Den fruktade djurgårdsbössan – Old School Hockey Stig Larsson
Många hävdar att ”Kenta” Nilsson är den spelare som haft det hårdaste skottet i Djurgården genom åren. Men en som hade minst lika bra tryck i bössan som ”Kenta” ska ni få träffa i dagens Old School Hockey.
Den vi talar om är Stig ”Stickan” Larsson, en spelare som kom till Djurgården som junior 1965. Sista året som spelare kom han att göra 1979. Totalt blev det tretton säsonger för ”Stickan” i djurgårdsfärgerna.
– Jag växte upp i Nacka men då hade inte St: Erikscupen riktigt dragit igång ännu berättar Stig Larsson för hockeysverige.se och fortsätter:
– Det var ett gäng som spelade fotboll med Järla IF nere på Järla IP här i Nacka som drog igång lite grejer, däribland hockey. När det sedan blev aktuellt med spel i St:Erikscupen så började jag spela i Nacka SK:s juniorer.
Vilken var er största framgång som juniorlag i Nacka?
– Ja du, vi hade inte så många framgångar haha…
– Som bäst så tror jag att det var då vi gick till semifinal mot Hammarby i S:t Erikscupen.
Säsongen 1963/63 debuterar Stig Larsson i Nacka SK:s A-lag. Då ligger Nacka i division 2 (motsvarande HockeyAllsvenskan i dag). I serien slutar Nacka på en sjätte plats, arton poäng efter segrande Hammarby. Bästa målskytt i Nacka var tidigare djurgårdsforwarden ”Calle” Lilja med sexton mål.
– Det var inte så märkvärdigt att vara med och spela i A-laget på den här tiden. Jag var sexton år och man var glad bara av att få vara med dom här stora grabbarna. Jag gjorde egentligen bara en säsong som ordinarie i Nacka innan jag flyttade till Djurgårdens juniorer. Där spelade jag en säsong innan jag kom upp i klubbens A-lag.
Det A-lag i Nacka som du kom till innehöll tidigare allsvenska spelare så som ”Calle” Lilja, ”Totte” Moqvist, ”Peo” Wester med flera. Tyckte du att det var ett stort steg att ta upp på den här nivån?
– Absolut. Nacka låg i tvåan just under allsvenskan så det var riktigt bra lag i den här serien. Första året i A-laget spelade jag knappt någonting, men andra året så blev det väl lite mer. Till den säsongen kom det ytterligare några duktiga spelare som tidigare spelat i allsvenskan. Bland andra Christer Thorsell som spelat i både Karlberg och AIK men även Bert Söderling som spelat i både Alfredshem (Modo) och Frölunda.
– Vi unga killar blev väldigt väl omhändertagna av dom här äldre och rutinerade så jag kunde inte ha fått det bättre då jag kom upp i seniorhockeyn.
Var det ytterligare spelare från ditt juniorlag som klev upp i Nackas A-lag samtidigt?
– Mats Johansson var en kille som jag hade spelat både fotboll och hockey med sedan jag var liten grabb. Han kom också upp samtidigt som jag.
– Mats spelade några år i Nacka och senare även i Skuru men han hade väl inte riktigt samma ambition med hockeyn som jag hade då.
När och hur hamnade du i Djurgården?
– Det måste ha varit 1965 i samband med den här semifinalen mot Hammarby i S:t Erikscupen som jag nämnde tidigare. Djurgårdsledaren Filip Karlsson hade sett matchen och kom fram och presenterade sig och undrade i fall jag var intresserad av att komma över till Djurgården säsongen därpå. Det behövdes inte skrivas några övergångspapper eller kontrakt. Utan säsongen därpå hade jag en djurgårdströja istället för en nackatröja att spela i.
– Jag gjorde som sagt var ett år i Djurgårdens juniorer innan jag året därpå fick chansen att spela och träna med A-laget.
Spelade du i juniorlandslaget redan innan du kom till Djurgården?
– Nej, det gjorde jag inte. Jag kom som sagt var till Djurgården 1965 och jag debuterade i juniorlandslaget 1967. Vi spelade två matcher mot Tjeckoslovakien nere i Chomutov och Kladno. Det blev storstryk i första matchen (3-10) men vi snyggade till siffrorna i andra matchen (3-4).
Spelades det Junior-EM 1967?
– Ja, i ryska Jaroslavl och på den tiden så var det väl inte vidare fräscht där.
Hade ni egen mat med er för att slippa den annorlunda bakteriefloran?
– (Skratt) Det var ju juniorlandslaget som vi var där med och då fick man äta den mat som bjöds där borta. Svante Granholm, som tidigare bland annat hade spelat för AIK, var förbundskapten och vi hade ett ganska bra lag med spelare som Kjell-Rune Milton, Inge Hammarström, ”Råttan” Edberg och Dan Söderström. I mål stod förresten djurgårdsmålvakten Roland Einarsson. Vi hade givetvis inte en chans mot ryssarna, men minns jag inte helt fel så kom vi trea i alla fall.
Foto: Arkivbild
Djurgården hade redan väldigt många starka personligheter då du kom upp i A-laget. Jag tänker då bland annat på ”Rolle” Stoltz, ”Lill-Stöveln” Öberg, Ove Malmberg med flera. Vilken respekt hade ni ungdomar för dom här äldre och mer erfarna spelarna.
– Dom du nämner var på väg nedåt i sina karriärer då jag tog klivet upp, men mer eller mindre alla i Djurgården hade ju meriter från olika landslag och var väldigt tunga namn i hockeysverige. Självklart såg man upp till dom här killarna.
– Det var inga svåra killar att umgås med direkt. En kille som ”Rolle” Stoltz hördes hela tiden i omklädningsrummet liksom ”Lill-Stöveln” och ”Lasse” Björn. Sedan kom ju den här Modo-femman med ”Henna” Svensson, Björn Palmqvist och Kent Lindgren samtidigt som mig. Dom killarna tog också en ganska stor plats i omklädningsrummet och surrade på ganska bra, haha…
Vilken säsong blev den du kände dig etablerad i Djurgården?
– Jag var med och tränade mer eller mindre hela säsongen 1965/66, men då spelade jag väl bara runt en fem matcher. Det var egentligen först säsongen 1967/68 som jag spelade hela säsongen och då jag kände mig relativt säker på en plats i laget.
Spelade du redan då tillsammans med Björn Palmqvist?
– ”Björne” spelade fortfarande men ”Henna” och Kent Lindgren i Modo- kedjan då. Första säsongen spelade jag med mest ”Kurre” Thulin och Börje Andresson. Sedan blev det en hel del med ”Lasse” Starck.
Tidigare djurgårdsbacken Leif Svensson har sagt i en intervju att Lars Starck är en av de största talanger han har spelat med och var förundrad över att han inte blev en etablerad landslagsspelare. Håller du med i dom orden från Leif?
– Absolut! ”Lasse” kunde vara bästa spelaren på träning men då det blev match ville det sig inte för honom riktigt. Det var först när han gick till Nacka som det lossnade rejält för honom.
– Han gjorde många väldigt fina säsonger där. ”Lasse” och jag spelade tillsammans även i Djurgårdens juniorer och man kan väl säga att vi följdes åt upp till A-laget.
Inför säsongen 1971/72 fick Tre Kronor en ny förbundskapten i form av den 35-åriga tidigare NHL-spelaren Billy Harris. Han hade bland annat tre Stanley Cup-titlar med Toronto Maple Leafs på sin meritlista. En av de spelare som Harris släppte fram i Tre Kronor denna säsong var Stig Larsson.
– Jag tror att Harris tog med mig i Tre Kronor främst för att jag hade ett bra skott och för att jag använde det väldigt ofta då jag spelade. Han var ju kanadensare och han gillade när man sköt mycket precis som killarna gjorde i NHL.
Det blåste ganska rejält om Billy Harris närvaro i svensk hockey det år han satt som förbundskapten. Men hur var han som ledare för Tre Kronor?
– Billy Harris var en otroligt fin man, lugn och sansad. Han hade sin plan på hur hockey skulle spelas, den kanadensiska stilen helt enkelt. Det var väl en hel del människor här i Sverige som hade åsikter om att det inte passade svenskar att spela så då. Jag hade inga problem med det alls och jag har bara dom bästa erfarenheterna från hans tid som förbundskapten.
Den 12 november 1971 debuterade Stig Larsson i Tre Kronor under Billy Harris ledning. Det skulle spelas fyra landskamper mot Finland inom loppet av fem dagar.
– Landslagsledningen ville se mig och Björn Palmqvist spela tillsammans i Tre Kronor. I vår kedja spelade dessutom Inge Hammarström. Vi var rejält nederlagstippade i pressen eftersom Harris hade, enligt media, tagit ut ett för dåligt och oerfaret lag.
– Första matchen som spelades i Helsingfors slutade 3-3 men returen dagen efter i Tammerfors förlorade vi med 3-1. Dom två sista matcherna mot Finland skulle spelas hemma i Sverige på Johanneshov och Harris hade gjort om en del i laget. Bland annat fick jag och Björn med oss Hans ”Virus” Lindberg i vår kedja. Vi vann den första hemmamatchen med 7-0 men förlorade den fjärde och sista (2-4).
Du kom med till VM i Prag samma år. Hur upplevde du den turneringen?
– Jag var ju mest med för att se och lära inför framtiden så jag spelade inte speciellt många av matcherna. Ryssarna var ju omöjliga på den här tiden och vann givetvis turneringen. Det var väl egentligen bara tjeckerna i form av stödet på hemmaplan som kunde hota ryssarna i striden om guldet.
Vad gjorde Sovjetunionen så starka under dom här åren, för det handlade väl inte bara om kedjan med Petrov, Charlamov och Michailov?
– Det var ju den kedjan som gjorde nästan alla målen. Allt gick så ruskigt fort när ryssarna spelade. Men sedan hade dom en toppspelare i varje line som man byggde spelet kring.
Säsongen 1975/76 får Djurgården lämna elitserien efter att ha slutat på en nionde plats med endast Timrå efter sig serien. Nästa år väntade spel i division 1 östra.
– Det var rätt tungt, men trots allt så stannade nästan hela laget kvar för att ta oss tillbaka till elitserien. Det var bara ”Kenta” Nilsson och Lars-Göran Nilsson som lämnade oss för spel i AIK.
Hur tog ni spelare att dom båda gick till AIK av alla lag?
– Då det gäller ”Kenta” så har han alltid varit djurgårdare. Anledningen till att han gick till AIK var för att komma till NHL så småningom.
– Lars-Göran hade kommit till oss från Värmland (Färjestad) och hans ambition var hela tiden att spela elitseriehockey här i Stockholm så det var inte mycket att säga om.
Det blev bara ett år i ettan.
– Det var betydligt roligare att gå upp i elitserien än att åka ur den samma, skrattar Stig Larsson och fortsätter:
– Många matcher i ettan var ju som ett världskrig. Visserligen vann vi många matcher med tvåsiffrigt, men så fort vi slappnade av såg motståndarna chansen att kunna slå Djurgården. Det blev ju ett naturligt mål för många klubbar att försöka vinna mot just oss eftersom vi kom från elitserien.
Efter finalsäsongen 1978/79 slutar Stig Larsson som spelare i Djurgården. Men senare skulle han komma tillbaka som tränare för klubbens elitserielag.
– Det var när Bert-Ola Nordlander skulle ta över tränarjobbet i Djurgården som jag kom in i bilden. Visserligen hade jag jobbat med pojklag ute i Nacka eftersom min grabb var med och spelade där. Jag gillade tränarjobbet väldigt bra, men det tog ju mera tid att vara tränare än att vara spelare. Som spelare kom man till träningen, tränade i en och en halv timme och sedan åkte du hem. Som tränare handlade det om planering av träningar och matcher dygnet runt.
Hade du startat din firma inom byggsvängen redan då?
– Firman startade jag 1984. Jag har alltid haft jobb vid sidan av hockeyn. Det var aldrig tal om att man skulle heltidsanställdas som tränare då.
Av alla spelare du tränar i Nacka, Djurgården och juniorlandslaget. Vem har varit den mest talangfulla?
– Jag hade Stockholms TV-pucklag under tre säsonger och jag hade väl dom största talangerna där tror jag. Bland killarna födda 1972 fanns bland andra Stefan Ketola. Bland killarna födda 1973 var ”Linkan” (Fredrik Bremberg) och Björn Nord dom stora talangerna och bland 74:orna hade vi bland andra ”Musse” Håkanson och Mattias Hällback som var ruskigt bra.
– Nu glömmer jag säkert några, men det går inte att plocka ut en eller ett par av dessa spelare. Många kom till elitserien och jag vill nog säga att ”Linkan”, Nord och ”Musse” är väl dom som lyckats bäst.
Vem har varit den största talangen du spelat med?
– Bäst var ”Björne” (Palmqvist). Han var ju egentligen ensam om att spela i Tre Kronor från Djurgården då. Sedan hade vi ju även killar som ”Totte” Bengtsson och Ulf Torstensson som var enorma talanger.
– Jag och Björn spelade i samma kedja under närmare nio säsonger. Efter att MoDo- kedjan splittrades spelade vi mer eller mindre alltid tillsammans förutom en säsong då han spelade för Björklöven. Vi fungerade väldigt bra tillsammans både på och vid sidan av isen.
Hur ser Stig Larssons liv ut idag?
– Jag snickrar på, skrattar Stig Larsson och fortsätter:
– Vi bor kvar ute i Nacka och jag är in till Hovet och ser dom flesta av Djurgårdens hemmamatcher eftersom jag har en säsongsbiljett dit.
Den här artikeln handlar om: