Blev tränare och general manager efter spelarkarriären – Old School Hockey Claes-Göran Wallin

Han var en av Djurgårdens mest pålitliga poängplockare under 70- och 80-talet. Efter sin framgångsrika karriär – som dock inte gav något SM-guld – valde han att sadla om till tränare. Den resan tog honom bland annat till Holland. I dagens Old School Hockey får ni läsa om Claes-Göran ”Myggan” Wallin.

I dag ska vi besöka en av Djurgårdens finalspelare från 1979, Claes-Göran ”Myggan” Wallin. Han kom till Djurgården redan 1971 från Almtuna IS i Uppsala. Sista säsongen i Djurgården för denne trotjänare skrevs till 1980/81. Ny klubbadress då kom att bli Hammarby IF i division 1.

Vi börjar dock vår resa tillsammans med ”Myggan” Wallin i Pelle Svanslös hemstad, Uppsala.
– Uppsala har väl egentligen alltid varit starka inom hockeyn även om man oftast bara har haft en riktigt bra klubb i stan. Visst finns det Iron och även Sirius spelade hockey under flera år men det blev aldrig något riktigt bra av dom klubbarna.
– Det började för min del med att jag spelade i UNT-cupen som Uppsala Nya tidning arrangerade varje år. Visserligen pågick bara turneringen under en vecka men det var många kvarterslag som bildades då där killarna i lagen fortsatte även senare med hockey.
– Vi hade en väldigt duktig tränare som hette Dennis Wik och var pappa till Bertil Wik som blev världsmästare i tävlingsbåtar. Dennis körde väldigt hårt och var också väldigt bra med oss killar. På sommarhalvåret höll han ihop gänget så att vi spelade fotboll tillsammans också.

Uppsala är ju annars en bandystad i mina ögon.
– Jag spelade både hockey i Almtuna och bandy i Sirius på vintrarna, men hockeyn var roligare och tog överhand ganska tidigt.

Var Gränby tillhållet för er idrottskillar även då du växte upp i Uppsala?
– Nej, nej, det var Studenternas som var stället där vi höll till och det låg ju på andra sidan stan. Sen var det många vändor i snömodden med hockeytrunken på ryggen i Salabackar, skrattar Wallin.
– Gränby fanns inte som sportområde så länge jag bodde kvar i Uppsala och ishallen byggdes (1974) efter att jag flyttat till Djurgården 1971.

Foto: Arkiv

Vad kom landslagsbacken Arne Carlsson från Uppsala att betyda för er hockeykillar i Uppsala?
– Arne visade att man kunde komma någon vart inom hockeyn även om man var från Uppsala. Jag spelade själv aldrig med Arne, men väl mot honom då han spelade i Södertälje. Då brukade han kroka fast klubban i midjan och åka med, ha ha…
– En kul anekdot om Arne är att TV-apparaten som fanns i Almtunas klubbstuga var en present från Frölunda till klubben när han värvades dit ner. Han var säkert med då Almtuna spelade i allsvenskan 1962/63. I alla fall så kommer jag ihåg att jag var och tittade på matcherna som spelades på Studenternas. Med mig hade jag alltid varm saft och bullar.

När kom du med i Almtunas A-lag första gången?
– Jag var 15 år och skulle fylla 16 i december det året. Vi var en kedja med Hans Brunk, Gunnar Sjögren och jag som började spela tillsammans där på vårsäsongen. Vi spelade faktiskt ihop under fyra säsonger fram till och med 1970 då jag flyttade till Djurgården.
– Vi hade faktiskt ett väldigt bra lag under dom här åren och jag minns att vi kvalade upp till allsvenskan mot bland annat Skellefteå som gick upp i allsvenskan det året. Hemma spelade vi sensationellt 4-4 men på bortaplan fick vi ordentligt med smörj (9-2).

Inför säsongen 1970/71 lämnade Claes-Göran Wallin Almtuna för att leta sig söderut mot Stockholm och Djurgården.
– Vi hade spelat JEM i Presov året innan och tagit silver. På den tiden fanns det bara ett JEM som spelades mellan jul och nyår, inga J20-VM och så vidare alltså. Stjärnor i laget var Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg och Martin Karlsson från Skellefteå. Jag spelade i en kedja med Sven-Åke Rudby och Steffen Andersson från Nybro. Vi gjorde det riktigt bra tillsammans och i den sista matchen mot Sovjet, som vi visserligen förlorade med 5-3, gjorde vår kedja alla tre målen, vilket fick upp ögonen hos Djurgårdens ledare. Jag kan ju lite skämtsamt skryta med att jag är en av få spelare som gjort två mål på Viacheslav Tretjak, för det var han som var Sovjets målvakt då. Vi tog silver där i Tjeckoslovakien och ledare för laget var Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson och ”Bosse” Tovland.
– Efter säsongen ringde först Södertälje. Dom trodde att jag var född 1951 och då Södertälje fick reda på att jag var född 1952 ville man att jag skulle stanna kvar och växa till mig i Almtuna. Då ringde istället ”Pelle” Bergström och Arne Palm från Djurgården och på den vägen var det.

När gjorde du ditt första allsvenska mål för Djurgården?
– Jag kom till Djurgården inför säsongen 1971/72 och första matchen var mot Timrå, en match som vi vann vill jag minnas. Men första målet… Nej, det kan jag inte komma ihåg.

28 oktober mot Tunabro på Gyllerinken i Borlänge. Du gjorde 1-0 målet framspelad av Ove Svensson. Ni vann till slut med 6-2 och du klev av isen som tvåmålsskytt efter att du även gjort 6-2-målet på pass av Stig Larsson. Domare var för övrig tidigare VM-backen Sven Thunman.
– Det var en ganska tuff match vill jag minnas och Roland Eriksson och Göran Högosta spelade i Tunabro då. Dom båda skulle jag spela mycket tillsammans med i Vikingarna (B-landslaget) under åren.

Vilken kedja tillhörde du oftast under din första säsong i Djurgården?
– Ove Svensson spelade jag ju med rätt mycket. Sedan var vi flera nya spelare som var ungefär jämngamla. Exempelvis Thomas Palm var född 1952 som jag och Per-Allan Wikström, 1951. Det var oftast någon av dessa båda som var tredje länk i vår kedja.

Det var ju ett relativt anonymt Djurgården du kom till 1971. Roland Einarsson, Björn Palmqvist och Folke ”Totte” Bengtsson var dom mest namnkunniga i laget. Hur var konkurrenssituationen i laget då?
– Stig Larsson var ju också en av dom namnkunniga. Jag spelade väldigt mycket redan under min första säsong. Jag låg i lumpen som kustjägare i Vaxholm samtidigt och det var nära att jag gick in i väggen faktiskt. Vi körde ju fysträning både där och i Djurgården så jag tog helt slut. Men vi hade ett väldigt förstående befäl som till slut bad mig sova när övriga gruppen var ute och tränade.
– I Djurgården hade vi Vladimir Zabrodsky som tränare och jag fick stort förtroende av honom. Hans träningar var på ett väldigt speciellt sätt och du kunde nog se en del av dom tjeckiska dragen i övningarna. På slutet av hans sista säsong verkade han vara lite less och ville nog mest hålla på med sin tennis i stället.
– ”Totte” Bengtsson var ju en kul typ och han hade lärt Zabrodsky att man kan säga ”skit i pucken och ta spelaren i stället” på svenska. Vi hade en mycket spelskicklig back i Djurgården som hette Lars-Åke ”Ludde” Lundell. Då vi spelade i Ahearne Cup mot ryssarna blev han ordentligt uppsnurrad och då hörs Zabrodsky stämma över hela Hovet – ”Lydde” skit på pucken, ha ha…

Foto: Arkiv

Vem av alla tränare i Djurgården har betytt mest för din utveckling som spelare?
– Tuff fråga, vilka har jag haft? Zabrodsky var först sedan hade jag Bert-Ola Nordlander, ”Tjalle” Mild och även ”Garvis” Määttä. Nu har jag säkert missat någon men alla har gett mig någonting. ”Garvis” var ju en fantastiskt bra coach i båset, Bert-Ola likaså. ”Tjalle” blev en väldigt bra vän och han hjälpte mig mycket vid sidan av isen. Även ”Rolle” Stoltz var med som hjälptränare ett tag och han liksom Bert-Ola kom med små råd om hur jag kunde förbättra mig hela tiden.

”Myggan” Wallin kom att göra väldigt många fina säsonger i Djurgården, men det blev aldrig något SM-guld för honom i klubben.
– SM-silvret i Göteborg 1979 är väl självklart höjdpunkten. Då förlorade vi i den tredje och avgörande finalmatchen mot MoDo. Givetvis var det inte speciellt kul då vi åkte ur elitserien 1976, men vi gjorde en väldigt stark säsong i division 1 året efter och tog oss upp igen. Vi inledde med förlust mot Huddinge i första matchen det året och sedan förlorade vi ytterligare två matcher i rad direkt efter det. Sedan vann vi väl resten av matcherna den säsongen.
– Vi kunde bli klara för elitserien redan med tre omgångar kvar av kvalserien då vi skulle spela mot HV71 i Rosenlundshallen. Problemet var bara att jag och Tommy Tomth, som då hette Eriksson, skulle gå på en fjällöverlevnadsutbildning med GIH samtidigt och Hans Särkijärvi hade ett slutprov på sin polisutbildning. Vi var alla tvungna att vara med på dom här utbildningarna om vi skulle bli godkända. Djurgården ordnade så att det stod färdiga plan efter matchen som tog mig och Tommy till Hammarnäs där vår utbildning var och Hans dit han skulle. En väldigt fin gest av Djurgården och vi vann matchen med 4-2 efter att jag och ”Säcken” gjort två mål var.

”Garvis” Määttä och Tommy Töpel var tränare för det djurgårdslag som tog sig fram till final 1979 mot MoDo. Den första finalen vann Djurgården på Hovet med 6-4, samma siffror som Modo vann den andra finalen med i Kempehallen. Trots djurgårdsledning med 1-0 och 2-1 i den tredje och avgörande matchen på Scandinavium i Göteborg vände Modo och vann matchen med 8-3.
– Vi hade ett väldigt bra lag det året med ”Bosse” Berglund, Håkan Dahllöf, Anders Kallur, Peter Wallin, Håkan Södergren, Hans Särkijärvi, Sören Johansson, Per-Allan Wikström, Håkan Ericsson, Stig Larsson, och så vidare på anfallssidan. Sedan hade vi riktigt duktiga backar med Mats Waltin, Thomas Eriksson och Tord Nänzén, men framförallt så hade vi jäkligt skoj ihop. Fast vi räckte inte till i den sista och avgörande finalen.
– Modo hade Tommy Sandlin som tränare och han hade en väldig förmåga att få sina spelare fysiskt väldigt bra tränade. Det tror jag spelade in ganska mycket i den tredje och avgörande finalen. Vi spelade mer på kraft medan MoDo var ett mer skridskoskickligt lag och vi hade helt enkelt inte kraften att spela vårt spel hela vägen.

På läktaren i den avgörande finalen satt Djurgårdens bästa poängplockare den säsongen, Anders Kallur, efter en skada som han fått i den andra finalmatchen.
– Lennart Ljungqvist var lagledare hos oss det året och en riktig hockeynörd som ofta reste runt och tittade på olika matcher runt om i Sverige. Ganska tidigt tyckte han att vi skulle värva Kallur, Berglund och Dahllöf till Djurgården. Den här säsongen spelade dom tre tillsammans och var kanske vår bästa kedja. Man kan aldrig säga att en spelare avgör en match med att inte spela, men visst påverkades laget då vår bästa spelare inte kunde vara med.

Foto: Arkiv

Hur var stämningen i Djurgården då ni var tvingade till att lämna elitserien 1976?
– Vi hade ”Tjalle” Mild som tränare och det var ju inne på GIH med mängdträning då. Sven Tumba sa till mig en gång att varför ska du träna sån träning för. Det gäller ju att vara snabb dom första fem meterna. Sen har du ju pucken och kan göra lite vad du vill med, ha ha…
– Lite grann ligger det i vad Tumba sa faktiskt. Vi tränade för lite explosivitet så vi hade inte den farten i spelet som behövdes.

Säsongen 1980/81 hade Leif Boork tagit över som tränare i Djurgården. ”Myggan” Wallin skulle fylla 28 år under den säsongen som skulle visa sig bli hans sista i Djurgården.
– Jag hade väl hoppats på att spela vidare och på den här tiden så fick du inte byta till en klubb i samma serie efter den 30:e augusti. Den 1 september ringde ”Boorken” mig och meddelade att jag inte hade någon plats i Djurgården kommande säsong. Eftersom jag inte fick gå till ett annat elitserielag tog jag kontakt med en klubb i Schweiz för att spela där i stället. Djurgården accepterade inte det heller och jag gick även till hockeyförbundet med frågan, men dom hänvisade mig tillbaka till Djurgården.
– Jag satt där hemma utan agent, för det fanns inte speciellt många såna då, och var både ledsen och förbannad för att jag inte fick spela.

Då dyker Hammarby upp.
– (Skratt) Ja, tänk vad det kan skilja på atmosfär och förutsättningar på 50 cm. Vi hade Peter Johansson som tränare i Hammarby den säsongen och han var ju riktigt duktig. Vi spelade mot Djurgården i kvalserien det året och slutade faktiskt före dom i tabellen, även om båda lagen gick upp i elitserien. Jag har faktiskt en t-shirt här hemma i någon garderob där sluttabellen från kvalserien är tryckt på framsidan med Hammarby som etta och Djurgården som tvåa.
– Redan då hade jag bestämt mig för att börja som tränare och jag fick ta hand om olika juniorlandslag tillsammans med både ”Curre” Lindström och Bengt ”Fisken” Ohlson. Det innebar också att jag började spela i IFK Lidingö där ”Curre” var tränare då.

Vad ser du att Curt Lindström storhet är som tränare?
– Han har alltid glimten i ögat men ändå en jäkla glöd för att vinna matcher. ”Curre” hade även en fantastisk förmåga att sätta ihop grupper som kan jobba tillsammans mot gemensamma mål.

Foto: Arkiv

Vilka av alla tränarjobb har varit det tuffaste eller svåraste?
– Tyskland och Österrike var ju speciella utmaningar. Annars var väl det roligaste uppdraget att följa Sveriges årskull födda 1969 från pojklandslaget fram till stora Junior-VM. Det var där som vi förlorade finalen mot Sovjet för att det var två puckar på isen samtidigt.
– Sergei Fedorov och ”Putte” Erickson hade varit utvisade för ett slagsmål och där passade Fedorov på att sno med sig en puck som souvenir. Han stoppade den i byxlinningen och när han och ”Putte” kom ut på isen igen körde dom på varandra framför mål samtidigt som en av våra backar skjuter ”Putte” i ryggen och pucken går i mål. Samtidigt ramlar pucken ur Fedorovs byxor, vilket man ser ganska klart på filmer från matchen, och den finska domaren dömer bort målet. Matchen slutar 3-3 och vi fick bara silver det året.

Du var även förbundskapten i Holland ett år.
– Jag och Jan-Åke Edvindsson har alltid haft ett gott öga till varandra och han hade fått frågan av Hollands ishockeyförbund om han kunde rekommendera någon bra förbundskapten som kunde hålla Holland kvar i b-gruppen.
– Vi hade väldigt många talangfulla spelare i laget men även en del ganska dåliga spelare. Den här turneringen gick i schweiziska Fribourg och i pausen under en av matcherna hittade jag den ena målvakten och en back sittande under en trappa och röka. Det var väl inte så mycket att bråka om.  Inför sista omgången var vi klara för b-guppen även kommande säsong men vi hade en match kvar mot Schweiz som på hemmaplan skulle ta sig upp i A-gruppen. Matchen skulle spelas åtta på kvällen så jag fick för mig att hela laget skulle åka linbana upp på en fjälltopp för att äta lunch. Problemet var att det började blåsa upp och att man stängde linbanan då vi var på toppen. Klockan gick och det började bli panik. Maskinisten vägrade köra ner oss men till slut så lyckades vi övertala honom om vi åkte ner på egen risk. Vi var på plats i hallen knappa timmen före den avgörande matchen i ett hockey-VM.
– Vi vann matchen med 5-2 och stackars ”Fisken” Ohlson, som var förbundskapten i Schweiz, lyckades inte ta upp laget till A-gruppen på hemmaplan.

Den 11 december 1977 i Prag gjorde Wallin debut i Tre Kronor. Han spelade i en kedja med Thomas Gradin och Per Lundqvist. Sverige förlorade med 4-1 den första dagen och med 9-2 i returmötet dagen efter.
– I Tjeckoslovakiens lag spelade Oldrich Machac och Miroslav Dvorak i samma backpar. Det jag minns mest var att jag skulle skjuta ett slagskott men då körde Machac rakt in i mig. Det blev en jäkla smäll och då jag letade efter båset hittade jag inte dit utan började backchecka som en virrig höna, skrattar Wallin.

Var det aldrig aktuellt med spel i VM eller OS?
– Vid VM 1979 ville Tommy Sandlin att jag skulle vara med på träningarna inför turneringen utan att ingå i truppen. Det var väldigt osäkert om jag skulle få chansen att åka med samtidigt som jag var väldigt sliten efter en lång säsong så jag tackade nej. Peter Wallin hoppade med i stället och eftersom det uppstod skador i truppen så kom han med till VM.
– Vid OS i Lake Placid 1980 var jag till och med och provade ut OS-kostymen. Jag blev den sista som fick kliva av just före OS vilket givetvis var väldigt bittert.