Brynäs amerikanska guldklimp

Old School Hockey – Tom Bissett

Han är den enda vid sidan av Håkan Loob som har skjutit 40 mål under en och samma elitseriesäsong. I dagens Old School Hockey tar vi oss en titt på Brynäs kanske vassaste målskytt genom tiderna – den tvåfaldige svenska mästaren Tom Bissett.

Inför säsongen 1991/92 presenterar Brynäs en okänd spelare från USA. Hans namn är Thomas Bissett, han är 25 år och har en handfull NHL-matcher med Detroit Red Wings i bagaget. Att Bissett skulle bli den kanske mest framgångsrika utländska spelaren i Brynäs historia var det få som förstod redan då.

Bissett gjorde fem säsonger fördelat på två perioder i Brynäs (1991-93 och 1998-01) och vann två SM-guld. På 274 matcher i klubben svarade han för inte mindre än 243 poäng.
– Det var efter säsongen 1990/91, då jag hade debuterat i NHL. Jag fick inget kontrakt med Detroit Red Wings och började söka en ny klubb att spela för. Pär Djoos, som jag spelat med i Detroit och Adirondack, sa att han kunde prata med sin gamla klubb i Sverige om jag var intresserad av att spela där.
– Lennart Hovelius var klubbdirektör i Brynäs. Han ringde mig och tillsammans med Willy Lindström, som varit en storspelare i bland annat Edmonton Oilers, berättade han om organisationen och historien kring Brynäs.
– Jag har ”Hovan” och Willy att tacka för mycket. Dom fick mig att skriva på för Brynäs och när jag kom till Gävle tog dom verkligen hand om mig och min familj.

Fast det var inte i Detroit som Tom Bissett växte upp.
– Nej, jag växte upp i Seattle. Hockeyn var verkligen inte stor där, men min kompis pappa var en gammal spelare från Kanada. När vi var runt sex år började vi båda tränas av honom och så småningom fick han ihop ett väldigt bra lag.
– Vi reste ofta över till Vancouver och spelade mot lag vilket utvecklade oss mycket. Det är bara runt 20 mil mellan Seattle och Vancouver.

Varför blev det just hockey?
– Jag spelade även baseball och golf men provade även på lite andra sporter när jag växte upp. Vi vann två titlar när jag var pee-wee med Seattle. Första titeln vann vi när jag var runt elva eller tolv år och den andra när jag var 14 eller 15. Vi var alltså väldigt framgångsrika trots att hockeyn inte var speciellt stor där hemma.
– Baseball blev mer och mer en sommarsport för mig och när jag var 14 år valde jag att lägga den åt sidan och i stället enbart satsa på hockeyn.

Efter sina år i Seattle Snow Kings och Waterloo Black Hawks kom Bissett in på Michigan Tech för att kombinera studier med att spela hockey.
– Collegetiden var fantastiskt rolig. Visserligen hade vi inte det bästa laget, men upplevelsen att gå på just college och den utbildningen inom ekonomi jag fick där har varit väldigt värdefull för mig.
– Laget? Ja, det var som sagt var inte det bästa och vi nådde heller inga stora framgångar. Några av spelarna kom i alla fall till NHL. Bland annat Randy McKay. Han var lite av en fighter och gjorde många säsonger i New Jersey Devils. Målvakten Damian Rhodes spelade också där. Han spelade flera säsonger i både Toronto Maple Leafs och Ottawa Senators. Jag vet också att finske stjärnan Jarkko Ruutu gick på Michigan Tech under något år, men det var efter min tid på skolan.

Satte poängrekord

Foto: Arkivbild

Säsongen 1984/84 satte Tom Bissett poängrekord för Waterloo i USHL då han på 48 matcher svarade för 103 poäng.
– Jag hade turen att spela med några stora spelare under min tid i Waterloo. Vi umgicks med varandra både på och utanför isen. Spelare som Jim Tyler, Scott Dolan, Doug Dietz, tillsammans med Rodney Taylor och andra var en stor del av de framgångar vi hade under säsongen.

När det var dags för det årliga NHL-draften 1986 hade Tom Bissett inga förväntningar på att just hans namn skulle bli aktuellt.
– Jag var 20 år då och dom allra flesta draftas när dom är 18. Det var min kompis på Michigan Tech, Scott Withe, som ringde mig och sa att han var draftad för Quebec Nordiques och jag för Detroit Red Wings. Självklart var det här en stor överraskning för mig eftersom ingen från Detroits organisation hade sagt att jag skulle vara aktuell.

Trodde du på Withe när han ringde dig?
– (Skratt) Inte först, men han lovade att det var sant. Någon dag senare ringde även en från Detroits organisation och bekräftade att man hade draftat mig.

Hur minns du dagen då Detroits coach Bryan Murray kallade upp dig till spel i NHL?
– Jag spelade i Adirondack och mitt spel hade fungerat väldigt bra. Det var i januari har jag för mig och självklart blev jag väldigt glad över att jag fick den här chansen. Samtidigt visste jag att det fanns en möjlighet för mig att komma upp och spela i NHL eftersom jag hade haft lite av en succé i Adirondack.
– Det var verkligen kul, men jag önskar att jag hade varit lite bättre förberedd på NHL-spel, framförallt mentalt.

Vilka spelade ni mot i NHL-debuten?
– Chicago Blackhawks i Joe Louis Arena. Det finns en speciell rivalitet mellan Chicago och Detroit. Just Chicago hade ett väldigt bra lag vid den här tiden. Chris Chelios och Jeremy Roenick var två av lagets stora stjärnor. I mål stod Ed Belfour som spelade en säsong i Leksand efter sin tid i NHL.
– Jag minns till och med mitt första byte i den matchen. Det var fem minuter in i matchen. Vi spelade fem mot tre och jag fick en pass av John Chabot som jag sköt direkt på, men den gick aldrig in bakom Belfour. Det var nog faktiskt min bästa målchans på mina fem NHL-matcher.

Vilken kedja spelade du i den matchen?
– Jag gjorde totalt fem NHL-matcher och jag hade väl ingen riktig fast kedja direkt. Just mot Chicago spelade jag nog med Shawn Burr och Jimmy Carson. Ett par av matcherna spelade jag i en kedja med Steve Yzerman och Joey Kocur, men oftast hoppade jag in i olika formationer.

Det måste ha varit en upplevelse att spela med Steve Yzerman?
– Visst, Steve var väldigt bra redan då och en fantastiskt fin kille och väldigt professionell både på och vid sidan av rinken.

”Kriminaliteten var hög”
Kvarteren kring Joe Louis Arena i Detroit är ökända för sin ganska tuffa atmosfär och höga kriminalitet. Bland annat sägs det att klubbens materialförvaltare rånats fem gånger under samma säsong på vägen hem efter sena matcher.
– Du måste vara vaksam när du åker hem därifrån på nätterna. Klubben hade till och med vakter på parkeringen som såg till att det inte skulle bli några överfall eller rån.
– Just vid arenan var det inte någon stor fara, men bara tre fyra kvarter från Joe Louis Arena var det ofta överfall och kriminaliteten där var väldigt hög.

Foto: Bildbyrån

Tom Bissett och polaren Pär Djoos trivdes bra tillsammans.

Hur minns du Pär Djoos från åren i Detroits organisation?
– Vi lärde känna varandra under tiden i Adirondack. Han spelade mest i Detroit, men vi fick en bra kontakt med varandra under den korta tiden vi spelade tillsammans.
– Just före deadline för övergångar den säsongen sålde Detroit Pär till New York Rangers organisation, men som jag sa tidigare så var Pär en stor anledning till att jag hamnade i Brynäs.

Säsongen 1991/92 är väldigt framgångsrik för Brynäs. Laget tar sig till semifinal mot Malmö. Storspel av Mats Näslund, fast i ”fel lag”, gör att Malmö slår ut Brynäs och efter en tuff finalserie mot Djurgården kan skåningarna titulera sig svenska mästare.
– Första elitseriematchen var mot Djurgården och därefter spelade vi mot Färjestad. Matchen efter det, mot Leksand, gjorde jag mitt första mål för Brynäs. Det var även första gången jag fick uppleva ett derby i Sverige. En riktigt rolig upplevelse.
– Det som var väldigt roligt var att jag, Janne Larsson och Anders Huss hittade varandra redan från början. Janne och Anders passade fram till mitt första mål dessutom.

Redan säsongen därpå, 1992/93, vinner Tom Bissett sitt första SM-guld med Brynäs.
– Vi var tippade som topplag redan innan säsongen och vi hade verkligen ett bra lag med både starka defensiva och offensiva kedjor. Andreas Dackell, Jonas Johnsson och Thomas Tallberg var en av kedjorna, Anders ”Masken” Carlsson spelade med Peter Gustavsson och Per-Johan Johansson. Sedan hade vi Anders Gozzi, Peter Larsson och Ove Molin. Även Mikael Lindholm var med. Laget var väldigt komplett vilket gjorde att vi höll hela säsongen. Alla var mer och producerade offensivt.
– Finalerna mot Luleå blev väldigt tuffa och vi hade framförallt väldigt tufft i början av finalserien. Vi fortsatte fightas för det vi hela säsongen hade trott på och när vi kom hem till Gävle och spelade den tredje finalen vände allt.

Förstod du någonting av talet om samurajer som Tommy Sandlin höll inför en av finalerna uppe i Luleå?
– (Skratt) Inte mycket i alla fall. Janne Larsson hjälpte mig med översättningen. Det var något om att strida tills man dör. Först efteråt har jag fått berättat för mig vad talet handlade om.

Du är med och vinner SM-guld 1999, var det samma känsla som 1993?
– Det var en stor överraskning när vi vann 1999 och så var det inte 1993. Modo var storfavoriter till att vinna SM och vi i Brynäs var mer som en underdog.
– Vi hade många nya spelare och med tanke på dom omständigheterna som var kring laget den här säsongen var det extra kul att vi nådde målet och blev svenska mästare.

Kan du se likheter mellan Roger Melin, som coachade guldlaget 1999, och 1993 års guldtränare, Tommy Sandlin?
– Båda var lugna och väldigt bra tränare. Roger gav oss äldre spelare ett väldigt stort förtroende. Pär Djoos, Janne Larsson, Ove Molin och jag hade en bra idé om hur vi skulle spela för att bli framgångsrika. Han lät oss bestämma själva så länge det fungerade så pass bra. Roger spred en harmoni omkring sig och var inte den som gapade och skrek i båset. Han gav oss helt enkelt möjligheten att spela ut på det sättet som vi själva trodde på.
– Tommy var, då jag kom till Brynäs, en tränare som hade varit på en hög nivå under många år. Bland annat hade han coachat det svenska olympialaget 1980. Han var väldigt duktig med att hitta bra spelsystem och var även väldigt bra och noggrann med förberedelserna inför varje match.

Varför lämnade du Brynäs 1993?
– Jag ville ta chansen att spela ute i Europa. Visserligen handlade det inte om några stora pengar när jag spelade i Brynäs, men vi kom inte fram till ett bra kontrakt som kunde göra att jag skulle bli kvar i där. Fast upplevelsen och att få prova på andra ligor var det som lockade mest.

Hann spela för åtta europeiska klubbar
Rapperswil, Houston Aeros, La Chaux-de-Fonds, Geretsried, IFK Helsingfors och Rosenheim var adresserna som Tom Bissett hade mellan åren 1993 och 1999.
– Det spelades bra hockey även i ligorna ute i Europa. Skillnaden var i första hand det tryck som det var på utländska spelarna i Schweiz. I Sverige var du en spelare bland dom andra i laget, men i Schweiz och Tyskland förväntades du att leda laget.
– Vi trivdes väldigt bra och Schweiz är ett fantastiskt vackert land. Stämningen på matcherna kunde vara som under en fotbollsmatch. Vi vann B-ligan första året i Rapperswil, men andra året då vi spelade i A-ligan blev inte speciellt lyckat.

I IFK Helsingfors säsongen 1996/97 spelade du tillsammans med en rad svenskar, men hur trivdes du med lagets coach, Mike Eaves?
– Har du pratat med Niklas Eriksson, Ove Molin eller Mikael Wahlberg om det? skrattar Bissett.
– Vi hade ett väldigt talangfullt lag, men en coach som inte var lika talangfull utan försökte skrämma oss till att spela bättre.
– Det var ett tufft år för mig, men tittar du på spelarna vi hade i laget så lyckades nästan alla bra åren efter att Eaves flyttade hem till USA. Om Roger Melin var tränaren som spred en harmoni omkring sig så var den här coachen raka motsatsen. Han hade absolut ingen respekt med sig alls bland killarna i laget.

Hur hittade du tillbaka till Brynäs 1998?
– Jag hade spelat i Rosenheim säsongen innan och hade inget nytt kontrakt klart. Under sommaren tittade jag runt på olika möjligheter. När jag var på en hockeycamp på Clarkson i New York ringde Janne Larsson mig. Hur han fått tag på mitt nummer vet jag faktiskt inte. Janne sa att Tommy Westlund hade åkte över till NHL och att Brynäs behövde en högerskytt. Jag visste ingenting om Brynäs lag då mer än att Janne spelade där och att även Pär Djoos skulle spela där den säsongen. I alla fall tackade jag ja till Janne eftersom jag kände till Gävle och familjen hade trivts så bra där förra gången.
– Tyvärr har jag idag inte så mycket kontakt med mina vänner i Gävle som jag önskade. Senaste gången vi var där var när Ove hade sin avskedsmatch.

Foto: Arkivbild

Du spelade även VM 1992.
– I Prag. Jag kom ihåg att svenskarna var glada för att jag kvitterade i slutet av vår match vilket gjorde att dom fick spela mot Ryssland i stället för Tjeckoslovakien i kvartsfinal.
– Det hade varit ett bra år i Brynäs och jag var aktuell för spel med USA i OS tidigare den säsongen. Jag kom aldrig med dit, men i stället sa ledningen för landslaget att man ville ha med mig till VM.

I kvartsfinalen förlorade ni mot Tjeckoslovakien med 8-1.
– (Skratt) ”Overpower”. Vi hade inget speciellt bra lag medan Tjeckoslovakien hade väldigt många av sina stjärnor med. Det var en tuff match för oss kan man väl säga.

Tom Bissett kom även att finnas med vid VM 1999.
– Oslo och även denna gång var USA ett lag som plockats ihop av spelare i Europa och från olika universitet i USA. USA:s landslag och exempelvis Sveriges landslag har inte samma förutsättningar inför ett VM där man kan samla ihop många av sina bästa spelare.
– Vi slog i alla fall Japan och Österrike i gruppspelet men förlorade mot Tjeckien i en väldigt bra match. I nästa gruppspel blev vi utslagna av Kanada och Finland, men det var en kul turnering och både Lillehammer och Oslo är fantastiskt fina städer.

Hur ser Tom Bissetts liv ut i dag?
– Jag är i bankbranschen. Jag gillar det här med affärsvärlden och jobbar på ett bolag som hjälper andra företag med sin finansiering av verksamheten.
– När jag kom tillbaka till Michigan jobbade jag ett år som tränare, men allt har sin tid och nu vill jag i stället lägga mer tid på min familj och mitt jobb.

Old SCHOOL HOCKEY-ARKIVET