Charmade Winnipeg med sin fina teknik: “Vi svenskar var populära”

Han vann dubbla SM-guld med Leksand och gjorde också flera år med AIK i högstaserien. Han är också känd för sina år med Winnipeg i NHL, där han kamperade ihop med Thomas Steen. I dagens Old School Hockey möter vi Bengt Lundholm.

Bengt Lundholm blev svensk mästare med Leksand 1975 innan han 1977 flyttade söderut till AIK och senare till NHL med spel i Winnipeg Jets. Där kom han att bli en mycket uppskattad person och spelare, trots att han inte alltid slängde sig in i några heta handgemäng.

Bengt Lundholm är uppväxt i Falun och det fanns både fotboll och hockey i Falu BS på den då unge Lundholms schema.
– Man skulle kunna säga att jag växte upp mellan det som hette Kopparrinken och som man spelade hockey på och Kopparvallen där fotbollsplanen ligger. Att det just blev hockey som jag skulle komma att satsa på då var nog till stor del TV-puckens förtjänst. Hockeyn gick ju lite fortare än fotbollen och det var något som passade mig ganska bra. Att jag då dessutom kom med i TV-pucken och senare vidare till spel i Leksand gjorde ju bara saken bättre. I Leksand hade jag ju dessutom chansen att spela i allsvenskan medan Falu BS bara låg i trean i fotboll.

Hur minns du tillbaka på TV-puckfinalen mot Gästrikland 1970 som Dalarna vinner med 6-1?
– Jag spelade med i två upplagor av TV-pucken. Första året spelade jag med 54:orna där bland andra Roland Eriksson, Göran Högosta och Per-Arne ”Pirro” Alexandersson var med. Där var jag nog med mest för att se och lära. Jag spelade i tredjekedjan tillsammans med Stefan Elfving och Hans Gottfridsson. Visserligen fick vi några byten i varje match, men Roland Eriksson var ju vår stora stjärna och hans kedja fick, med all rätt, betydligt mer speltid.
– Andra året hade vi i Dalarna ganska stor press på oss att försvara titeln. Vi förlorade mot Ångermanland i semifinalen med 5-0 och efter att vi vunnit mot Gästrikland i matchen därefter så slutar vi på en tredjeplats.

Det var många spelare med från Borlängeklubben Tunabro så som Göran Högosta, Roland Eriksson, Jan-Ove Wiberg med flera och du var från Falun. Fanns det en rivalitet mellan er på TV-pucklägren?
– Nej, inte då vi spelade tillsammans i TV-pucken. Däremot fanns det ju en rivalitet mellan Falun och Tunabro. Jag minns hur förvånad jag var då Anders Kallur lämnade Falun för just Tunabro. Det var även någon från Tunabro som gick till oss ungefär samtidigt. För mig var ju det otänkbart då.

”VILGOT LÄRDE MIG ALLT OM HOCKEY”

Säsongen 1971/72 ställer Falu IF ett mycket starkt lag på benen. Tidigare Leksandsspelarna Ole Jacobson och Bosse Andersson, Gunnar Säfsten med ett förflutet i bland annat Modo, tidigare Röglespelaren Björn Johannesson och talanger så som Lars Djuse, Hans Alexandersson och Anders Kallur tillhörde stommen i laget. Samma säsong debuterar Bengt Lundholm i Falu IF, som slutar på en fjärde plats i division 2 Östra A efter Strömsbro, Bollnäs och Malung.
– Som alltid då man är yngst i ett lag, som jag var då, försöker man ta in och lära av alla dom här rutinerade killarna som vi hade i Falun då. Personligen har jag väl aldrig varit den mest högljudda i något omklädningsrum och vi hade, som sagt var, ett väldigt profilstarkt lag det här året och jag var mycket med för att se och lära även då. Jag höll väl en ganska låg profil kan man väl säga.
– Andra året som jag spelade i Faluns A-lag kom dessutom en skön finsk riktigt duktig spelare som heter Harri Holli. Han stod dessutom i Brages fotbollsmål på somrarna. (Holli var även mannen bakom Leksands värvningar av Kari Eloranta och Erkki Laine från Kiekko-Reipas i Lahtis reds anm).

Anders Kallur flyttade till Tunabro, som du nämnde tidigare, och som då låg i allsvenskan (dagens SHL), varför valde du att flytta till Leksand i stället?
– Mycket var det Bengt ”Fisken” Ohlsons förtjänst. Han tränade Leksand vid den här tiden men var även gymnastiklärare på min skola i Falun. Han hade väl lite koll och tyckte antagligen att jag jobbade på bra. I TV-pucken hade Falun hade en hel femma där tre av oss, jag, Jan Sundlöf och Hans Alexandersson, flyttade samtidigt till Leksands juniorlag.

Hur viktig kom juniortränaren och tillika gamle storbacken Vilgot Larsson bli för din utveckling som spelare?
– Med lite distans till det hela kan man väl säga att han lärde mig allt om hockey, vilket man inte riktigt förstod då, skrattar Lundholm.
– Vilgot hade sin stil och krävde väldigt mycket av varje spelare. Oavsett hur bra du var så behandlade han alla lika. Ibland kunde Vilgot hoppa in som back på träningarna för att testa om vi kunde komma förbi honom och jag kan lova att det small ordentligt då.

Vilgot Larsson tar Leksand till seger i allsvenska juniorserien säsongen 1973/74 och året därpå blir Leksand, med Bengt Lundholm i laget, svenska juniormästare efter att ha slagit Tingsryd i finalen med hela 8-3. I finalen svarar skridskosnabbe Lundholm för ett mål.
– Grunderna i skridskoåkningen hade jag nog med mig redan från tiden i Falun, men Vilgot var på mig ganska hårt. Han kom även med ovärderliga tips och råd om hur och vad jag skulle förbättra.

Hur minns du tillbaka på första A-lagsträningen i Leksand?
– Första gången jag tränade med A-laget måste ha varit 1973. Tanken var att jag skulle upp till Leksand för att träna och spela med juniorlaget i första hand. Brynäs och Leksand var Sveriges två stora klubbar då och jag minns hur stort det kändes då Mats Åhlberg kom fram och hälsade på mig.
– Alla behandlades lika oavsett vilka tidigare meriter du hade även uppe i A-laget. Alla var mer eller mindre ledartyper i laget och träningarna kunde ibland vara tuffare än matcherna. Brynäs hade vad jag kan förstå liknande träningar men spelade en mer fysisk hockey och satte väl lite i system att gnälla på domare och så vidare. Leksand var mer kända för att vara det spelande laget, vilket passade mig betydligt bättre.

HJÄLPTE LEKSAND TILL GULDET

I 20:e omgången i SM-slutspelet säsongen 1973/74 gör Bengt Lundholm sitt första allsvenska mål då han 33 sekunder in i hemmamatchen mot AIK slår in 1-0 framspelad av Mats Åhlberg. Trots att Thommy Abrahamsson och Per-Olov Brasar gör ett mål var förlorar Leksand matchen med 4-3.
– Jasså, var den gamla klassikern mitt första mål, skrattar Lundholm och fortsätter;
– Det målet minns jag mycket väl. Vi hade tekning i egen zon. Jag fick pucken och åkte mellan deras backar och lade in den bakom ”Honken” Holmqvist som stod i AIK:s mål. Efter målet åkte jag i rundeln bort till avbytarbåset och hoppade in och satte mig direkt.

Leksand vinner SM-guld säsongen 1973/74, men den då artonåriga Bengt Lundholm var ännu inte ordinarie utan gjorde bara nio seriematcher.
– Första säsongen var jag ju egentligen inte alls speciellt delaktig i guldet. Jag spelade knappt några matcher alls den säsongen utan var med ibland för att se och lära.
– Allt eftersom den andra säsongen gick blev jag mer och mer ordinarie, även om jag satt reserv några matcher. Jag fick spela i en kedja med Kjelle Brus och Nils-Olov ”Djura” Olsson vilket var fantastiskt roligt. Brus kunde ju göra lite som han ville och kände för, jag åkte där på min kant och ”Djura” fanns hela tiden där bakom oss för att städa upp.

Varför vinner Leksand guldet säsongen 1974/75?
– För det första hade vi ett väldigt bra lag med många starka karaktärer. Alla drev verkligen på varandra och ville verkligen vinna. Sedan hade vi ”Pära” Karlström och ”Fisken” Ohlson som tränare och dom båda var väldigt duktiga. Man måste ha lite tur och stolpe in också för att vinna ett SM-guld och det hade vi även den säsongen.

Det finns ”bildbevis” på att du såg Brynässpelaren Stefan ”Lill-Prosten” Karlssons bortdömda mål i den tredje och avgörande finalen. Borde målet ha godkänts?
– Jag har sett bilden, men faktiskt så har jag fullkomligt förträngt det. Jag minns bara det roliga från den matchen, säger Lundholm med ett leende.
– Min roll var att bevaka Lars-Göran Nilsson, som var deras speedkula och som kunde komma med bra fart och med sin korta klubba. Den bevakningen gick väl hyfsat. Det jag också minns var att jag drog på mig två utvisningar i den tredje och sista matchen vilket var ganska nervöst eftersom det kunde ha blivit avgörande.

Lars-Göran Nilsson kunde ju lätt bli lite grinig, lyckades du få honom ur balans i just den här finalen?
– Han var ju en mycket duktig spelare, men hela Brynäs var väl lite griniga och inte minst då ”Stigge” Salming. Vi pratar alltså om på isen för vid sidan var det jättebra och trevliga killar. Ute på isen var det ett givande och tagande och som jag sa tidigare var väl Brynäs det mer fysiskt spelade laget och vi det mer lirande.

Hur firades guldet?
– Ja du, undrar om vi inte var på Opalen i Göteborg först eftersom matchen spelades på Scandinavium? Hemma i Leksand blev det nog fest på Furuliden om jag inte minns fel.

”FICK TA STÖRRE ANSVAR I AIK”

Leksand spelar hem bronspengen säsongen 1976/77 och fortsätter att vara ett av Sveriges ledande hockeylag. Bengt Lundholm väljer trots det att lämna klubben efter säsongen.
– Min tjej kom in på musikakademin i Stockholm och jag hängde på. Det fanns en klausul eller regel då att om ensrespektive skulle flytta till en annan stad för att gå i skola eller jobba så fick du byta klubb till en lägre kostnad.
– Även Hasse Jax lämnade Leksand efter den säsongen av samma anledning som jag, det vill säga att hans fru kom in på skola. Hasse flyttade upp till Umeå.

Var AIK ett givet val eller var det även aktuellt med spel i Djurgården?
– Jag träffade båda klubbarna, men jag hade spelat med AIK:s ”Råttan” Edberg i VM i Wien det året samtidigt som jag kände att AIK hade en attityd i laget som passade mig bra.

Spelade du och ”Råttan” tillsammans även i AIK?
– Inte mycket. Han är en mycket sympatisk kompis som lurade ner mig till AIK och sedan försvann han till Washington.
– Tyvärr har jag och ”Råttan” inte mycket kontakt med varandra idag. Det blir lätt att man glider ifrån varandra. Speciellt om du bor i en stor stad som Stockholm eftersom det är ganska krångligt att ta sig från norra sidan till den södra. Det är mycket lättare att hålla kontakten om du bor som exempelvis i Leksand.

Redan första säsongen i AIK går laget till final. I finalen blir dock Skellefteå AIK, anförda av lagkaptenen Hardy Nilsson, för svåra och vinner den tredje och avgörande finalen som spelades i Scandinavium med 4-3. Bengt Lundholm svarar för övrigt svarade för ett mål.
– AIK hade fått flera nya spelare som exempelvis Lars-Erik Eriksson (Idag: Ridderström) från Brynäs vilket gav laget en nytändning och en bra grund att stå på. Sedan hade vi ”Ankan” Parmström som coach. Han var mycket bra och hade en fin förmåga att ta hand om killarna på ett bra sätt.
– Efter ”Ankan” kom Dan Hobér in som tränare och det var väl ett uppvaknade för oss alla. Han fick verkligen upp ett högt tempo på träningarna, vilket vi behövde då.

Du spelade i AIK fram till och med 1981, vad utvecklade du mest under de här åren?
– När jag spelade i Leksand var jag på väg upp som spelare. Då jag kom till AIK hade jag spelat två VM och måste nog ansetts som en relativt etablerad spelare. Det man kan säga är väl att jag fick en annan roll i AIK. Där jag fick ta ett mycket större ansvar.
– Den största omställningen var annars då jag flyttade till NHL och Winnipeg Jets. Där gick det inte att åka runt och slå en tunnel för då smällde det direkt. Där gällde det att hålla en hög jämn nivå så tränarna hela tiden visste vad man skulle få av mig.

När blev spel i Winnipeg Jets aktuellt?
– Det hade varit på gång tidigare att jag skulle spela för New York Rangers där John Ferguson var manager, men det rann ut i sanden. Nu var han manager för Winnipeg Jets och det togs en ny kontakt vilket ledde till att jag och Thomas Steen åkte över till Winnipeg för spel.
– Samma år så var det Canada Cup så vi båda stannade helt enkelt kvar där borta efter den turneringen.

Hur var Winnipeg som hockeystad?
– En otroligt bra hockeystad. Winnipeg har ju förmodligen dom bästa fansen i hela NHL. Intresset för hockey hos folket i stan är väldigt stort.
– Svenskarna som tidigare spelat i Winnipeg Jets, och främst då kanske Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och Anders Hedberg som spelade där i en kedja tillsammans med Bobby Hull, hade verkligen satt sin prägel på klubben och gjort att svenskar var väldigt populära bland fansen. Innan mig hade det säkert spelat tio svenskar där som alla gjort mycket bra ifrån sig.

BILDADE SVENSKKEDJA I WINNIPEG

Under Bengt Lundholms tid i klubben lyckades man aldrig ta sig till Stanley Cup-final trots ett ganska bra lag på pappret. Dale Hawerchuk, Paul MacLean, Morris Lukowich, Willy Lindström, Dave Babych, Doug Smail med flera lyckades dock aldrig fullt ut som lag.
– Vi hade faktiskt lite otur i draften flera år i rad. Det gäller att pricka rätt i framförallt ditt förstaval och det hade inte klubben riktigt lyckats med. Sedan blev det ganska turbulent på tränarsidan eftersom man inte hade tålamod då det gick lite dåligt för laget.
– Säsongen innan Thomas och jag kom till Winnipeg hade varit den sämsta som ett lag gjort i NHL, men under vårt första år vände det och vi var inte längre sämst i NHL.

Hur viktig var Thomas Steen för laget?
– Thomas är ju en blandning av alla spelarsorter. Han är tuff, bra offensiv, bra defensiv och så vidare. Jag hade turen att börja spela i en kedja med Willy Lindström och just Thomas Steen, vilket gjorde det lite enklare för mig att komma in i spelet där borta eftersom dom förstod mitt sätt att spela och kommunikationen mellan oss blev enkel. Speciellt då vår tränare skällde på mig för att jag sköt för lite.
– Thomas var grovjobbaren och Willy den målfarlige medan jag flaxade runt på min kant. Willy hade ett fruktansvärt skott och jag minns i en match mot Philadelphia när han gjorde fem mål och ett par assist. Den matchen följde jag från läktaren eftersom det inte var så aktuellt att jag skulle spela mot lag som Flyers, skrattar Lundholm.

Vem var annars den viktigaste kuggen i Winnipeg Jets under dina år i klubben?
– Dale Hawerchuk kom samtidigt som jag och Thomas till Winnipeg och han var ett förstaval som verkligen lyckades i Winnipeg.
– Morris Lukowich var en annan duktig spelare som även spelade för Kanada i VM, men han var lite på väg ner i karriären under våra år i Winnipeg Jets.
– Vår general manager John Ferguson hade själv spelat i NHL för Montréal Canadians och ett kul minne är då han lyckades övertala sin gamla kompis från den tiden, Serge Savard, att spela med oss i två säsonger efter att han inte spelat hockey under en halv säsong. Savard var en legendar och det var en fantastisk upplevelse och ett kul minne att fått spela med honom.

Under säsongen 1985/86 bryter Lundholm upp från Winnipeg Jets och återvänder till svensk hockey och AIK.
– Jag hade gjort illa ledbandet borta i Winnipeg och då hörde AIK av sig och frågade hur det låg till. Jag svarade att det inte var så bra och då kom frågan om det inte var dags att återvända hem vilket jag svarade ja på.
– Jag kom överens med Winnipeg om att återvända till AIK, men det blev ingen bra säsong. Jag var inte speciellt pigg och dessutom hade jag en skena vid knäet som jag skulle spela med vilket inte kändes speciellt bra. Dessutom åkte vi ur elitserien den säsongen.

Var det stor kontrast att spela NHL den ena säsongen och säsongen därpå spela division 1 och senare även allsvensk hockey?
– Det var rätt kul faktiskt. Vi spelade mot lag som exempelvis Skutskär som verkligen ville göra sitt livs match då AIK kom på besök. Som spelare rycks man ju med oavsett om det är NHL eller någon annan serie.
– Bosse Berglund hade kommit till oss det året och blev en väldigt viktig spelare. Vi vann division 1 obesegrade och allsvenskan efter endast en förlust (Örebro borta 5-0) och gick upp i elitserien igen. Alla hade förväntat sig att vi skulle gå upp så det blev inget stort firande och det blev även min sista säsong som spelare.

”TAR FRAM DEN VIDEON NÄR JAG ÄR DEPPIG”

Redan i februari 1972 spelar Bengt Lundholm sin första pojklandskamp då Finland besegrades med 6-4 i Oslo. Lundholm placerades i en kedja med Björn ”Nalle” Johansson från Örebro och Emil Meszaros från Grums. Dagen efter besegrades Norge med 6-1 och i Lundholms kedja hade Meszaroz bytts ut mot Tunabros rivjärn Ivan Hansen.

Två år senare vinner Sveriges juniorlandslag med Bengt Lundholm i laget EM-guld i schweiziska Herisau.
– Det var rätt kul eftersom det inte var varje dag direkt som Sverige vann ett EM-guld på juniorsidan. Oftast var det Sovjet eller Tjeckoslovakien som vann turneringarna då.
– Vi hade bra målvakter (Åke Andersson och Mats Blomqvist) och även några riktiga stjärnor så som Kenta Nilsson och Thomas Gradin. Även Anders Steen, som var över till Winnipeg en sväng, var med då. Sedan får vi inte glömma bort Hans ”Lill-Mele” Eriksson och Jan-Ove Wiberg som jag senare skulle spela i Leksand tillsammans med.

Hur minns du din riktiga VM-debut?
– I Katowice 1976 var jag med för att se och lära. Även om jag inte spelade mycket så var det väldigt nyttigt att sitta vid sidan och uppleva hur det är och vad som krävs i en sådan här turnering.
– Kanada var inte med då men USA var ju med och det var några riktiga slagsmål mellan bland andra Stig Salming och USA:s Lou Nanne.
– Vi hade inget direkt utbyte med NHL på den här tiden och det vi visste var i princip det som Singel Ericsson skrev om NHL i Expressen. Det var att Phil Esposito gjorde många mål och så vidare. Därför blev det en kulturkrock då vi väl spelade mot varandra och där amerikanarna upptäckte att det gick att skrämma oss, vilket dom utnyttjade fullt ut.
– Jag tror inte folk förstår hur mycket stryk våra tidiga NHL-spelare så som Thommie Bergman, Börje Salming och Inge Hammarström fick ta emot av just samma anledning. Men de stod upp på ett fantastiskt sätt och banade vägen för oss andra européer.

Vid VM i Wien 1977 vinner Sverige silver, men bråket med NHL-spelare som representerade Kanada urartar fullkomligt.
– Det var ju spearingar, klubbslag och skitsnack hela tiden. Jag spelade bara en av matcherna eftersom jag fick en fotskada i första mötet med Kanada, men jag satt ju bredvid och hörde allt tjafs. Värst drabbad var ju Roland Eriksson som då spelade i NHL. Han fick till och med ta emot en hel del i korridorerna till omklädningsrummet. Kanadensarna fick ju sedan rejält med stryk mot ryssarna vilket var en seger för hockeyn.

Hur minns du era ryssmatcher (seger 5-1 och 3-1)?
– Dom minns man ju rätt bra. Jag brukar ta fram den videon för att titta på då jag är deppad, skrattar Lundholm
– Jag gjorde ett mål i första mötet med Sovjet, sedan gjorde Kent-Erik Andersson, Per-Olov Brasar, Mats Åhlberg och ”Råttan” Edberg ett mål var. Andra matchen gör Roland Eriksson alla tre målen på Tretiak samtidigt som Göran Högosta var i storform.

”VAR HÄFTIGT ATT FÅ VARA MED OCH SLÅ SOVJET”

Vid OS 1980 i Lake Placid slutar Sverige på bronsplats.
– Jag gjorde illa mig i den turneringen också och det är alltid trist att inte kunna fullfölja en turnering. Jag minns hur besvikna vi var då vi bara fick 2-2 mot USA i premiären. USA vann ju hela turneringen så småningom och vi var det enda lag som tog poäng av dom.

Canada Cup 1981 blev ett stort misslyckande för förbundskapten Anders ”Ankan” Parmström, Bengt Lundholm och övriga Tre Kronor då laget slutar på en femte plats.
– Den här turneringen har jag förträngt. Vi hade ett kanonlag på pappret, men vi fick aldrig till det. Jag tror att vi förlitade oss på att det här fixar Börje Salming eller Anders Hedberg. Något som givetvis aldrig kan fungera.
– Sedan är det viktigt med en bra start i turneringen och det fick vi aldrig eftersom vi förlorade både mot USA (1-3) och Sovjet (3-6) i inledningen.

Canada Cup blev Bengt Lundholms sista landslagsuppdrag och efter turneringen stannade han kvar i Kanada för spel i NHL.
– Det var aldrig aktuellt att jag skulle spela i ytterligare någon VM-turnering. Jag behövde heller aldrig tacka ja eller nej eftersom det inte var någon som ringde. Thomas Steen var senare över några gånger och spelade i VM, men jag fick som sagt var aldrig frågan.

Vilken är din bästa match i karriären?
– Det måste vara 5-1-matchen mot Sovjet i Wien 1977, den var häftig att få vara med om.

---

TV: Tre Perioder inför NHL-säsongen 2021/22