Den ultimata järnkaminen

Old School Hockey – Thomas Eriksson

Thomas Eriksson kom under sina år i Djurgården att bli en spelare som levde upp till epitetet ”Järnkamin”. I dagens Old School Hockey får ni höra honom berätta om sina år i Djurgården, men även hur han upplevde åren i NHL då bland annat hans gode vän Pelle Lindbergh omkom i en trafikolycka.

– Jag växte upp inte alls långt från Johanneshov. Närmare bestämt i Björkhagen. Egentligen började jag faktiskt i Hammarby som liten knatte och därefter gick jag till AIK innan jag som B-pojk bytte klubb till Djurgården.
– Varför det blev Djurgården just då var väl att flera av mina kompisar gick dit i den åldern. Allt sedan dess har jag alltid varit djurgårdare.

Det berättar den i dag 53-årige Thomas Eriksson för hockeysverige.se. Vi börjar hans historia med TV-pucken 1975. Där mönstrade Stockholm ett lag som innehåller blivande elitseriestjärnor så som Håkan Södergren, Tommy Mörth, Pelle Lindbergh, Clas Nordström, Anders Wallin och Peter Ekroth. Stockholm går till final där ett Gästrikland med bland andra Anders ”Masken” Carlsson, Conny Silfverberg och Thomas Åhlén får se sig besegrat med 5-1.
– Personligen kunde jag inte vara med och spela i semifinalen och finalen eftersom jag hade brutit foten då jag spelat fotboll i skol-DM dagarna innan. Givetvis var det ett stort avbräck för mig och det kändes väldigt surt att inte kunna vara med.
– Anledningen till att vi vann hela TV-pucken var naturligtvis den att vi hade ett väldigt bra lag där det bland annat var väldigt många spelare med från vårt lag i Djurgården. Vi djurgårdare höll ihop jäkligt mycket även vid sidan av hockeyn.

Hur viktig kom TV-pucken att bli för dig som hockeyspelare?
– Just då var TV-pucken det stora målet att få spela och det var i alla fall för mig väldigt viktigt att få vara med där.

Djurgården åkte ur elitserien 1976 och fick spela division 1-hockey säsongen 1976/77. Det året kom att bli Thomas Eriksson först år i A-truppen.
– Jag var sexton år då och det jag minns bäst var hur jag kom med i A-laget. Djurgården skulle ha träningsmatch mot AIK och vi grabbar hängde på Hovet som vi brukade. Då kom en av våra TV-puckledare fram och frågade vad jag hade för mig i dag. Strax efteråt kom han tillbaka och frågade om jag kunde vara med och spela mot AIK.
– Det måste i alla fall gått hyfsat bra eftersom jag fick vara kvar i laget efter det.

Hann du bli nervös?
– Nej, inte speciellt mycket i alla fall. Jag hade ju allt att vinna så det var bara att gå in och köra.

Hans ”Tjalle” Mild var tränare för Djurgården när du kom upp i A-laget. Hur upplevde du hans ledarskap?
– Han lärde oss att inte känna efter och vi blev väldigt mentalt starka. ”Tjalle” var verkligen tuff och vi tränade ruskigt hårt den säsongen. Varje styrketräningspass kunde hålla på upp till tre timmar vilket även syntes på våra matcher eftersom vi verkligen var bra tränade. Det var aldrig något gnäll utan han lärde oss vad innebörden av ordet kämpa var.

Vad lyfte laget som tog er till final mot Modo 1979?
– Vi hade spelat ett år i elitserien då och med det hunnit etablera oss. Sedan kom det en hel del nya riktigt bra killar till laget, Håkan Eriksson, Bosse Berglund, Mats Waltin, Tord Nänsén, Håkan Dahllöf och Anders Kallur.
– Vi spelade en väldigt offensiv hockey. Visserligen släppte vi in mycket mål men vi gjorde betydlig fler.

Kan finalförlusten skrivas så enkelt som till Anders Kallurs revbensskada?
– Kallur var ju otroligt bra den säsongen så visst påverkade naturligtvis skadan laget negativt. Men jag tror mera att vi inte var speciellt supertaktiska direkt. Visst är det kul att spela då man bara blåser på framåt som vi hela tiden gjorde. Men ibland kan det vara bättre att spela lite smartare i stället. Oftast ger det ett bättre resultat i längden.

Ung VM-debutant 1979

Foto: Arkivbild Thomas Eriksson i landslagskamp med Vladimir Krutov.

Tommy Sandlin och Jan-Erik ”Biffen” Nilsson tar över förbundskaptensjobbet 1978 efter Hans ”Virus” Lindberg och Kjell Larsson. VM ska spelas i Moskva i april 1979 och mycket överraskande tar ledningen ut Thomas Eriksson i VM-truppen.
– Jag skulle egentligen bara vara med på träningslägret innan VM som en ung och lovande spelare som skulle se och lära innan proffsen anlände till truppen. Men av någon anledning skulle inte Lasse Lindgren hinna till VM och då fick jag stanna kvar och spela i VM.

Det var inte bara Eriksson som var ung och ny i Tommys Sandlins VM-trupp. Även Tomas Jonsson, Bengt-Åke Gustafsson, Mats Näslund och Pelle Lindbergh var alla runt tjugo år och VM-debutanter.
– Eftersom det var många nya spelare just det året så måste man väl säga att det var en generationsväxling inom Tre Kronor. Sedan ville väl Tommy Sandlin ta ut den trupp som han ansåg vara den rätta utan att titta på tidigare säsonger.
– Vi unga kom in väldigt bra i Tre Kronor och jag upplevde aldrig att det skulle varit några problem för oss att anpassa oss i laget.

Hur gick tankarna efter 2-2 mot USA i Lake-Placid-OS 1980?
– Just då kändes det som vi förlorade en poäng speciellt eftersom USA kvitterade till 2-2 då det bara var 27 sekunder kvar av matchen. (Thomas Eriksson gav för övrigt Tre Kronor ledningen med 2-1 i matchen).
– Senare skulle det visa sig att det kom att bli USA:s enda poängförlust i turneringen. Vi kunde nog aldrig tro att USA skulle kunna vinna hela turneringen trots deras insats mot oss.

Mats Waltin har berättat för Old School Hockey att Tommy Sandlin kvällen innan er match mot USA följt deras träning och efter det inlett matchgenomgången med att vi är chanslösa mot det här laget från USA.
– Ja, men det stämmer faktiskt, skrattar Eriksson
– Vi tänkte väl inte så mycket mer på det än att Sandlin hade en svacka. Vi hade tillräckligt med respekt ändå för USA, men visst skulle det visa sig att Sandlin hade rätt. Men bara delvis eftersom det slutade oavgjort.

När bestämdes det att du skulle över till NHL och Philadelphia Flyers?
– Det var väl efter OS. Jag och Pelle (Lindbergh) hade draftats av Flyers efter VM-turneringen 1979. Vi båda låg i lumpen ute i Kungsängen det året och vi snackade väldigt mycket om när och om vi skulle åka över dit.
– Pelle hade ju redan bestämt sig för att sticka över och jag tog samma beslut ganska snart jag med.

Foto: Arkivbild 208 NHL-matcher för Philadelphia Flyers blev det för Thomas Eriksson.

Du gör bara en säsong i NHL innan du återvänder till Djurgården. Med facit i hand var du för ung för spel i NHL då?
– Det var så att jag fick hemlängtan faktiskt. Spelmässigt och allt kring laget var det inget fel på. Första året fick både jag och Pelle inleda i Maine Mariners. Vi hade ett väldigt bra lag där också (med bland andra Mark Taylor och Greg Adams). Sen blev jag uppkallad till Flyers där jag blev kvar resten av säsongen.
– Året därpå spelade jag i NHL-premiären. Men efter den matchen gick jag in till klubbledningen och sa att jag ville åka hem till Sverige.

Hur reagerade klubbledningen i Philadelphia Flyers då?
– Det var ju inte alldeles vanligt att någon gjorde så, men ledningen tog det väldigt bra och sa bara att om jag känner på det viset så skulle jag självklart åka hem. Jag tror inte att de tyckte speciellt illa om mig för det eftersom jag fick komma tillbaka till Philadelphia två år senare.

Då du återvände till Djurgården så hade Leif Boork tagit över som tränare. Upplevde du hans ledarskap som väldigt annorlunda?
– Helt annorlunda! ”Boorken” ville hela tiden att vi skulle ligga före alla andra lag vetenskapligt. Djurgården skulle leda utvecklingen av svensk ishockey.

Från att nästa ha åkt ur 1982 så vinner ni SM-guld 1983. Vad hände?
– Det var hårt säsongen 1981/82 och vi höll oss kvar i elitserien först efter att ha kvalspelat mot Hammarby, Södertälje och HV71.
– Vi var många unga spelare i Djurgården då och mycket var det ”Boorkens” förtjänst att han förde utvecklingen framåt hos oss. Vi var jäkligt starka och väl förberedda inför säsongen 1982/83 och hade också ett lag med en bra inställning som spelade en ganska fysisk hockey.

Finalspelet mot Färjestad som Djurgården vann med 3-2 i matcher blev väl näst intill extremt fysiska?
– Vi spelade som sagt var ganska tuff och det var ju för alla verkligen ville vinna varje match som vi ställde upp i. Sedan hade ju Djurgården spelartyper som passade in i just det här spelet.

Lindberghs död – en stor chock
Efter framgångarna med Djurgården som leder till guld 1983 återvänder Thomas Eriksson till NHL och Philadelphia Flyers.
– Jag kände mig betydligt bättre förberedd rent mentalt den här gången. Nu visste jag vad jag hade att förvänta mig då jag kom dit bort.

Hur var tongångarna hos Flyers-ledningen då du hade lämnat klubben bara tre år tidigare?
– Philadelphia ville ju ha tillbaka mig så jag kan väl inte ha gjort bort mig allt för mycket tidigare. Deras organisation har alltid ställt upp för mig på ett mycket fint sätt så det var inga problem.

Den 11 november 1985 händer det overkliga. Klubbens svenska målvakt och tillika Thomas Erikssons bästa vän, Pelle Lindbergh, avlider efter en trafikolycka. Hela hockeyvärlden stannar upp och har svårt att ta till sig att världen bästa målvakt just då hade förolyckats bara 27 år gammal.
– Det var så illa det någonsin kunde bli, helt overkligt. Pelle var NHL:s bästa målvakt och hade nått en så hög status man kunde nå där borta tack vare sitt fantastiska målvaktsspel säsongen innan olyckan.
– Pelle och jag hade genom åren även blivit väldigt nära vänner och kom alltid extremt bra överens. Vi hade mer eller mindre levt tillsammans under vår tid i Philadelphia. Hans död var fruktansvärt jobbig…

Eriksson avbryter meningen och det hörs att han så här 28 år senare fortfarande tycker att det är ett jobbigt minne att tala om.

Hur hanterade laget en så här situation? Blev ni rent av mer sammansvetsade?
– Jo, men visst blev vi mera sammansvetsade som lag. Det ju tyvärr så att livet måste gå vidare även efter en sådan här tragisk händelse. Trots allt var ju hockeyn vårt jobb och det gällde ju att fortsätta prestera om du skulle behålla det.

Under dina år i NHL, vem spelade du oftast med bredvid dig på backplatsen?
– Det var många olika faktiskt men den som jag spelade mest med var nog Brad Marsh.
– Vi hade Mike Keenan som coach då och han körde oftast med fyra backar. Var man bland de fyra så fick man enormt mycket speltid. Men hamnade du utanför laget var det extremt svårt att ta sig tillbaka in.

Kände du dig färdig med NHL då du återvände hem 1986?
– Absolut inte, utan jag hade kunnat stanna kvar längre där om det inte var för coachen Mike Keenan. Det är ju som bekant flera spelare än jag som tyckte att han var ganska underlig, milt uttryckt. Nu var inte jag utplockad som någon hackkyckling av Keenan men jag ville inte ödsla bort min tid som hockeyspelare på honom.
– Jag fick min svåraste skada i karriären den säsongen också då jag bröt knäskålen efter att jag fått ett skott som träffat där. Det väntade även en lång rehab för mig och det sammantaget gjorde att det passade att återvända hem till Djurgården just då.

Var det inte aktuell att trejdas till någon annan NHL-klubb?
– Precis som Djurgården alltid har varit Djurgården för mig här hemma i Sverige så var Philadelphia alltid Philadelphia borta i NHL. Jag ville inte spela i något annat lag helt enkelt. Så Keenan, skadan och det med Pelle gjorde beslutet lätt att ta.

Foto: Arkivbild Thomas Eriksson och Roffe Ridderwall firar SM-guldet 1989.

Djurgården inleder en smått osannolik era med tre raka SM-guld mellan åren 1989 och 1991.
– En stor anledning till framgångarna ska tillskrivas Ingvar ”Putte” Carlsson. Han hade en otrolig känsla för att skapa trivsel i laget. Sedan hade vi ju självklart en mycket bra stomme med väldigt bra spelare som stannade kvar i laget år efter år vilket gav en väldigt bra kontinuitet i laget.
– En annan anledning till framgångarna var hur Lasse Falk utvecklade det här 1-3-1-systemet som övriga lag hade svårt att spela mot.

Djurgården fortsatte med att leverera bra prestationer fram till du slutade i klubben 1994. Men varför lyckades ni aldrig hela vägen fram till SM-guld efter 1991?
– Nja, vårt bästa år var nog 1988. Alltså året innan första SM-guldet. Vi vann elitserien överlägset det året, men vi tappade formen i slutet av serien och sedan förlorade vi kvartsfinalen mot AIK… nej, jag menar mot Bosse Berglund. Han var fruktansvärt bra i de här matcherna.
– Lika mycket nytta av vårt 1-3-1 som vi hade under guldåren lika mycket blev vi hämmade av det åren efter. Vi blev låsta i vårt spel och alla killar klarade inte av att spela så strikt som det krävdes.

Avrundade i Västerås

Foto: Arkivbild

Säsongen 1994/95 avslutar Thomas Eriksson sitt spel på elitnivå med en säsong hos Västerås IK.
– Djurgården förlängde helt enkelt inte kontraktet med mig och då frågade Västerås om jag ville spela en säsong där. Det var nära Stockholm och jag hade just gått klart polishögskolan så det passade mig bra. Jag bodde i Västerås det året och eftersom det var strejk borta i NHL fick Västerås ihop ett mycket bra lag. Jag spelade i backpar med Nicklas Lidström så länge han var hemma. Men även Patrik Juhlin och Peter Popovic spelade med oss.
– Det var väl ett ganska bra år och jag trivdes helt okej i Västerås, men det var aldrig aktuellt att jag skulle stanna där för jag är stockholmare och djurgårdare.

Hur minns du OS 1988 i Calgary?
– Det jag minns bäst från den turneringen är att vi ligger under mot Västtyskland med 2-0 i sista omgången och att det krävs att vi vinner om vi ska ta medalj. Vi lyckas vända matchen till vinst 3-2 (Målskyttar: Håkan Södergren, Jonas Bergqvist och Bo Berglund) var då säkra på silvermedaljerna.
– Men då händer det omöjliga att Finland slår Sovjet i sista matchen och tar silvret medan vi får bara brons precis som i Lake Placid 1980.

Du spelade även i två Canada Cup-turneringar. Vilken av de båda var din personligt bästa turnering?
– Den 1984. Förväntningarna var otroligt uppskruvade inför turneringen 1981, men det slutade inte speciellt bra (femma). Personligen spelade jag bara turneringens två sista matcherna.
– Men 1984 går vi till final vilket måste ses som den bästa prestation som ett svensk landslag gjort efter OS guldet i Turin 2006.

Hur upplevde du finalerna mot Kanada med spelare som Ray Bourque, Larry Robinson, Paul Coffey, Mark Messier, Wayne Gretzky och Mike Bossy i laget?
– Vi hade slagit Kanada i grundspelet, men i första finalen förlorade vi med 5-2 och i andra finalen låg vi under med 6-1 innan vi gick i kapp till 6-5. Just efter 6-5 målet så hade Anders Eldebrink ett stolpskott. Det hade varit spännande att se vad som hade hänt om vi gjort mål där.

Bästa VM-turnering?
– Bern 1990 där vi vinner silver efter ryssarna. Men min bästa säsong var nog 1990/91. I alla fall så var jag mest med nöjd med den för egen del men även för laget. Djurgården vann Europacupen, Elitserien och SM-slutspelet samma säsong. Men till VM tackade jag nej och dessutom skadade jag mig i den sista SM-finalen.

Hur ser Thomas Erikssons liv ut idag?
– Det ser väldigt bra ut. Jag bor med min familj här i Stockholm och jobbar som polis.

Text: Ronnie Rönnkvist