Boork: ”Kommer inte att ta hänsyn till att det är tjejer”

Som nybliven förbundskapten för Damkronorna vill Leif Boork förbättra de svenska damspelarnas förutsättningar. Ett steg på vägen mot ökad professionalitet är att behandla damerna som fullblodsproffs. 
– Tyvärr kan jag meddela att jag inte kommer att ta så stor hänsyn till att det är tjejer utan att det är professionella idrottsutövare det handlar om och kraven kommer att vara därefter, säger Boork i en stor intervju med hockeysverige.se.

I dagarna blev det klart att tidigare förbundskaptenen för Tre Kronor (1983-85), Leif Boork, tar över motsvarande uppgift för Damkronorna efter avgående förbundskaptenen Niclas Högberg.

Leif Boork har en lång meritlista som tränare. Han har bland annat tränat Hammarby, Tibro, Nynäshamn, Djurgården, SaiPa, Mora, Frölunda, Modo, norska landslaget, Almtuna och Brynäs. Säsongen 1981/82 var det nära att han åkte ur elitserien med Djurgården, men redan säsongen därefter tog han laget till SM-guld.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Under OS i Sotji fanns Boork med som assisterande coach till Niclas Högberg, men nu väljer han alltså att ta sig an utmaningen att leda damlandslaget fram emot VM 2015 i Malmö.
– Vad som fick mig att tacka ja till jobbet? Ja, det frågar jag mig lite grann också. En något sånär analys av det är att när jag kom in i damhockeyn inför OS i Sotji, och då jag fått chans att vara med Damkronorna ett halvår, blev jag väldigt överraskad och inspirerad av den ambition, drivkraft och vilja över att bli bra och att visa upp sig som professionella idrottsutövare som dom här tjejerna hade. Trots att det var under ganska enkla förhållanden, berättar Leif Boork för hockeysverige.se och fortsätter:
– Det var inte dom bästa hotellen och ishallarna eller dom bäst avlönade dagtraktamentena. I stället var det ganska påvra och enkla förhållanden. Drivkraften fanns ändå där.
– Jag blev ganska inspirerad av det. Jag tror att det bygger på att det var så man en gång i tiden själv började tack vare den här passionen och idrottsintresset som gjorde att det blev som det blev. Jag såg mycket av det hos dom här tjejerna också.

Är just sammanhållningen och drivkraften dom starkaste intrycken du tar med dig från OS-turneringen i Sotji?
– Ja, sammanhållningen givetvis, men framför allt den här målmedvetenheten. Att verkligen försöka göra ett bra resultat och att kunna ställa krav på tjejerna på samma sätt som en professionell idrottsutövare som skulle åstadkomma någonting i den absoluta världstoppen.
– Jag tror att det kanske har funnits en tvekan till svensk damhockey och även från tjejerna själva: ”Ska jag satsa? Ska jag göra det här? Har jag råd och hur blir det i framtiden?” Det fanns mycket tveksamheter, men här bestämde vi oss – Niclas Högberg, Anders Ottosson och jag – väldigt tidigt att skicka signalerna att nu jobbar vi mot OS, är väldigt ambitiösa och tar tag i dom här små marginalerna både på och utanför isen. Sedan kör vi på det, är konsekventa och ger oss inte.
– Det där svarade tjejerna väldigt bra på och det tycker jag var väldigt inspirerande och kanske mitt avstamp till att jag började intressera mig så pass mycket som jag gjorde för damhockeyn.

Nu fick du följa både Kanada och USA på nära håll under OS. Vad skiljer jämfört med svenska tjejerna?
– Passningssäkerhet, passningsteknik, skotteknik och konsekvens i spelet. Dom lagen ligger samlade ganska länge och kör sitt upplägg på ett konsekvent sätt. Där är vi kanske inte lika konsekventa. Vi har varit lite mer splittrade tidigare.
– Det tillsammans med att tjejerna i USA och Kanada har ett kollektiv självförtroende efter att ha varit ohotade i världstoppen. Något som visar sig på planen i och med att dom är väldigt bestämda och övertygade om att dom är bättre. Så är nordamerikaner generellt, men ännu mer när dom vunnit så mycket mot oss och andra nationer som dom har gjort.

Vilka ingredienser vill du tillföra svensk damhockey?
– Jag tror att det finns ganska mycket taktiskt att göra. Att få ha en konsekvent spelidé och att utan att ge sig genomföra den. Individuell taktik också. Hur man uppträder i spelare mot spelare-situationer, tekningar, vad man ska göra om man vinner eller förlorar puckar och så vidare. Konsekvens i det taktiska utförandet tror jag är en del. Det andra är säkrare klubbteknik, hårdare passningar och bättre teknik i högt tempo.
– Sedan tror jag att vi har en miljö och kultur i svensk hockey generellt som även svenska damhockeyspelare bär med sig. Det gör att vi kan utveckla ganska mycket av det vi redan har.
– Fysbiten har nämnts tidigare som något som måste förbättras. Det är sant, men det är ganska många tjejer som har bra fys i dag. Det vi saknar är kanske den här grundnivån hos tillräckligt många spelare för att få en tillräcklig konkurrens när det gäller just den fysiska statusen.

Leif Boork och damkronornas lagkapten Jenni Asserholt. Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Du kommer kanske jobba med runt 30 tjejer nästa säsong, men hur ska du få ut ditt budskap till alla övriga tjejer i damhockeysverige?
– Genom att ha uppsökande verksamhet bland riksserieklubbarna och att jobba tillsammans med dom, försöka få ut till klubbarna vad vi gör på landslagsnivå. Jag kommer, tillsammans med mina assisterande tränare, var ute i klubbarna för att besöka spelare och tränare för att försöka implementera dom idéer vi har på landslaget.
– Det jag gjort nu inledningsvis är att jag har ringt runt till alla riksserieklubbar och även en del division 1-klubbar. Jag har bett dom göra en lista över spelarna dom tycker kan vara aktuella för landslaget, men även på tjejer som dom ser som så kallade ”coming girls” och som i ett längre perspektiv skulle kunna vara med och konkurrera i Damkronorna.
– Dom följer sina spelare varje dag och på det viset får jag en bred bas av namn att titta på samtidigt som klubbarna får chansen att följa med uttagningsproceduren. Jag tror att det kan vara ett avstamp för ett utökat samarbete med riksserieklubbarna framför allt men även med lag som HV71, Djurgården, Färjestad, Björklöven, Almtuna, Södertälje och så vidare som har ganska bra verksamheter i division 1.

Hur var bemötandet när du ringde runt till klubbarna?
– Väldigt positivt. Jag har redan fått in nästan alla svar. Vi har en uppåtgående trend när det gäller intresset för damhockeyn. Det märkte jag redan då jag jobbade med Niclas Högberg och Anders Ottosson. Sedan har det accelererat efter OS. Det gäller att hänga på den trenden nu och få ett gäng ute i klubbarna och på förbundet som samarbetar.

Du kommer från herrhockeykulturen, men kan man hantera ett damlag på samma sätt som ett herrlag?
– Jag har fått den frågan enormt många gånger faktiskt under den här resan och jag har fått många goda råd: ”Tänk på att tjejer är si och så, du måste göra det och det”. Jag har tre döttrar själv och en hustru som har spelat handboll på hög nivå. Jag har diskuterat med dom lite grann och dom säger samma sak, att tjejer är lite speciella, inte som killar och så vidare.
– Efter alla dom här goda råden bestämde jag mig för att inte följa dom. Jag bestämde mig istället för att göra precis som jag gjort på killarna. Det är vad jag kan och är van vid. Jag vill inte göra mig till bara för att det är tjejer.
– Jag har kört samma princip som om jag hade haft ett herrlag och ställt kraven där efter och inte brytt mig om det här snacket hur man ska vara mot tjejer och så vidare. Det jag upplevde på Damkronorna var att det togs emot bra därför att dom kände sig tagna på allvar eftersom vi satte kraven utefter att dom var professionella idrottsutövare.
– Tyvärr kan jag meddela att jag inte kommer att ta så stor hänsyn till att det är tjejer utan att det är professionella idrottsutövare det handlar om och kraven kommer att vara därefter.

Vad står närmast på agendan för dig i ditt nya jobb som förbundskapten?
– Jag åker till VM i Minsk nu och med det avsluta en del andra arrangemang. Mina arrangemang med TV4 och Expressen går ut efter VM.
– Officiellt tillträder jag först 1 juni och i det månadsskiftet maj/juni ska vi samla OS-truppen för att dels stänga året och prata igenom erfarenheterna därifrån och dels prata igenom hur dom ser på sin framtid, dels vad jag vill att dom ska tänka på om dom vill satsa vidare på Damkronorna.
– När det är gjort kommer vi att samla två grupper av spelare veckan efter midsommar. En ordinarie damkronor-trupp som går på is och har träningsläger, sedan kommer en grupp av dom här så kallade ”coming girls” samlas under fyra dagar. Det kommer att vara ungefär 25 spelare.
– Under den veckan kommer ungefär 50 spelare vara i träning. Det ger mig och alla som är nya en ungefärlig utvärdering som kommer att ligga till grund för samlingarna vi har efter sommaren.