“Det finns saker som betyder mer än hockeyn”

Martin Karlssons och Linnéa Åkerlunds son Alve föddes 14 veckor för tidigt. Då sattes allting på paus och det stora fokuset, som tidigare lades på hockeyn, skiftade. För Hockeysverige.se berättar Karlsson och Åkerlund nu om sonens tidiga födsel och hur den har påverkat deras liv det senaste året.

– Förr har jag känt stress även fast jag tränat, men nu lade jag allt sådant åt sidan, säger Martin Karlsson till Hockeysverige.se.

DJURA (Hockeysverige.se)

Den 19:e april 2020 vändes livet upp och ner för Leksandsspelaren Martin Karlsson och hans sambo Linnéa. Dom väntade sitt första barn i slutet av juli, men redan den 22:a april ville deras son Alve komma ut. 
– Allt gick så snabbt. Vi åkte egentligen bara in till Falun eftersom Linnéa hade lite ont runt magen och känt att det inte var som det skulle. Vi trodde att vi skulle in för att ta blodtryck och en check, men då hamnade Linnéa i en helikopter till Uppsala. Jag fick inte åka med i den utan jag tog bilen, berättar Martin Karlsson då hockeysverige.se träffar hela familjen i deras hem i vackra Djura utanför Leksand. 
Linnéa:
– Man fattade inte riktigt vad som hände. Jag blev inpumpad en massa saker via dropp för att avstanna värkarbetet. Jag fick svallningar och hade fullt sjå att hantera det. Vi kastades in och fick frågor hela tiden…

Hann ni bli oroliga?
- Ja, jag blev orolig då jag fick höra att jag var öppen fyra centimeter. Sedan kom jag inte ihåg så mycket mer. 
Martin:
- Då märkte vi att det inte var som det skulle vara. Man gjorde en gyn-undersökning och sedan kom det läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och allt var det var. Sedan sa dom till Linnéa ”Du ska åka helikopter om 20 minuter”. 

Medan Linnéa var mitt upp i allt som hände fick Martin stå lite vid sidan av och följa allt vad som hände med hans sambo. 
- Jag tror det mest blev att jag brydde mig om Linnéa. Känslorna kom lite senare då jag förstod…
- Jag såg henne åka i väg i helikoptern. Sedan skulle jag ta bilden ”kör nu hem lugnt och fint. Packa ner det ni behöver. Sedan åker du ner till Uppsala” Det har gått långsammare ner till Uppsala än vad jag körde den gången, säger Martin Karlsson med ett leende. 

"ALLTING GICK SÅ SNABBT" 

Den 22:a april, 14 veckor för tidigt, kom Alve till världen. Han vägde då 880 gram och var 34 centimeter lång. 
Martin:
- Vi var i Uppsala under två dagar innan han kom. Han skulle få några grejer till lungorna och lite sådant. Det blev en tur till där egentligen. Vi kom ner och allt lugnade ner sig lite grann. Sedan drog det i gång igen. In på operation för kejsarsnitt. Allt gick så snabbt. 
Linnéa:
- Alve hade legat bra hela tiden. 30 minuter innan han skulle förlösas hade han vänt sig och var på väg ut med en fot. Om barn som är så små föds med fötterna neråt så kan huvudet släppa från halsen. Då fick dom ta ut honom med kejsarsnitt i stället. 
Martin:
- Jag skulle fått vara med och var med in. När dom skulle bedöva Linnéa så sa dom två inne där, Linnéa hade legat helt stilla i två dagar och för att hon då inte skulle få proppar hade hon fått blodförtunnande, ”då kan vi inte bedöva dig utan vi måste söva”. Det blev som en till smäll och jag fick hela tiden vänta utanför dörren. 
- Efter fick jag gå med till avdelningen. Jag har fortfarande en bild i huvudet då vi går ner med en kuvös och Linnéa ligger nedsövd. Vi lämnade Linnéa och jag visste inte hur det var med henne och inte heller hur det skulle gå för Alve. 

Vad hade läkarna sagt om prognosen för Alve?
- Läkarna hade berättat för oss vad det är för typ av vård och att det gått framåt så otroligt mycket senaste åren. Det var en god chans att allt skulle gå bra även om det var väldigt tidigt. Dom sa inte heller vad som kunde hända. Vi förstår nu att hade dom sagt allt som kunde ha hänt då hade vi inte orkat med det. 
- Sköterskorna sa till oss ”följ med på resan så tar vi det som händer under resans gång”. 

Hur klarade ni att trots allt som hände med er son håller er relativt lugna i allt?
Linnéa: 
- Jag klarade det ungefär varannan vecka eftersom man inte orkade vara stark hela tiden. 
Martin:
- Det blev att man turades om att vara stark och bryta ihop. Det gick upp och ner hela tiden. 

Martin kom från idrotten och Linnéa från skolbänken, två till synes helt olika liv och kastades sedan in i en situation ingen av dom givetvis kunde vara förberedda på. 
Martin:
- Jag hade hockeyn och Linnéa hade pluggat tre år och vi hade just köpt huset här…

Blev det mycket fokus på dig Linnéa då ni kom inom sjukvården och Martin fick iaktta lite mer från sidan. 
- Det var mer att dom bemötte oss som en familj. I Uppsala var det aldrig så att det bara var mamman. Martin var precis lika delaktig i allt. 
Martin:
- När Alve sedan hade tittat ut var dom väldigt måna om att båda skulle vara med och vårda vårt barn. Första gången jag skulle byta blöja… Jag vågade inte sticka in händerna i kuvösen och lyfta honom eftersom han såg så skör ut. 
- Men tidigt hjälpte dom oss ”nu gör vi så här och hjälps åt”. Kommer man från idrottsvärlden vet man att det finns proffs i andra yrken också. I Uppsala var dom helt otroligt duktiga, säger Martin Karlsson med tacksamhet i rösten samtidigt som Linnéa nickar instämmande. 

"VI FÖRSTOD ATT DET VAR ILLA"  

Fem dagar efter födseln blev tillståndet sämre och Alve behövde opereras akut.
Martin:

- Första fyra veckorna såg allt jättebra ut. Det gick åt rätt håll. Sedan flyttades vi till Falun. Direkt då vi kom dit tyckte vi att han inte var som han varit. Vi hade suttit och tittat på honom konstant och lärt oss honom både utan och innan. 
- Dom sa att det kunde bli så, att resor med ambulans kunde vara lite jobbiga. Sedan slutade han äta och kissa samtidigt som han spydde. Allt tog stopp och han blev helt kritvit. Läkarna fick intubera Alve och lägga honom i respirator. 
- Man röntgade honom och då visade det sig att det var stopp i tarmsystemet. Då sa dom att helikoptern skulle komma och ta oss till Uppsala igen. Vi visste att det var en avvikelse i tarmen, men inte hur illa det var. Att det var illa förstod vi eftersom han var alldeles vit. Linnéa fick åka helikoptern ner dit igen.

I Uppsala gick allt jättesnabbt. 
- In på röntgen direkt. Kirurgerna kom för att träffa oss och sa att det var en avvikelse i tarmen. Att tarmen självdör. Det blev operation på en gång. Dom plockade ut hela tarmpaketet. I hans fall tog dom bort 30 centimeter av tunntarmen, säger Martin Karlsson samtidigt som han tittar på Alve som myser i famnen hos mamma Linnéa. 

Linnea:
- Det var ungefär halva tarmen…
Martin:
- Efter operationen stoppade dom upp stomi så sista biten på tarmen fick vila. Det var bara timmar från att det inte skulle gå. 

Hur mådde ni i där och då?
- Vi ville bara få honom till Uppsala eftersom vi hade ett så otroligt förtroende för dom efter vi hade varit där tidigare. Vi ville bara hjälpa honom. Dom sa att operationen skulle ta fem timmar. 
Linnéa:
- Då ringde dom efter tre timmar…
Martin:
- Då kände vi ”nej” eftersom vi visste att dom öppnade vissa barn och konstaterade att det inte fanns något att göra, men det hade gått bra för Alve i alla fall. 

Ni bodde länge på sjukhus i Uppsala och Falun, hur var den tiden?
Linnéa:
- Mesta tiden bodde vi i Uppsala.
Martin:
- Någon vecka efter operationen fick vi Covid och lämnade Uppsala. Sedan bodde vi kvar i Falun då vi kom dit så vi har inte bott här hemma i ett år ännu. 
Linnéa:
- Sista augusti kom vi hem hit. Första tre månaderna på sjukhusen var värst. Ett steg framåt, två bakslag och så vidare. När Alve blev av med andningsstöd och allt sådant började det vända lite grann och det gick uppåt. Han började gå upp i vikt och växa igen. 
Martin:
- Det är också vad som är skönt, att när han nu växer, mår bra, ställer sig mot soffan och sådana saker trycks det andra bort ganska mycket, vilket är skönt på ett vis. 

Med facit i hand, vad betydde det för er relation och allt vad det innefattar att ha gått igenom den här resan?
- Bra fråga, men jag tror att vi har blivit starkare av det och lärt känna varandra ännu bättre, säger Martin samtidigt som han tittar mot Linnéa.
Linnéa:
- Jo, så är det, men man har även omvärderat vissa saker. Tillexempel hade vi kanske velat ha fler barn, men vi kommer antagligen inte försöka skaffa några fler eftersom vi har vetskapen om att vi skulle kunna hamna i samma situation igen. 

Finns det något som säger att ni kan hamna i samma situation igen?
- Ja, man löper en liten större risk.
Martin:
- I vårt fall, många av mammorna på vår avdelning under sjukhustiden var sjuka, men vi hade ingenting sådant. 
Linnéa:
- Det fanns ingen anledning till att det skulle hända, men det hände ändå. Det är lite sådana saker man tänker på. 
Martin:
- Också Hockeyn och det liv jag levde förut, att det finns saker som betyder mer. 

Martin Karlsson, Linnéa Åkerlund och sonen Alve. Foto: Ronnie Rönnkvist.

"ÄR DET NÅGOT VI KAN GÖRA SÅ SÄG TILL" 

Du var och är mitt uppe i en hockeykarriär, kände du en stress över att komma tillbaka och träna?
- Nej, det var första gången i mitt liv som jag inte gjorde det. Förr har jag känt stress även fast jag tränat, men nu lade jag allt sådant åt sidan. 
- Leksand var också helt magiska med ”Tjomme” (Thomas Johansson), (Andreas) Hedbom och Björn (Hellkvist) ”Gör klart familjegrejen. Sedan får vi se hur lång tid det tar”. Dom visste om situationen hela tiden och vi pratade ofta så dom visste vart vi var i processen. 

Kunde du träna någonting?
- Jag började lite. Sedan hände det någonting och blev stopp. 
Linnéa:
- Du började i augusti då vi kom upp till Faluns igen. Då åkte du in till Leksand och tränade lite mer. 
Martin:
- Sedan behövde jag inte åka med ner till exempelvis Strömstad och sådana saker eftersom det skulle bli en ganska lång resa. Supporten från klubben var hur bra som helst. Dom lät oss ta hand om familjen. ”Är det något vi kan göra så säg till”. 

Hur mål Alve idag?
- Idag mår han bra, växer och äter mat som han ska, säger Linnéa samtidigt som Alve själv börjar nyfiket fokusera på att det finns en lampa i fönstret bakom mamma och pappa som vore ganska kul att leka med. 
Martin:
- Han mår bra och hänger med som han ska.
Linnéa:
- Viktmässigt ligger han inte efter, men han är kanske lite sen då det kommer till att krypa och gå, men han har haft lite annat att kämpa för, bara att leva. På så vis är det inte konstigt att andra grejer släpar efter lite grann. 

Martin, hur påverkade det här din hockey senaste säsongen?
- På något vis tror jag det har påverkat mig positivt, att jag har kunnat släppa hockeyn lite grann också. Jag tror att jag mått bra av det. När jag kommit hem har det varit lite annat att fokusera på. 
- Samtidigt har det varit skönt att komma till hockey för på isen släpper jag allt annat. Jag tror att jag mått väldigt bra av det eftersom jag tidigare varit väldigt mycket 24/7 äta, sova, klockan, hockey…

Har du fått en annan distans till hockeyn?
- Ja, det har jag verkligen fått. Det finns annat som betyder mer än idrotten även om den är en stor del att mitt liv. 

Linnéa, hur har du upplevt den här tiden då Martin varit och tränat samtidigt som ni haft en tuff resa med Alve?
- Nu går det bra eftersom Alve är frisk, men han har haft ganska omfattande sjukvårdsbehov eftersom han hade dropp under ett halvår efter att vi kommit hem. Det var såklart lite jobbigt att fixa med själv. Ett stort ansvar. 
- Var det bara att Martin skulle träna var det ingen fara, men när det var borta-svängarna på fyra, fem dagar… Det märktes. 
- Nu är det inga problem och idag är jag bara en vanlig mamma, säger Alevs mamma samtidigt som hon spricker upp i ett stort leende. 

Kan ni klä ord på känslan då ni fick komma hem hit till Djura och lägga honom i hans egen säng för första gången?
Linnéa:
- När vi gick ut från avdelningen kändes det som vi snodde vår unge. Det var inga skärmar eller någonting. Vi bara tog Alve och gick. 
Martin:
- När vi körde hem gick det inte fort.

Var det overkligt att komma hem och vara en familj efter så lång tid på sjukhuset?
- Det kändes så konstigt att komma hem, säger Linnéa och fortsätter: 
- När vi först kom hem kändes inte det här som ett hem eftersom vi knappt hade bott här, men man vande sig ganska snabbt med att inte vara på sjukhus. 
Martin:
- På slutet skötte vi nästan allt själva på sjukhuset, men det var ändå personal och läkare som kom in till oss. Vi fick egentligen aldrig ha något privatliv. Du är påpassad, det hörs pling, piper… Det var många matlådor och ingen normal vardag. Första gången vi lagade mat var då vi kom till Falun.
Linnéa:
- Det kändes som värsta lyxen. Att sedan få sova i sin egen säng efter att ha legat i en sjukhussäng under fem månader var nästan det bästa, avslutar mamma Åkerklund med ett leende. 

Ett extra påpekande till Martin – Ditt kaffe håller en bra klass.