Blev nedslagen av sin egen lagkapten – Old School Hockey Tommy Sjödin

Han hade en lång och framgångsrik karriär som tog honom från moderklubben Timrå till Brynäs, landslaget och NHL. Numera är han assisterande tränare för Brynäs och i veckans Old School Hockey berättar Tommy Sjödin om sin karriär och när han fick höja VM-bucklan till skyn i Prag 1992. Eller när han i NHL blev nedslagen bakifrån av sin egen lagkapten.

Tommy Sjödin började spela back tillsammans med legendaren Bo ”Bulla” Berggren i Timrå. Efter det hade han en mycket fin karriär som spelare i Brynäs, men även i både Schweiz och NHL. Numera är han assisterande tränare i Brynäs.

Uppväxt i Timrå, när tog Tommy Sjödin sina första skridskoskär som hockeyspelare?
– Jag växte upp mellan en och två kilometer från ishallen i Timrå så det var gångavstånd för mig dit. Men hur gammal kan jag ha varit när jag åkte skridskor första gången? Fyra eller fem år kanske. Hockeyskola och liknande blev det först några år senare.

Vilka var dina så kallade ungdomsidoler i Timrås a-lag som liten grabb?
– Bo ”Bulla” Berggren! Jag har själv alltid gillat att titta på spelare som varit kreativa med pucken, varit duktiga i passningsspelet och vågat bjuda på sig själva, och sådan var ”Bulla” i rinken.

Var det en bra relation mellan A-lag och er yngre spelare i föreningen när du växte upp?
– Nej, det kan jag inte påstå. I alla fall är det inte som idag. Jag tror vi hade mer respekt för dom äldre spelarna både på gott och ont. Idag blir jag väldigt glad när man ser dom lite yngre spelarna kämpa för att bli lite bättre än vad dom äldre och mer rutinerade är. Det är bra och utvecklande för hockeyn. När jag var ung var det mera att man skulle veta sin plats lite mer än vad det är idag.

När blev det aktuellt med A-lags debut i Timrå?
– Det var i kvalserien säsongen 1982/83. Timrå hade två betydelselösa matcher kvar mot Modo hemma och HV71 borta. Jag hade väl tillhört dom bättre av backarna i juniorlaget den säsongen så då fick jag chansen i dom båda matcherna.
– Säsongen därpå så var det gallringar till Timrås A-lag som jag klarade av och därefter blev det tre säsonger med Timrå i division 1.

Vem fick du oftast spela ihop med under dina tre säsonger i Timrås a-lag?
– I början var det ”Bulla” sedan var det med (Per) ”Pelle” Pettersson under en tid. Mest var det nog ändå Hans Nordlander som jag bildade backpar med i Timrå.

Arkivbild

När togs första kontakten med dig från Brynäs sida?
– Det var tidigare förbundskaptenen för juniorlandslaget, Kjell Damberg, som var ansvarig för värvningarna i Brynäs då. Han kontaktade mig redan andra året som jag spelade i Timrås A-lag. Tanken var att jag skulle ersätta Mats Kihlström i Brynäs som skulle flytta tillbaka till Södertälje SK.
— Någonting strulade ekonomiskt mellan Brynäs och SSK så ”Kihlas” blev kvar i Brynäs ytterligare en säsong varpå jag blev kvar i Timrå ytterligare en säsong innan jag flyttade hit till Gävle.

Du, Inge Hammarström, Lennart ”Tigern” Johansson, Mats Näslund, Anders Dahlin med flera har alla gått från Timrå till Brynäs, varför tror du att så många spelare just valt den vägen?
– Vid tiden jag var med kring A-laget var Timrå en fantastisk plantskola som fick fram massor av bra utbildade spelare. Men klubben lyckades inte ta vara på talangerna och det blev väldigt sällan spel i Elitserien för Timrå. Dom bästa i killarna ville givetvis spela i elitserien så fullt naturligt så nappade man på anbuden utifrån.
— Varför det blev just Brynäs för så många har jag lite svårt att svara på. Det kanske fanns ett bra samarbete mellan dom två klubbarna då eller annars kanske rent av närheten mellan Sundsvall och Gävle var en del av orsaken.

Var det stora kontraster mellan den dåvarande division 1-klubben, Timrå, och Elitserieklubben Brynäs?
– Visst var det skillnad på förutsättningarna kring ishockeyn i dom båda klubbarna. Men det ska väl vara så när dom spelade i två olika divisioner? Annars var det ganska lika med att man hade jobb vid sidan om hockeyn både i Timrå och även första åren i Brynäs. Det här som är idag med att alla spelare är heltidsanställda som hockeyspelare i klubbarna kom först några år senare.

Arkivbild

Du lämnade Brynäs 1992 och återvände 1999. Vad hade förändrats mest under dom här åren?
– Jag vet inte om klubben hade förändrats så mycket utan det var mer allt medialt omkring hockeyn som hade blivit så mycket större här i Sverige under dom år jag var i utlandet och spelade.

Vilken är din kanske bästa säsong med Brynäs?
– Säsongen 91/92 var riktigt bra liksom andra året Leffe Boork var här i Brynäs. Det måste ha varit 06/07, då fungerade det riktigt bra också.

Arkivbild

Det blev två säsonger i NHL, representerande tre klubbar, Minnesota North Stars, Dallas Stars som köpte upp Minnesota, och Quebec Nordiques. Om vi börjar med när du kom över dit 1992. Hur bemöttes du i Minnesotas organisation?
– Jag bemöttes väl bra. Jag värvades dit som en powerplay back i första hand och dom använde mig väldigt mycket i just powerplay, men egentligen aldrig i boxplay. Självklart blev mitt spel i fem mot fem lidande en hel del som jag inte heller fick lika mycket speltid där.

Arkivbild.

Blev du tvungen att stå upp och ta rena fighter på campen för att visa att du skulle ha en plats i laget?
– Nej det förekom inget sådant alls mot mig på campen. Däremot blev jag nedslagen bakifrån av vår lagkapten i Minnesota, Mark Tinordi. Han tyckte att jag viftat lite med mycket med klubban i någon situation som jag själv inte hade en aning om, så Mark åkte i kapp mig och slog klubban i huvudet på mig som hämnd.

Ulf Dahlén fanns redan i Minnesota när du anlände dit. Vad betydde det för dig?
– Massor! Han tog hand om mig och hjälpte mig med mycket runtomkring hockeyn så jag kunde lägga fokus på att komma in i själva spelet i första hand.

Vilka känslor fick du när Dallas valde att sälja dig till Quebec Nordiques?
– Först blev jag väldigt glad eftersom bl a Mats Sundin redan fanns där och att jag då skulle få spela ihop med honom. Samtidigt hade jag haft en riktigt rolig säsong i farmarligan med Kalamazoo Wings där jag hade Ken Hitchcock som coach. Han tränade bl a Philadelphia Flyers och Columbus Blue Jackets senare. Hans uppgift var att få mig tillbaka till NHL och det lyckades han väl med eftersom jag så småningom kom till Quebec. Hitchcock var en väldigt bra tränare och jag lärde mig mycket av honom.

Varför valde du att bryta upp från NHL efter VM 1994 och flytta till Schweiz?
– Jag var 28 år då och det blev även så i Quebec att dom såg mig som en powerplayback i första hand. Jag spelade nästan ingenting fem mot fem. Vissa matcher var det knappt något powerplay alls så oftast varierade min speltid från fyra till tio minuter per match.
– Men jag ville spela hockey och inte bara sitta bredvid och titta på. Därför flyttade jag till Schweiz där jag blev lovad ordentligt med speltid.

Du var fyra säsonger i Lugano och en i Kloten, hur trivdes du i Schweiz under dom här åren?
– Dom fyra år i Lugano var underbara och jag har även sagt det tidigare att det kanske är min största och roligaste upplevelse som hockeyspelare.

Där spelade du bland annat ihop med Janne Larsson, Micke Nylander, Peter Andersson och Tomas Strandberg. Vad i själva spelet gjorde att ni svenskar oftast kunde dominera relativt stort i era lag där nere?
– För min egen del handlade det om att jag ville ha mycket puck och att jag levererade bra med poäng. Det var i alla fall sådana spelare som klubbarna där nere vill ha då. Nu finns det lite mer plats för mer utpräglade rollspelare. Flera av oss svenskar var också lite strateger på isen, som till exempel Janne Larsson, och sådana killar var uppskattade hos schweizarna.
– Samtidigt var det så att klarade inte dom utländska spelarna av att leverera tidigt på säsongen vad klubbarna önskade så bytte dom gärna ut oss. Man hade inte mycket tid att visa upp sig på direkt, säger Sjödin md ett skratt.

Du lyckade även att bli italiensk mästare 1997 med Bolzano. Hur hamnade du där?
– Vi åkte ur i semifinal med Lugano och då ringde Bolzano och frågade om jag ville vara med och spela semifinaler och finaler med dom så jag tackade ja direkt. Det blev en kul parantes i mitt hockeyliv ha ha…

Peter Andersson och Tommy Sjödin i Bolzano. Arkivbild

OS-debut 1992 i Meribel, den här turneringen kom väl att bli lite av ditt internationella genombrott?
– Det var väl där som Minnesota fick upp ögonen för mig. Den turneringen gick personligen ganska bra för mig samtidigt som scouterna fanns på läktarna. Efter det så följde dom min utveckling under Sweden Hockey Games och även vid VM senare under året.

Varför räckte Tre Kronor inte ända fram till pallen det året i OS?
– Det handlade om så små tillfälligheter. Vi förlorade mot tjeckerna i kvartsfinalen med 3-1. Dom fick sina mål efter några plumpar hos oss medan vi inte satte dit våra chanser. Vi hade ett bättre lag normalt sett än vad tjeckerna hade det här året och vi skulle säkert ha vunnit fyra av fem möten mot dom, men nu handlade det om en match och då hade tjeckerna marginalerna på sin sida.

Vid VM samma år, 1992, så svarade ni för en praktsensation, om man får tro media, då ni vann guld i Prag.
– Jag har för mig att Expressen hade en helt svart sida efter vår inledning av VM (skratt). Enligt media så hade vi ett väldigt dåligt lag men vi bevisade motsatsen innan turneringen var över.

Ni hade en tung inledning på VM-turneringen då? Var det egentligen i kvartsfinalen mot Ryssland som ni vann med 2-0 som allt vände?
– Ja, hade vi förlorat den matchen så hade kanske det blivit vår sämsta VM-turnering någonsin, men om vi hade oflyt mot tjeckerna i OS så hade vi nu flyt mot ryssarna.
– Vi gjorde en fantastiskt bra match försvarsmässigt och sedan gjorde Mats Sundin det viktiga 1-0 målet. 2-0 målet har jag för mig att Roger Hansson gjorde liggande på isen.

Arkivbild

Går det att klä ord på känslan att som lagkapten lyfta VM-bucklan?
– Jag kommer inte ihåg vilka känslor man hade mer än att man kände en stor glädje. På något vis var jag nog mest paralyserad och förstod kanske inte vad som hänt.

Vad betydde mottagandet på Sergels Torg i Stockholm när ni hade återvänt hem med guldmedaljerna?
– Då förstod jag verkligen vad vi hade ställt till med. Sverige har vunnit flera gånger tidigare och även senare. Varje gång har mottagandet varit liknande med flygeskort, Sergels Torg och så vidare. Varje guld är unikt och självklart helt fantastisk, sen att även jag har fått vara med om detta mottagande är ett minne man bär med sig hela livet.

Sedan kröntes säsongen med att Tommy Sjödin fick Guldpucken.
– Det var ett personligt pris som ett kvitto på att just jag gjort något bra. Självklart är jag väldigt glad över det priset, men VM-guldet smäller högre för då gjorde vi i laget något bra gemensamt.

Vid VM 1995 i Globen så var Tre Kronor storfavoriter under Curre Lundmarks ledning. Varför lyckades ni inte med att slå finnarna i finalen tror du så här i efterhand?
– Jag vet inte om jag kan hålla med dig om att vi var favoriter direkt. Finnarna hade ett mycket bra lag med ”Knatte, Fnatte och Tjatte”- kedjan (Saku Koivu, Ville Peltonen och Jere Lehtinen) plus Jarmo Myllys i mål. Finnarna var bättre än vad Sverige var under dom här åren precis som Sverige är bättre än Finland idag. Det går ofta lite i vågor så jag vill nog påstå att vi egentligen var ganska chanslösa i finalen mot Finland det året.

Per-Erik Eklund, Tommy Sjödin och Tomas Forslund under VM 1995. Arkivbild

Tommy, du har spelat med så många stjärnor genom åren. Men nu ska du få ge hockeysverige.se:s läsare ditt All Star Team innehållande dina lagkamrater genom åren.
– En kedja blir ganska lätt som jag spelat ihop med Mats Sundin, Joe Sakic och Mike Modano. Som back bredvid mig vill jag ha Bo ”Bulla” Berggren för han var riktigt duktig och så blir han nog lite glad om jag tar med honom, skrattar ”Sjödda” innan han plockar ut den som får vakta kassen bakom den här femman.
– Målvakt har vi sedan… oj så många bra jag spelat med, men jag säger nog Jacob Markström. För det han gjorde åt Brynäs i kvalserien säsongen 2007/08 är något av det mest värdefulla jag sett en målvakt göra.

Foto: Bildbyrån

TOMMY SJÖDIN:

Född: 1965
Position: Back
Landskamper: 101 A, 19 B
OS 5:a: 1992
VM Guld: 1992
VM Silver: 1995
VM Brons: 1994
VM 6:a: 1996
Italiensk mästare: 1997
VM:s All Star team: 1995
Guldpucken: 1992
Sveriges All Star team: 1992, 1995
Klubbar som spelare: Timrå IK, Brynäs IF, Minnesota North Stars, Dallas Stars, Kalamazoo Wings, Quebec Nordiques, HC Lugano, HC Bolzano och EHC Kloten
Bor i Gävle.