Blev skalperad i San Diego – Old School Hockey Curt Larsson

Han var en av 1970-talets mest spännande svenska målvakter. Framgångarna i Södertälje SK tog Curt Larsson ända till Kanada och spel för Winnipeg Jets i piratligan WHA. I dagens Old School Hockey berättar den nu 72-årige Larsson om sin långa karriär. Det finns en del att berätta – Som den där gången när han blev ”skalperad” i San Diego…

Curre Larsson från Nyköping tog sig via Sportklubben i Södertälje till spel i WHA med Winnipeg Jets tillsammans med bland andra Anders Hedberg, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Thommie Bergman och Lars-Erik Sjöberg. Dessutom är han en av få målvakter som hjälpt sitt lag i powerplay, trots att han varit kvar på isen. Låter det sistnämnda märkligt?

Hockeysverige.se reste till Scaniarinken i Södertälje för att träffa Curre Larsson.

Curre, var när och hur började du med hockey hemma i Nyköping, eller rättare sagt när var du på Rosvalla IP första gången?
— Första gången jag spelade hockey var faktiskt på Folkungavallen i Nyköping, på den gamla utebanan där. Det var där som jag började åka skridskor och spela gänghockey. För mig blev det sedan spel i Nyköpings AIK.

Varför blev du just målvakt?
— Det var så att vi spelade en juniormatch här uppe i Södertälje, en DM-final, och jag spelade ytterforward. Under matchen fick vår målvakt, Kjell ”Lill-Bagarn” Larssons brorsa, en puck på näsan så näsbenet gick av. Vi hade ingen reservmålvakt så jag klädde på mig utrustningen och efter det blev jag kvar i målet.

INGEN HOCKEYMETROPOL

Nyköping har aldrig varit känt som någon större hockeymetropol även om man i början och i mitten på 2000-talet var med i kvalserien. Hockeyn var heller inte speciellt stor i stan när Curt Larsson växte upp där även om derbyna mellan Nyköpings AIK och SK drog en hel del folk. AIK och SK slogs sig ihop under mitten av 1960-talet och blev Nyköpings BIS.
— Man kan väl säga att hockeyintresset var ganska mediokert. Vi hade inte så bra lag och jag tror att AIK och SK låg i näst högsta serien. Däremot var det hetta kring derbyna mellan SK och AIK. Då var det riktig kamp. Jag hade dessutom en släkting som stod i mål i Sportklubben, (Åke) ”Lill-Lulle” Larsson. Något år spelade vi i olika serier och blev separerade. Så när jag började i A-laget var det inga derbyn.

Curt Larsson debuterar i Nyköping AIK:s A-lag säsongen 1963/64 som reserv bakom tidigare allsvenska målvakten i Grums Sven-Åke Nilsson.
— Debuten i A-laget minns jag inte, men självklart var det roligt att spela där och jag tittade mycket på hur andra stormålvakter spelade och som jag sedan försökte härma efter. En som jag speciellt tittade mycket på var Kjell Svensson.

En person som betydde mycket för hockeyn i Nyköping var världsmästaren från 1953, Stig Tvilling, som avled efter en tennismatch 1989.
— Jag tror att Stig Tvilling var oerhört viktig för att få sprutt på hockeyn överhuvudtaget i Nyköping. Sedan kom det ner massa gamla Södertäljekillar också, Gunnar Kulla, (Arne) ”Binken” Lövgren och så vidare. Alltså några som spelade tidigare i BK Remo i Södertälje och sedan flyttade ner till Nyköping. Jag tror att dom killarna också var viktiga för hockeyintresset i stan.

BILDADE MÅLVAKTSPAR MED LANDSLAGSSTJÄRNAN

Curre Larsson

Inför säsongen 1964/65 lämnar Södertälje SK:s reservmålvakt, Kjell Olsson, klubben. In som backup åt Kjell Svensson kommer istället 20-åriga Curt Larsson.
— Jag hade en morbror som spelade här i Södertälje tidigare (1928 till 1938) , Gösta ”Käppen” Karlsson, och som var målvakt. Hans brorsa, (Arne Karlsson) ”Månen”, hade tipsat SSK om mig eftersom man behövde en reservmålvakt här uppe.
— Det började egentligen med att jag blev värvad till BK Star i fotboll. Jag hade varit med i Sörmlandslaget i fotboll och blev värvad hit upp i samband med att jag låg i lumpen. Sedan hörde Sportklubben av sig under våren och då skrev jag på för hockeyn till säsongen som började den hösten.
— (Folke) ”Masen” Jansson kom hem ordnade övergången. Sedan flyttade vi upp hit.

Under nästan hela första tiden, innan det blev spel i Winnipeg Jets, jobbade Curre Larsson tillsammans med världsmästarmålvakten från 1963, Kjelle Svensson. Först som reservmålvakt bakom Svensson och sedan som förstamålvakt då Kjell Svensson tog över som tränare i Sportklubben.
— Det har alltid fungerat bra mellan oss. Han var rak, ärlig och sa alltid vad han tyckte och tänkte. Kjelle lärde inte ut så mycket utan för mig var det mycket se och lära. Sedan pushade han mycket om han tyckte att man gjorde det bra, gör så här eller gör så här i stället.
— Vi hade en bra relation och har så haft i alla år. Vi bodde även grannar i Enhörna under en tid.
Vi plockar fram Tidningen Pucken från 1972 och citerar det Ulf ”Lill-Pöjsarn” Nilsson skrev där:
”Målvakterna får inte passera röda mittlinjen nu för tiden. Kjell Svensson och Curt Larsson, f d Södertälje, skrinnade tidigare iväg ner till motståndarmålet när det var en avvaktande utvisning på gång”.
— Det stämmer nog, säger Curt Larsson med ett leende och fortsätter:
— Det var hemma här i Scaniarinken då vi spelade mot Frölunda. Man hade ju en massa hyss för sig på den tiden. Vid en avvaktande utvisning åker man ju normalt till båset för att släppa in en utespelare. Men istället åker jag tvärs över isen och ställer mig mitt framför deras målvakt Ronny Andersson (pappa till Mikael och Niklas Andersson). Där parkerade jag för att skymma eftersom jag med mina skydd var bredare än utespelarna. Det var bara den här gången eftersom det vart ramaskri och regeländringar på en gång efter det. Sedan fick inte målvakterna åka över rödlinjen.
— En annan episod där man spökat till för reglerna var då man i sista minuten plockade ut målvakten. Då lade jag min klubba på isen framför målet för skulle det komma en is-puck så gled den inte i mål. Sedan ändrade dom den regeln så man inte fick göra så. Då trampade jag av klubban nästa gång och lade framför målet eftersom man var tvungen att släppa klubban direkt då den var trasig. Då tog man bort den regeln och dömde mål under sista minuten om man på ett oschysst sätt stoppar ett givet mål i tom kasse.

RESERV SINA TRE FÖRSTA ÅR I SSK

Under sina tre första säsonger i Södertälje var Curt Larsson reserv bakom Kjell Svensson, men det var aldrig riktigt aktuellt för honom att lämna SSK.
— Man väntade bara på att få chansen. Han var så jäkla bra så det var svårt att slå sig in. Jag tyckte ändå att det gick bra dom gångerna jag fick hoppa in och spela.
— Jag kommer ihåg att Djurgården kom med ett erbjudande, men Sportklubben släppte inte mig eftersom man ville ha för mycket pengar för mig.

Var du själv intresserad av att spela för Djurgården?
— Då ville jag spela mer och det var samtidigt på gång att jag skulle debutera i SSK:s A-lag på riktigt om man säger.
— Jag gjorde debut i Tre Kronor 1967 då jag fortfarande var reservmålvakt i Södertälje. Vi spelade bland annat en match på Hovet, Pressens lag mot landslaget. Då stod jag i landslaget och Kjell i pressens lag. Det var rätt komiskt.
— I början hade jag lite svårt att hålla en jämn nivå och det var lite ups and downs.

BUSIGT SSK-GÄNG

Foto: Arkivbild

När man kikar på Södertäljes laguppställning från Curt Larssons första säsonger i klubben så vimlar det av färgstarka profiler. Eller vad sägs om Stig-Göran ”Stisse” Johansson, Börje ”Poppen” Burlin, Mats Hysing, Einar ”Kiosken” Granath, Eilert ”Garvis” Määttä och så vidare.
— Stämningen var rå men hjärtlig. Det var ett roligt gäng och det var många körningar. Samtidigt var det väldigt många duktiga hockeyspelare.

Vem var det som drog igång de flesta hyssen i laget?
— I stort sätt alla och det var egentligen bus i varenda kille. Janne Schullström var ofta med och busa liksom Einar och ”Stisse”. Det lite mer seriösa gänget var bland annat ”Garvis” Määttä och Kjell Svensson.

Två bra målvakter som kom in i Södertälje på 1970-talet var Michael Collin och Björn Jansson. Två killar som satte lite press på Curt Larsson när nu Kjell Svensson lämnat målvaktsjobbet för att bli tränare i stället.
— I början funderade jag på varför man tog hit dom. Var det för att jag var så dålig och så vidare? Då tände man till lite extra och höjde sin standard lite till.

NÄRA GULDET

Säsongen 1972/73 är det mycket nära att Curt Larsson och Södertälje vinner SM-guld. SSK behövde vinna mot Timrå på bortaplan, vilket man också gjorde med 8-2, medan Leksand då var tvungna att tappa poäng mot Brynäs. I början av tredje perioden kvitterar Håkan Wickberg Leksands ledning till 4-4, men Leksand avgjorde minuten senare matchen.
— Det var bittert. Vi satt allihop på isen i Timrås islada. Vi var mästare fram till det att Stig Salming gjorde självmål (4-5). Pucken studsade på hans skridsko och in i mål. Helt plötsligt var vi inte mästare längre vilket var lite snopet faktiskt.

Har du spelat i någon bättre upplaga av Södertälje än du fick göra den här säsongen?
— Nej, det tror jag inte. Det laget var nog det bästa. Vi hade egentligen allting samtidigt som vi blev lite mer seriösa. Jag kommer ihåg att jag pratade med killarna som spelade i Brynäs, bland annat ”Virus” (Hans Lindberg). Han sa bland annat en gång: ”Vi i Brynäs har så många guldmedaljer i lådorna, men ni i Sportklubben måste ha en väldig massa roliga minnen tillsammans”.
— Brynäs var livrädda för att möta Sportklubben eftersom dom aldrig visste vilken nivå vi var på. När vi var tända så var vi riktigt bra. Det var ofta fullt här inne i Scaniarinken, runt 10 000 åskådare, vid den här tiden och en jäkla härlig stämning.

VM-DEBUTERADE MOT RYSKA STORSTJÄRNOR

Foto: Arkivbild

Curt Larsson debuterar i Tre Kronor den 7 september 1967. Plats: Karl Marx Stadt Motståndare: Östtyskland. Slutresultat: 8-1.
— Vi var på träningsläger i Östtyskland. Själva matchen minns jag inte så mycket av idag. Vi spelade i, precis som du säger, i Karl Marx Stadt och att vi på vägen hem åkte förbi och invigde Frölundaborg genom att spela en match mot Västra Frölunda.
— Det var spärrar och genomgång för att ta sig in i Östtyskland vid den här tiden. När jag åkte tåget ner till Prag 1972, jag var tredjemålvakt i VM och skulle ta trunken med mig, var det spärrar överallt. Likadant var det när vi skulle in i Östtyskland. Lång tid tog det, sur vart man, rökigt var det och luktade illa gjorde det, ha ha…

Var det aldrig aktuellt att du skull åka till OS 1968?
— Nej, jag hörde aldrig något om det. Då var jag fortfarande reservmålvakt även om jag hade fått börja spela lite mer då.
— Det var OS 1972 också och då var jag lite besviken över att jag inte fick åka med. Jag var med på VM samma säsong, men aldrig på OS.

VM i Prag 1972 blev Curt Larssons VM-debut då han blixtinkallades efter det att Christer Abris blivit skadad. Larsson fick också spela en match, mot Sovjet 3-3.
— Det var oavgjort och jag tror att det var ett litet genombrott för mig som målvakt. Jag kommer ihåg då Billy Harris kom och satt jag skulle lira imorgon – Å fan!

I sin VM-debut ställdes han bland annat mot världens kanske genom tiderna bästa kedja med Valeri Charlamov, Vladimir Petrov och Boris Michailov.
— Det var kul att spela mot dom. Michailov var värst. Han åkte och petade med klubbspetsen i knävecken på mig och slog hela tiden. Man vart lite sur på honom, men det var verkligen jäkligt bra hockeyspelare.
— Man lärde aldrig känna dom här killarna och man hade ingen kontakt med dom alls. Dom pratade inte engelska och man såg dom bara springa fram och tillbaka på hotellet i sina träningsoveraller.

Foto: Arkivbild

Om lilla genombrottet för Curt Larsson var vid VM 1972 så kom det stora vid VM 1974 då han togs ut i VM:s All Star team tillsammans med Valeri Vasiljev, Lars-Erik Sjöberg, Alexander Yakushev, Vaclav Nedomansky och Vladimir Martinec.
— Då small det till ordentligt. Christer (Abris) och jag spelade ungefär varannan match hela tiden. Sedan hade du dopingskandalerna med ”Lill-Pröjsarn” och finska målvakten Stig Wetzell. Vi spelade en bra hockey och jag tror att vi nästan kunnat vinna den turneringen om det inte varit massor med skit runtomkring.
— Personligen gick det bra och jag höll nollan mot tjeckerna. Dom vann skotten med grymt mycket (17-40) men vi vann ändå med 3-0. Det var ingen TV-sändning från matchen eftersom det var strejk. Svenska folket fick aldrig se den matchen och det är väl så att jag alltid varit lite i skymundan, skrattar Larsson.

Vad betydde det att få bli invald i turneringens All Star team?
— Det betydde att jag fick ett proffskontrakt.

Hur blev det aktuellt med Winnipeg Jets, var det för din insats i VM 1974?
— Jag tror att man hade scoutat mig lite tidigare under säsongen. Före turneringen spelade vi mot Sovjet och den matchen slutade oavgjort. Dom hade varit och kollat då också och efter det så hade man folk på plats under VM-turneringen.
— Winnipeg blev intresserade av mig, ”Pröjsarn”, (Anders) Hedberg, Lars-Erik (Sjöberg), Veli-Pekka Ketola och ”Hexi” Riihiranta. Så då bar det iväg till Winnipeg.

”ALLA SKULLE MÄRKA SVENSKARNA”

Foto: Arkivbild

Även Thommie Bergman anslöt till Winnipeg från Detroit under svenskarnas första säsong i klubben. Trots att samtliga svenskar och finländare var skickliga spelare fick man nästan ingen respekt alls från övriga spelare i ligan.
— I början var det ingen respekt alls. ”Lill-Pröjsarn” och Hedberg slogs ihop med Bobby Hull direkt, men det vart slagsmål i varje rink som vi kom till. Alla skulle märka svenskarna. Bobby, Anders och ”Lill-Pröjsarn” spelade rätt bra ihop och gjorde mycket mål. Det här gjorde kanadensarna lite frustrerade.
— Dom var hela tiden på och hackade på Anders och ”Lill-Pröjsarn” medan Bobby försökte hålla motståndarna lugna och styra upp det. Det hjälpte inte utan det var slagsmål hela tiden.

Även Curt Larsson hamnade i ett par fighter. En som han minns speciellt väl var mot San Diego.
— Jag var med på en bänkrensning i San Diego där jag var ute på isen och fightades. Hur det gick? Jag fick tag på deras värsta slagskämpe. Bobby Hull hade toupé och han hade tagit med mig till Toronto och skaffat en åt mig också. Man gjorde en fläta runt huvudet så man blev snygg och sedan sydde man på den där. Frugan och ungarna gillade inte det där och tycke nog att det där inte var pappa.
— I alla fall fick deras slagskämpe tag på mitt hår. Han drog och drog medan jag höll emot. Till slut gick trådarna av så han stod där med toupén i handen och skrek: ”Jag har skalperat honom!” Då slutade hela slagsmålet, ha ha…
— Jag blev utsedd som matchens lirare och då ville man intervjua mig på isen. Ja sa bara snabbt: ”I dont speak english”. Jag ville ju bara bort därifrån samtidigt som publiken skrek: ”Vart har du håret?”

SVENSK INVASION. Lars-Erik SJöberg, Anders Hedberg, Curt Larsson och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson i Winnipeg på 1970-talet. Foto: Arkivbild

Under sina år i Winnipeg Jets var, trots bra spel, Curt Larsson oftast reserv bakom Joe Daley.
— Relationen mellan oss var lite kärv. När jag kom dit hade Winnipeg Joe Daley och Ernie Wakley. Dom spelade som ett par ihop. Det var två dyra målvakter och jag var väl billigare. Då skulle man trejda bort en av dom och det blev Wakley. Dom båda var lite kompisar och det här var inte så populärt, så man försökte frysa ut mig på både det ena och andra sättet i början.

Blev relationen mellan dig och Joe Daley bättre?
— Bra och bra… Den vart bättre.

Hur tajta var ni svenskar i Winnipeg vid sidan av isen?
— Vi var mycket tajta. Lars-Erik och mina barn lekte mycket ihop. ”Lill-Pröjsarn” och Hedberg var ungkarlar vid den här tiden. Sedan kom Thommie (Bergman) till Winnipeg och vi kände varandra sedan Södertäljetiden. Dom bodde hos oss första tiden när han kom till Winnipeg.

BESEGRADE GORDIE HOWE – BLEV MÄSTARE

Curt Larssons son Peter hade även han en fin karriär som hockeyspelare och det var under åren i Winnipeg som han började spela hockey.
— Peter var fem år då vi åkte över. Han började spela där och har väl egentligen Winnipeg Melrose som moderklubb.

Winnipeg Jets vinner slutspelet i WHA 1976 efter att ha slagit Houston Aeros med Gordie Howe i laget med 4-0 i matcher.
— Det var häftigt. Vi tågade genom hela Winnipeg med pokalen och det var folk överallt. Jag tror att det då var lika stort som att vinna Stanley Cup.
— WHA fick en bra respons på den tiden. Man ville också att vinnaren av Avco Cup, som slutspelet i WHA hette, och NHL skulle mötas i en superfinal. NHL gick inte med på det. Man vågade helt enkelt inte möta exempelvis Winnipeg.
— Godie Howe spelade i Houston, J C Tremblay spelade i Quebec liksom Marc Tardiff. Det var många gamla NHL-kämpar som spelade i WHA eftersom man fick lite bättre pröjs där.

Hur viktig var nu avlidne Lars-Erik Sjöberg för Winnipeg, han blev ju senare den första svenska lagkaptenen i NHL?
— Lars-Erik var en ledargestalt och en bra kille så han var viktig. Han förklarade bra, var lugn, hade ett bra ledarskap och snack. Det var aldrig något gap eller skrik. Jag tror att Lars-Erik kunde ha blivit en riktigt bra tränare.

Efter säsongen 1976/77 väljer Curt Larsson att återvända till Sverige och Södertälje SK.
— Det har jag också frågat mig – varför? Ungarna skulle börja skolan och hade vi då blivit kvar en tid till så hade vi antagligen blivit amerikaniserade. Det hade vi ingen lust med. Jag hade också lite hemlängtan faktiskt och tyckte nog att Sverige var ganska bra.

Hur trivdes ni i Winnipeg?
— Helt okej, men det var inte som hemma i Sverige direkt. Jag kände att engelska språket tog över mer och mer hos ungarna. Lillflickan, Charlotte, var två år när vi åkte över och fyra när vi kom hem. När hon och Peter kom hem till Sverige hörde man att det var lite brytning från engelskan när dom pratade.

BLEV TRÄNARE EFTER KARRIÄREN

Efter två säsonger som spelare i Södertälje kliver Curt Larsson in i båset som tränare för Södertälje SK.
— Största meriten som tränare måste jag nog säga är när jag är med och tar upp Sportklubben i elitserien säsongen 1982/83. Sedan var det roliga år när jag var med som tränare i Juniorlandslaget tillsammans med Conny Evensson och (Ingvar) ”Putte” Carlsson. Jag var även med som tränare i Canada Cup tillsammans med Leffe Boork vilket var trevligt.
— Efter det jobbade jag med utbildning inom ishockeyförbundet där jag bland annat var med och byggde upp hur den här målvaktstränarbiten skulle se ut och som förhoppningsvis lade grunden till den som är idag.

Foto: Arkivbild

Curt Larsson höll även på att ta IK Tälje till elitseriekval.
— Vi gick från Division 2 upp till allsvenskan. Fram till jul spelade man i Division 1 på den tiden. Efter jul gick dom två bästa lagen till allsvenskan. Dit tog vi oss efter att ha slagit ut Huddinge i sista matchen. Efter det fick vi priset ”Tälje Bragden”.
— Vi spelade i samma serie som Sportklubben och jag kommer ihåg att vi spelade 0-0 mot dom i en match här på Scaniarinken. Lasse Falk var tränare för SSK så det blev bara mittzonshockey. Båda lagen spelade 1-3-1. Vi var i mittzonen hela tiden och jag tror inte att det var en målchans på hela matchen. Tyvärr gick senare IK Tälje i konkurs.

Hur mycket följde du Peter då han spelade i elitserien och även senare hans son Sebastian?
— Sebastian var tvungen att sluta spela efter att ha fått tre eller fyra hjärnskakningar, men han spelade några matcher i elitserien för Södertälje. Jag åkte runt och såg ganska ofta när han spelade vilket var rätt kul.
— Peter följde jag inte så mycket i början. Det var mest hans mamma som lärde honom att åka skridskor och hade hand om honom i Winnipeg. Sedan blev det mer med TV-pucken och i juniorlagen.

Curt Larsson. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur ser Curt Larssons liv ut idag?
— Jag är pensionär. Jag jobbar lite ändå med mitt gamla yrke som mattläggare vilket är kul. Ska efter att vi har pratat klart åka upp till Bergsundsgatan i Stockholm och göra lite efterjusteringar på ett jobb vi har gjort där.
— Jag går ibland och tittar på lite hockey här i Scaniarinken, men jag är inte så het på hockeyn där längre. Jag tycker inte att den är så där jättebra, men förhoppningsvis blir den bättre, avslutar Curt Larsson med ett leende.