AIK:s hårdskjutande guldmakare – Old School Hockey Kai Nurmi

Han gjorde sig genom karriären känd för sitt stenhårda skott. I hans sista match för AIK skrevs det för evigt in i historieböckerna när Kai Nurmi avgjorde SM-fianlen mot Björklöven. Idag möter vi honom i Old School Hockey.

Man kan alltid tala om guldhjältar i olika sammanhang. En av AIK:s riktigt stora i den klassen är hårdskjutande backen Kai Nurmi. Det var han som avgjorde SM-finalserien 1982 med sitt 3-1 mål i den femte och avgörande matchen mot Björklöven.
– Jag är född i Helsingfors 1953. Vi bodde på norra kajen, alltså där Finlandsbåtarna lägger till. Vi bodde där till det att jag var fyra år. Då gick flyttlasset till Bro i Sverige eftersom pappa hade fått jobb på en möbelfabrik. Mamma var hemma och tog hand om oss barn.
– Vi bodde i Bro till 1960. Då flyttade vi till Jakobsberg och det var där jag började spela hockey. På den tiden bodde vi i ett ganska stort kvartersområde som heter Västerby. Där fanns det en innergård och en grusplan. Då fanns det även en portvakt som kunde spola upp den här grusplanen på vintertid. I alla fall var det där på bakgården som jag började spela hockey och fotboll. Där bildade vi HSB Västerby. Vi fick lite hjälp med tröjor och så vidare. I alla fall var det första laget som jag spelade i.

KÄND FÖR SITT STENHÅRDA SKOTT

Efter tiden i Västerby blev det spel i Jakobsbergs GoIF.
– Vi blev upplockade av Jakobsbergs GoIF, som det hette på den tiden (Järfälla HC idag), och började spela hockey där.

Kai Nurmi var känd under hela sin karriär för sitt stenhårda skott. Det här var något som han hade med sig redan från tiden som barn hemma i Västerby.
– Det var en av frukterna jag kunde skörda från den tiden jag stod på den här bakgården och sköt och sköt. Mycket började där. Sedan är det i kombination med att jag har något medfött samtidigt som det handlade om teknik, styrka och tajming. Allt det där hänger ihop. Jag stod och nötte samtidigt som vi grabbar tävlade mot varandra om vem som kunde skjuta högst och så vidare.
– Det började egentligen med att jag spelade fotboll i Jakobsberg, men när jag fyllde tolv år blev jag värvad till AIK. Vi var fyra stycken som satt och pendlade in till Råsunda kommunala och Skytteholm. Jag fortsatte spela fotboll i AIK fram till jag var 17 år och avslutade min fotbollskarriär med att vinna Junior-SM.
– Jag spelade hela tiden fotboll parallellt med hockeyn och var kvar i Jakobsberg till säsongen efter det att jag hade spelat TV-pucken. Säsongen efter gick jag till Hammarby. Mellan 1971 och 1973 spelade jag där.

Kai Nurmi. Arkivbild

Varför blev det först Hammarby och inte AIK där du hade spelat fotboll?
– Hammarby var det lag som låg på mest just då. Jag kände många i AIK, Christer Johansson, Björne Pettersson och Lasse Danielsson, i och med fotbollen, men Hammarby kändes rätt steg för mig att ta istället för att gå direkt till AIK. I AIK kanske jag hade fått spela med juniorerna medan jag i Hammarby fick spela med seniorerna. Jag hade spelat med seniorer i Jakobsberg sedan jag var 14-15 år och kände inte för att spela juniorhockey.
– Då bestämde jag mig för att spela i Division 2 med Hammarby och det tror jag var en bra utveckling för mig.

Hur var det att kliva in som en av fyra backar med Mats ”Måsen” Larsson, Hasse Malm och Håkan Fransson, det var inga dåliga killar?
– Dessutom kom Sören Holm dit säsongen efter. Jag har aldrig varit blyg att ta för mig och alltid kört på och gett järnet. Jag var inte den bästa skridskoåkaren, men jag hade ett hyggligt spelsinne, teknik, och, som sagt var, ett bra skott. På så vis var jag ganska målfarlig eftersom jag inte var rädd för att ta avslut. Redan i Jakobsberg var jag offensiv och öste in mål även om jag var back.
– Ju högre upp jag kom desto tuffare blev det att spela det spelet samtidigt som jag givetvis var tvungen att anpassa mig till ett annat spel då jag kom till AIK.
– Till Hammarby kom även Kjelle Nilsson från Rögle. Senare, i slutet av min karriär, hade jag honom som tränare i Vallentuna. Cirkeln blev sluten där kan man väl säga.

Kenta Ohlsson. Arkivbild

I Hammarby var Kai Nurmi dessutom lagkamrat med fotbollslegendaren Kenneth ”Kenta” Olsson.
– Han hade kunnat bli landslagsspelare i hockey om han valt att satsa på det. En smart center, lite av en ”Råttan” (Rolf Edberg) kan man väl säga. Dessutom hade Kenta ett grymt spelsinne så han hade koll på alla ute på isen.
– Kenta kom oftast när fotbollssäsongen var slut och han var verkligen jätteduktig. Där såg man att det fanns hur mycket talang som helst.

Hammarby 1973. Kai Nurmi i övre raden bredvid Kenta Ohlsson. Arkivbild

VÄRVADES TILL AIK

Inför säsongen 1973/74 värvar Lasse Norrman Kai Nurmi till AIK.
– Lasse Norman och Jan Juhlin var dom som tog kontakt med mig efter Hammarby. AIK hade hamnat i en generationsväxling. Bert-Ola (Nordlander) och ”Fager” (Åke Fagerström) slutade så nu var AIK ute efter några yngre backar och forwards.
– Jag tyckte att det var en ny utmaning som jag var redo att ta, ett snäpp högre helt enkelt.

I och med att du spelade fotboll i AIK, fanns det även ett AIK-hjärta hos dig?
– Ja, absolut. Om vi går tillbaka lite så åkte Djurgården till en turnering i Weisswasser i gamla Östtyskland. Dom värvade alltid med sig talanger till den här turneringen. Jag fick också en förfrågan att åka med dit, men det tog emot så jag åkte inte med.
– Däremot var aldrig AIK Hockey riktigt på mig då jag var yngre. I och med att jag spelade fotboll i AIK så hade det varit naturligt att jag klev över dit redan då.
– När Norrman kom och lade upp hur dom tänkte och kände kring mig så kändes det lätt för mig att ta steget dit.

Kai Nurmi. Arkivbild

Det var ett AIK fyllt ed naturliga ledare i laget som Kai Nurmi kom till. Bland annat spelade Hans ”Virus” Lindberg, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Rolf ”Råttan” Edberg, Gunnar Leidborg, Leif Holmgren, Håkan ”Flamman” Lindgren, Christer Lundberg med flera.
– Vi var en mix med gammal och ungt. En som var väldigt dominerande var ”Virus”. Han lade sig i väldigt mycket det taktiska och hur vi skulle spela.
– Jag kommer ihåg då vi mötte Brynäs. Då var det han som lade upp taktiken hur vi skulle spela. Vi lyckades slå Brynäs några gånger just av den anledningen att ”Virus” gav direktiv på vilka vi skulle ta bort eller skära av.

Körde han över Peter Johansson som var er tränare då?
– Ja, det gjorde han faktiskt. Där var ”Virus” väldigt dominant och fick sin vilja igenom, speciellt när det brände till. Samtidigt ska man vet att ”Virus” var en duktig taktiker och hade mycket att ge.

Vart det någon konflikt inom laget då han var så pass dominant?
– Nej, det har jag inte något minne av. Samtidigt hade jag fullt upp med mitt, att försöka kriga mig in i laget.
– Jag och Ola Fahlqvist kom samtidigt och jag spelade mycket under träningsmatcherna. Jag tyckte att det gick skapligt, men när det blev allsvenskan fick jag inte spela under första tio matcherna. Den säsongen spelade jag sedan en hel del med Janne Olsson, men jag spelade även en del med Lasse Danielsson och andra säsongen även med Anders Olsson.

GICK TILL SM-FINAL

Säsongen 1977/78 firar AIK stora triumfer då laget tar sig hela vägen till SM-final mot Skellefteå. En finalserie som dock vinns av västerbottningarna.
– Vi hade ett väldigt namnkunnigt lag och ganska många landslagsspelare i truppen. Jag tycker, med tanke på det lag vi hade, att vi skulle ha vunnit. Samtidigt var inte Skellefteå dåliga, vilket vi inte ska glömma bort i sammanhanget.
– Under hela säsongen hade vi haft jättesvårt uppe i Skellefteå. Vi vann första finalmatchen hemma som vi vann med 5-1. Sedan gjorde vi även en riktigt bra match där uppe även om vi förlorade (5-2). Där uppe blev dessutom ”Lejdan” (Gunnar Leidborg) skadad. Då fick Bosse (Karlsson) hoppa in och han stod även i den tredje och avgörande finalen nere i Göteborg.
– Det var lite synd eftersom ”Lejdan” ändå var lite stabilare medan Bosse blandade och gav. Han hade väldigt höga toppar, men även lite för djupa dalar. Nu vet jag inte om det hade någon avgörande betydelse. I alla fall förlorade vi avgörande matchen med 4-3.

Inför säsongen 1980/81 kliver Dan Hobér in som coach i AIK. Det kom att innebära en stor förändring i attityden kring träningar och matcher hos AIK.
– Vi hade haft ”Ankan” i så många år. ”Ankan” var en jätteduktig taktiker och så vidare, men han var inte den som höll i piskan och sa inte ifrån på samma sätt som Hobér. Det var en helt annan karaktär av tränare och som krävde mycket mer av oss, vilket var en väckarklocka för oss.
– Talangen hade funnits i laget under många år, men vi fick aldrig ut det hundra på isen eftersom vi kanske inte riktigt var beredda att göra jobbet. Hobér ändrade attityden och fick en mer vinnarmentalitet.

Är det vad som också tar er till finalen mot Färjestad den säsongen?
– Delvis är det så. Vi hade tuffare träningar, men han införde också att vi körde mer ”off ice”- träning under säsongen. Det gjorde vi aldrig annars. Han skruvade åt knapparna så alla var tvungna att ta i lite mer. Dessutom hade han väldigt vinnarskalle.

Medan ”Ankan” Parmström var mer personlig och nästintill kompis med killarna i laget så hade Dan Hobér mer distans till spelarna i laget.
– Danne höll sig mer distanserad om man jämför med ”Ankan”. Nu var ”Ankan” nästan sex säsonger i AIK och då blir man kompis med spelarna.
– Det hör till saken att det fanns duster under säsongen med Hobér, vilket kanske aldrig riktigt kom fram. Jag kan erkänna att även jag var inblandad i det. Det fanns kontroverser och det var spelare som kom i kläm. Det löstes internt, men vi spelare markerade vad vi tyckte. Vi hade ett snack där vi rede ut det. Sedan lade vi det åt sidan och körde vidare. Det är som hos alla människor, att det finns både bra och dåliga sidor.

VANN SM-GULD

Säsongen 1981/82 blir Kai Nurmis sista i AIK. Han får då kröna tiden där med att vinna SM-guld.
– Det var en angenäm säsong (skratt), men det var lite upp och ner även den här säsongen. Vi hade någon formsvacka där vi rasade neråt i tabellen, men vi kom tillbaka i slutet av serien och byggde upp något bra.
– Det fanns, med Hobérs påverkan, en jäkla revanschlusta efter att vi hade förlorat finalserien mot Färjestad säsongen innan. Jag, Leffe Holmgren, Uffe Isaksson och alla dom här hade börjat komma upp i åldern, varit med ett antal säsonger och hade förlorat två finaler. På så vis byggdes den här revanschlustan upp. Det var nu vi skulle vinna.
– Vi hade en bra, bred trupp med många rutinerade spelare så det kändes som att det var ett läge och att vi skulle kunna vara med och ta den där bucklan till slut.

I semifinalen ställdes AIK mot Färjestad, en semifinalserie som AIK vann med 2-0 i matcher.
– Grunden till SM-guldet lades nog redan där. Jag spelade ihop med Bosse (Ericson), Leffe Holmgren, ”Isak” och Lars-Erik Ericsson. Det började med att vi raderade ut Thomas Rundqvist och deras line och som var leading-line i Färjestad. Där byggde vi upp ett bra självförtroende och hittade olika sätt att vinna matcher på.
– Där var Hobér bra. Han matchade verkligen stenhårt mot deras bästa line. Samma sak var det mot Björklöven i finalserien. Där blev det mycket matchande mot Patrik Sundström och deras lina. Rutinen, taktiken och lite mer vinnarskalle var det som avgjorde att vi kunde gå hela vägen den säsongen.

Stor matchhjälte i den tredje och avgörande finalen, som spelades i Scandinavium, blev Kai Nurmi med sitt 3-1 mål. Matchen slutade 3-2.
– Att mitt sista mål i AIK skulle avgöra SM-finalen viste jag inte då eftersom jag gjorde det ganska tidigt i matchen. Givetvis var det en fantastiskt kul grej som jag alltid kommer att komma ihåg väldigt väl. Sedan hör jag dessutom att det finns folk runtomkring som kommer ihåg målet väl.
– Målet? Det var en ganska rörig situation där det hände mycket grejer på en gång. Vi hade en målchans, pucken kom ut, Mats (Thelin) sköt, sedan blev det en retur som kom ut till mig. För mig var det bara dra ett skott på mål.
– Hela vår femma, där Leffe (Holmgren) gjorde 1-0 och ”Uffe Isak” 2-0, gjorde alla tre målen i finalen. Visst var det kul att jag gjorde det här målet, men jag tyckte framförallt hur roligt det var att se hur fantastiskt bra vår femma fungerade under semifinalerna och finalerna.

Hade du bestämt dig tidigt att du skulle sluta efter säsongen?
– Nej. Jag lade inte av utan gick till Vallentuna, något jag blev tvingad till. Jag fick helt enkelt inte förnyat kontrakt.
– Det som har varit en tagg i mitt hjärta hela tiden efter det här var att Janne Olsson var sportsligt ansvariga för truppen. Det var egentligen dom som tog ut truppen tillsammans med tränaren.
– Jag hade tänkt att fortsätta så jag körde på som vanligt med försäsongsträningen och så vidare. I slutet av maj frågade jag om vi skulle träffas och diskutera mitt kontrakt eftersom det hade gått ut. ”Jo, självklart, men vi har några som vi måste ta före”. Det sköts upp hela tiden och plötsligt var det midsommar. På den här tiden var 30 juni deadline för övergångar. När jag då sa att på måndagen efter midsommar så ville jag träffa dom för att diskutera mitt kontrakt framkom det att dom varit osäkra för dom visste inte riktigt om AIK skulle förlänga med mig.
– Det kom som en blixt från klar himmel för mig. Där borde dom varit schysstare, ärligare och sagt redan tidigare vad dom tänkte. Då hade jag i alla fall haft en chans att gå till någon klubb i elitserien. Bland annat hade Bajen gått upp den säsongen och där hade jag kunnat tänkt mig att spela. Däremot inte i Djurgården, men där var jag kanske inte heller aktuell.
– Danne Nicklasson hade varit juniorlandslagsman och det handlade om i fall AIK skulle skriva med honom eller mig. Dom valde att skriva med den yngre förmågan och avfärdade mig.

Hur gick dina tankar då?
– Jag kan köpa att man vill satsa på en yngre spelare, men man gör inte på det sättet. Det var också anledningen till att jag var väldigt besviken. Efter att jag hade spelat nio säsonger i AIK fick jag inte ens ett tack. Det vara bara att jag inte skulle få något kontrakt och sedan var det ”over and out”.
– Då hamnade jag i Vallentuna. ”Sillen” (Lennart Selinder) var tränare där då. Jag hade även lite diskussion med Hammarby, men dom hade precis spikat sin trupp då. Vallentuna spelade i Division 2 då, vilket var ganska lågt ner. I alla fall var det på hemmaplan för mig.

Kai Nurmi i Vallentuna. Arkivbild

Redan första säsongen i Vallentuna får Kai Nurmi vara med om att ta upp sin nya klubb i Division 1.
– Ja, det stämmer. Jag spelade tre säsonger där och jag kommer ihåg tiden i Vallentuna med glädje. Jag kom från AIK, var en stabil spelare, var nästan aldrig borta och gjorde oftast hyggligt ifrån mig. När jag kom till Vallentuna blev jag helt plötsligt lite fixstjärna och första säsongen gjorde jag 26 poäng på 19 matcher. Allt gick fantastiskt bra och jag spelade med duktiga killar. Bland annat spelade Claes-Ove Fjällby och Hasse Persson. Hasse var grym på att vinna tekningar. Till och med bättre än Leffe Holmgren och dom här killarna. Jag sköt, sköt och sköt…, skrattar hårdskjutande Kai Nurmi och fortsätter:
– Vi vann tvåan och gick upp i ettan där vi hade en jättetuff förstasäsong. Vi lyckades i alla fall hänga kvar. Tredje säsongen kom Leffe (Holmgren), Peter Elander och Harri Rindell till Vallentuna och i kombination med flera egna produkter fick vi ihop ett jättebra lag. Vi gjorde en kanonsäsong och gick till playoff. Vi slog bland annat ut Östersund med Uffe Dahlén som då var junior. Sedan mötte vi HV71 i andra omgången men där räckte vi inte till. HV71 gick till i elitserien och hade ett starkt lag med bland andra Ivan Hansen och Roland Eriksson.

Efter tre säsonger i Vallentuna väljer Kai Nurmi att sluta spela.
– Då började grabben bli äldre, men framförallt kände jag efter den säsongen, hockeymässigt var det okej, att resorna började bli jobbiga. Vi satt och åkte upp till Sundsvall, Ludvika och så vidare. Jag kom hem sent eller mitt i natten. Efter det skulle jag upp och jobba.
– Tobias, grabben, började spela och jag och Leffe började träna det gänget i hockeyskolan.

Det blev aldrig Tre Kronor för Kai Nurmi.
– Jag hade inte den skridskoåkningen som krävdes för att spela internationellt. Jag hade säkert mycket annat, men jag var nog inte tillräckligt vass på rören helt enkelt.
– Jag spelade några matcher med Vikingarna med ”Virus” som coach. Där fick jag känna på internationella hockeyn och det är bara att acceptera att jag var på gränsen men ändå inte riktigt där.

Kai Nurmi. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur ser Kai Nurmis liv ut idag?
– Jag trivs jättebra med mitt liv. Jag ät tränare och älskar fortfarande hockeyn. Vi gjorde en bra deal där vi inte tränar på helgerna. Vi spelade tisdag och torsdag och tränade måndag och fredag. Det har fungerat jättebra. Det innebär ju att jag har sysselsättning i veckorna och ledig på helgerna.

En del bilder i artikeln kommer från Stickan Kenne. Vill du veta mer om hans tid som hockeyfotograf och även om hans bok kan du klicka på länken här.