En av våra mest folkkära – Old School Hockey Håkan Södergren

Han har vunnit fyra SM-guld, ett VM-guld och gjorde inte mindre än 162 a-landskamper. Möt en av våra mest folkkära hockeyspelare i veckans avsnitt av Old School Hockey – Håkan Södergren.

Vi börjar den här berättelsen strax utanför Arlanda flygplats i Stockholm. Det är nämligen därifrån som Håkan Södergren kommer. Jag vet inte hur man ska titulera honom – men välj själv: svensktoppsartist, TV-kommentator, golfspelare, Djurgårdare eller rent av hockeyspelare.

Han är uppväxt i lilla Rosersberg utanför Stockholm liksom den förre NHL-spelaren, nu avlidne Ulf Isaksson.
— Uffe var född 1954 och var klasskamrat med min storebror så det var ofta som jag snyltade på ”Zacke” innan han flyttade in till Stockholm via Väsby och började spela för AIK. Det var för övrigt många av Väsbys stjärnor som kom från Rosersberg.
— Hockeyn var väldigt stark där och av någon anledning frös vår naturisrink samtidigt som Väsbys konstis stod klar. Jag tror det var en liten kylhåla just där rinken låg.

Foto: Arkiv

Varför fastnade du för just hockeyn?
— Det var för jobbigt att springa! Jag spelade faktiskt fotboll ihop med Peter Gerhardsson, som senare spelade SM-final i fotboll mot Göteborg med Hammarby, i Upplandslaget. Han ska träna damlandslaget kommande säsong. Även Mats Emanuelsson, som då spelade i Uppsala IF, var med där. Själv tillhörde jag Märsta IK.

Kom du upp i Rosersbergs seniorlag i hockey innan du hamnade i Djurgården?
— Nej, jag började redan som B2-pojke i Djurgården 1973. Årtalet minns jag väl eftersom Rosersberg och Arlanda slog ihop sina lag samma år och bildade RA 73. Ett lag som jag aldrig tillhört för övrigt utan jag gick från Rosersberg till Djurgården.

Varför flyttade du till just Djurgården?
— Det var en ren värvning.

Men du var bara 14 år?
— Herregud, nu pratar vi Stockholms ishockey och så var det då, säger Södergren med ett skratt.

Säsongen 77/78 debuterade Håkan Södergren för Djurgården i elitserien, men några minnen från själva debuten har han inte.
— Jag minns ingenting ifrån den faktiskt. Jag hade varit med på träningsläger redan säsongen innan debuten och tanken var att jag skulle debutera i den sista Ahearne Cup som spelades. Men jag var lite missförstådd i en juniormatch så jag blev avstängd även från Ahearne Cup.

Missförstådd?
— Ja… jag fick väl matchstraff.

STJÄRNORNA VAR KVAR

Debutåret fanns stjärnor kvar i laget som Björn Palmqvist, Stig ”Stickan” Larsson, Sören Johansson, Peder Nilsson, Claes-Göran ”Myggan” Wallin med flera.
Hur togs ni så kallade ungtuppar emot av de här stjärnorna?
— Jag lirade faktiskt ihop med ”Stickan” Larsson och ”Björne” Palmqvist första säsongen i a-laget. Det var jag, Tommy Mörth, Clas Norström och Thomas Eriksson som kom upp i a-laget samtidigt och det jag kan säga är att vi inte var speciellt populära när vi kom upp som ungtuppar och tacklades på träningarna och körde järnet hela tiden.

Tommy Mörth. Foto: Ronnie Rönnkvist

Du, Tommy Mörth, ”Classe” Norström och Thomas Eriksson kommer alla från Djurgårdens lag födda 1959. Vad gjorde just den här generationen så stark?
— Varför vet jag nog inte, men det var vi, Kiruna AIF med ”Micke” Andersson och Lasse Karlsson samt Timrå med bland andra Mats Näslund som var de lag som slogs om JSM-guld och och andra turneringssegrar på juniorsidan.
— Det var flera bra killar förutom oss fyra, exempelvis Göran Olsson, som senare spelade i Södertälje, ”Micke” Andersson, ”Rödtopp”, ni vet som spelade i Hammarby i fotboll, och min allra bästa kompis Stephan ”Lillis” Lundh och vi vann även TV-pucken det året. Hela generationen med killar födda 1959 var stark i Stockholm. I AIK hade du till exempel Anders Wallin.

Vilken är din största framgång med Djurgården under dina 14 A-lagssäsonger där du skördade fyra SM-guld och gav dig Guldpucken 1987?
— Det är nog SM-guldet 1983. Det var då drygt 20 år sedan Djurgården hade vunnit sitt senaste SM-guld och nu hade jag fått vara med stora delar av tiden från det att Djurgården tagit sig upp i elitserien igen 1977 fram till SM-guldet.
— Sen är det kul att ha fått vara med under hela den tiden från att från att hockeyn övergick från amatörstatus i Sverige till att spelarna blev proffs i sina svenska klubbar. Ni vet, jag var med på den tiden som vi i Djurgården bara körde två träningspass i veckan och två matcher.

Södergren med Lé Mat. Foto: Arkiv

Vad betydde det för dig att få utmärkelsen Guldpucken?
— Det är faktiskt det enda pris jag har framme idag. Det står här hemma hos mamma och pappa i Rosersberg. Mest beroende på att det var för tungt att släpa med sig till Oslo där jag bor numera.
— Självklart var det kul att få Guldpucken eftersom det var ett pris som förbundskaptenerna med flera delade ut som ett tecken på att man gjort något bra för svensk ishockey.

Du har tillhört Djurgården under nästan hela din karriär. Vad har klubbkänsla betytt för dig under karriären?
— Alltifrån jag var 6-7 år och fick en Djurgårdströja, visserligen fotboll med nummer nio på ryggen – ”Knivsta” Sandberg – har jag varit Djurgårdare. Och jag kommer alltid att vara djurgårdare.

Tommy Mörth flyttade bland annat till Malmö och Thomas Eriksson till Philadelphia och senare Västerås. Har det aldrig funnits anbud som lockat dig att byta klubb?
— Det var tal om att jag skulle till Buffalo Sabres i NHL och vid något tillfälle även till Bern i Schweiz. Men det blev inte så till slut utan den sociala biten avgjorde.
— Jag har alltid trivts bra i Stockholm och alltid haft mycket jobb och projekt vid sidan av ishockeyn här i stan. Så det är ett medvetet val att jag tackat nej till anbud från andra klubbar.

Foto: Arkiv

Du har spelat OS, VM och Canada Cup, vilken är den roligaste formen av turnering att vara med i?
— VM tycker jag nog. OS i Calgary var kanske lite speciellt eftersom Kanada är ett hockeytokigt land. Men i ett VM blir det aldrig bussförseningar som det blir i ett OS där allt är så gigantiskt stort. Under ett VM är det 18 dagars ishockey som gäller och all fokus ligger just på det 24 timmar om dygnet. Det ger en speciell stämning som jag gillar.

Minns du landslagsdebuten väl?
— Det gör jag för det var redan 1979 när jag fortfarande var junior. Vi mötte gamla Sovjet med killar som (Valeri) Kharlamov och (Vladimir) Petrov. (Valeri) Vasiljev var back och (Vjatjeslav) Tretiak stod i mål. Vi lirade på gamla Hovet och det var ett gäng med ”Pelle” Lindbergh, ”Bengan” (Gustafsson), Tomas Jonsson, (Mats) Näslund och jag som alla hade spelat i JVM och där dom killarna även kom med till VM i Moskva samma år. Själva debuten tillbringade jag själv på bänken.

Pelle Lindbergh. Foto: Arkiv

VM-guldet 1987 i Wien, vad är dom mest bestående minnena från dom fantastiska veckorna där?
— Det var lite samma känsla som när vi vann med Djurgården 1983 vilket jag berättade om tidigare. Det var 25 år sedan vi hade vunnit ett VM-guld då. Målet var egentligen uppsatt av ”Boorken” att vi skulle vinna VM-guld redan 1986, vilket vi även var nära att klara. Till VM 1987 hade nog alla killar en stark tro eller hopp om att vi skulle kunna fixa det i Wien.

Hur var det att anlända hem till Sverige efter guldet?
— Det var häftigt! Det var så mycket folk överallt för att inte tala om hur det var i Kungsträdgården. Bara det att dom stängt av Arlanda Flygplats vänthall när vi kom var stort. Det händer bara när det kommer stora statsmän på besök i Sverige, jag vet eftersom jag är uppväxt alldeles intill flygplatsen.

Vilken betydelse hade Bengt-Åke Gustavsson för det här guldet?
— Kedjan med ”Bengan” (Gustafsson), ”Looben” (Håkan Loob) och Tomas Sandström var kanske VM:s bästa kedja. Mitt minne av turneringen var annars att vi vann tack vare att vi inte behövda förlita oss på någon enskild spelare utan i stället svetsades vi samman mycket tack vare alla incidenter som hände på vägen fram till VM. Allt från träningslägret i Köping via en väldigt lyckad resa till Tjeckoslovakien fram till lägret i Gimo.

Hur firade ni guldet under natten i Wien?
— Vi var på nattklubb i Wien med några av våra tennisproffs då, ”Micke” Pernfors och Jonas Svensson samt det kanadensiska laget faktiskt. Det var en sådan där källare med en spader dam-skylt utanför dörren.
— Tack och lov var det ingen porrklubb. Av någon anledning tror jag det var Pernfors som betalade kalaset.

VARANDRAS MOTSATSER

Tommy Sandlin och Curt Lindström var lagets coacher då och trots deras olikheter tycker Håkan Södergren att dom kompletterade varandra mycket bra.
– Dom var som salt och peppar! Raka motsatsen till varandra som människor med det enda gemensamma i intresset för hockey. Men det var framförallt på gott och dom delade upp ledarskapet likvärdigt och respekterade varandra.

Foto: Arkiv

Vem är den ledare som har betytt mest för dig för din utveckling som hockeyspelare?
— Det vore direkt elakt att plocka ut en ledare som den som betytt mest. Alla ledare jag har haft genom åren har haft sin betydelse för mig som hockeyspelare. Om jag ska välja tre så får det bli ”Leffe” Boork, för han förändrade min inställning till ishockeyn, ”Curre” Lindström som jag alltid kommit bra överens med och som är en bra vän, samt ”Bosse” Eriksson, Thomas Erikssons pappa, som tränade oss under våra år som juniorer i Djurgården.

Tidigare storbacken Lasse Björn sa om dig någon gång att du är som en blandning av ”Rolle” Stoltz och Sven Tumba. Vad tror du han menar med det?
– Det var jävligt kul sagt. Jag har känt Lasse i 40 år snart och mitt första jobb var att köra bil åt hans åkeri en gång i tiden.

Om vi får avsluta den här intervjun med att få ditt All Star Team med dom spelare du spelat tillsammans med under åren. Hur skulle det se ut?
– ”Pelle” Lindbergh i mål, Thomas Eriksson och (Mats) Waltin blir backar. ”Mörten” (Tommy Mörth) får spela på höger och så gör vi (Mats) Sundin till center. Själv nöter jag vänsterkanten.