat ett medfött hjärtfel. Det var efter en läkarundersökning i början av säsongen som klubbens läkare sa – Tommy du har fel på ditt hjärta. Okej… Jag visste ju ingenting om det innan så det var ganska omtöcknande.
– Innan det beskedet hade jag spelat två träningsmatcher. Den första matchen spelade vi mot Quebec Nordiques med ”Sudden” (Mats Sundin) i laget. Då blev jag utbytt efter tio mål i baken. Jag funderade självklart vad jag hade gett mig inpå. Trots det fick jag starta matchen efter mot New Jersey Devils, men efter fyra baljor blev jag utbytt igen och sedan kom det här med hjärtfelet.

Eric Lindros.

Mike Recchi, Rod Brindàmour, Eric Lindros, Kevin Diinen och så vidare. Vilken attityd möttes du av när du kom över första gången?
– Det var riktigt bra killar allihop så det var inte något speciellt alls. Sedan umgicks jag inte direkt med några av killarna från laget vid sidan av hockeyn. Jag har alltid varit lite av en ensamvarg och så blev det även i ”Philly”. Egentligen var det väl bara Per-Erik av hockeykillarna som jag umgicks med.

Hur fick du beskedet att du sålts från Philadelphia Flyers till New York Islanders?
– Första säsongen i Philadelphia gick som sagt var riktigt bra, men den andra säsongen var jag faktiskt usel, riktigt usel till och med.
– Vi hade träning på förmiddagen inför en match mot Quebec Nordiques. Då kom vår General Manager, Bobby Clarke, och sa att jag var såld till Islanders och att deras General Manager Don Maloney skulle ringa upp mig strax. Jag hade just köpt en ny lägenhet i Philadelphia, men det var bara att packa ihop grejorna och sätta sig i bilen till New York i stället.

Pelle Lindbergh

Blev du ofta jämförd med ”Pelle” Lindbergh under din tid i Philadelphia Flyers?
– Jo, men så blev det väl eftersom jag hade en ganska bra första säsong i Philadelphia och vi båda hade ungefär samma spelstil. Små, korta och stod mest upp och räddade puckarna. I övrigt hade vi kanske inga likheter och jag hade faktiskt aldrig sett ”Pelle” spela.

– Man märkte att ”Pelle” var riktigt stor där borta fortfarande trots att han egentligen inte spelade speciellt många säsonger i klubben.

Var det stor skillnad i själva målvaktsspelet mellan elitserien och NHL?
– Det var riktigt stor skillnad. I NHL kom det skott hela tiden och du fick vara med i matchen på ett helt annat sätt. Jag tyckte att det var väldigt mycket roligare att vara målvakt i NHL just tack vare det.

Hur fungerade det att träna och spela tillsammans med Tommy Salo i New York Islanders?
– Självklart var det skoj att träna med en svensk målvakt. Fast det blev inte att vi tränade tillsammans speciellt mycket. Då jag var i Islanders var han i farmarlaget och när han kom upp i Islanders tredje året var jag istället i farmarlaget.
– Det var riktigt jävla tungt det sista året där borta. Redan då bestämde jag mig för att åka hem tillDjurgården säsongen därpå. Annars var det väl helt okej att spela även i farmarlaget. Jag hade börjat i Hershey Bears i AHL första året där borta. Jag stod väl sju matcher där så jag visste vad det handlade om.

Efter att NHL karriären var över valde Tommy Söderström att återvända till Djurgården.
– Det fanns bara och har alltid bara funnits Djurgården för mig. Jag tror faktiskt inte att jag heller hade några andra förfrågningar från andra klubbar då, vilket kanske förvånade mig lite. Det kan varit så att min agent i borta i NHL, Claes Elefalk, hade något anbud från Frölunda till mig, men jag minns faktiskt inte riktigt hur det var. I alla fall så fanns det inget konkret bud som jag tog ställning till.
– När jag kom tillbaka var det Stephan Lundh och Niklas Wikegård som coachade Djurgården och det var två killar som jag verkligen gillade. Sedan kom Waltin och året efter det även Hardy Nilsson.
– Visserligen hade jag skrivit ett femårskontrakt med Djurgården fast samtidigt hade jag bestämt mig för att sluta den dagen jag inte tyckte det var roligt längre. Tredje året tappade jag fokus och jag minns exakt när jag bestämde mig för att sluta. Vi spelade mot AIK och jag bytte ut mig själv mot ”Tellan” (Mikael Tellqvist) och då jag satt där i båset tog jag beslutet att sluta.

Söderström kan förutom att han är svensk mästare med Djurgården vid tre tillfällen även titulera sig dubbel världsmästare.
– Guldet 1991 vann jag som tredje målvakt bakom Ridderwall och ”Pekka” Lindmark. Vi fick en del skador på målvaktssidan så jag spelade mot Kanada (3-3). Jag spelade sedan i Canada Cup med ”Riddarn” och det tyckte jag var stort eftersom han alltid varit min idol.
– Det var 1992 Expressen hade en helt svart sida efter halva turneringen, natt svart Tre Kronor.
Jag var jäkligt sliten efter en lång säsong kommer jag ihåg. Vi hade spelat Canada Cup och en helt värdelös OS-turnering tidigare på säsongen. Dessutom hade vi gått till final med Djurgården. Jag och Peter Åslin delade på målvaktsjobbet, men mot slutet var det väl jag som fick stå dem viktiga matcherna.
– Vi vände den negativa trenden och vann till slut och den sommaren levde jag jäkligt högt på det guldet kan man väl säga.

Det finns en härlig historia om att du helst ville slippa se på en kvartsfinal i ett VM, är den sann?
– Jo, men den stämmer. Det var med Conny Evensson. Vi skulle gå och se när Schweiz spelade eftersom vi skulle möta dem i slutspelet. När grabbarna skulle gå iväg för att titta på matchen bad jag att få slippa. Jag gillar att spela hockey men är helt ointresserad av att titta på det.
– Nu gick jag liksom hela laget dit ändå, skrattar Söderström.

Vad hade Conny Evensson för styrka som ledare?
– Han var alltid lugn och sansad på en polare nivå men ändå hela tiden distans till oss spelare. Jag gillade honom mycket och jag tror att han hade ett gott öga till mig med.

Tommy jublar med Mats Sundin.

Du spelade i två OS men hinner man njuta av att vara en svensk representant i en sådan stor tävling?
– OS i Alberville 1992 var helt kasst. Vi bodde i en egen OS-by med alla övriga hockeylag. Det gjorde att vi inte kunde komma ifrån och se på några andra sporter. Vi spelade var tredje dag eller något liknande. Det var mest bara en jäkla massa dötid. Sedan åt vi i ett uppvärmt tält utomhus… nej, det var inte kul.

– Vid OS 1998 blev jag förbannad på Kent Forsberg. Jag och Tommy Salo skulle dela på målvaktsjobbet och det hade gått jäkligt bra för mig den säsongen. Innan turneringen sa Kent att inge kan peta Söderström då han har varit så bra det här året. Men då OS började valde han Salo i stället som då fick stå alla viktiga matcher.
– Efter turneringen så bad Forsberg om ursäkt och sa att jag skulle vara förstamålvakt i VM oavsett hur bra Salo var. Men jag tackade nej till spel i VM och för det fick jag en jäkla massa skit av bland andra den där Claes Åkesson… eller vad han heter. I alla fall stod han och Kent Forsberg och sågade mig i TV.

Värdesätter du SM-gulden eller VM-gulden högst?
– Det är fel att jämföra, eller rättare sagt det går inte att jämföra med varandra. SM vinner du med ett lag som du jobbat tillsammans med under ett helt år. VM spelar du under tre intensiva veckor. Jag uppskattar nog ungefär gulden likvärdigt men på två olika sätt.

Har det hela tiden varit viktigt för dig att ha andra intressen vid sidan av hockeyn?
– Det är ju så att du måste leva hockey nästan dygnet runt när du är på den här nivån. För mig har det då varit viktigt att ha något annat vid sidan av att koppla av med.
– Jag hänger med vad som händer i hockeyn och framförallt då hur det går för Djurgården.

Vilka är dina största besvikelser som spelare?
– Jag kommer att tänka på två tillfällen. Det första är då vi förlorar den avgörande matchen mot Färjestad i ”sudden”. Det andra är vid World Cup 1996 då jag stod två av matcherna i grundserien av mot Finland och Tjeckien. Det hade gått jäkligt bra dessutom i dom matcherna för mig. Men då det var dags för semifinal mot Kanada så kom Kent Forsberg in på mitt rum och meddelade att Tommy Salo skulle stå istället eftersom han menade att jag spelat så länge i NHL så kanadensarna visste hur man skulle överlista mig. Fy fan vad irriterad jag blev och jag sa till Kent att det var den sämsta förklaring jag någonsin hört.
– Men, men, det är glömt nu och det finns ingen anledning att grotta så mycket mer i det nu.

Hur ser Tommy Söderströms liv ut idag?
– Idag är jag långsiktig aktieplacerare.  Jag bor i Älta igen. Sedan är jag några månader om året på mitt landställe, men jag spelar även badminton fem dagar i veckan. Jag lever det liv jag alltid har velat levat och det är att leva för dagen, avslutar Söderström.