Blev hyllat NHL-proffs i Boston – Old School Hockey Michael Thelvén
Han kom fram i Djurgården och blev snabbt en back att räkna med i Elitserien. Framgångarna med landslaget gjorde Michael Thelvén till en respekterad NHL-back i Boston Bruins – som tyvärr tvingades sluta redan som 29-åring.
I dag ska ni få hälsa på hos tidigare Djurgården- och Boston-backen Michael Thelvén. Han togs upp i Djurgårdens A-trupp av Tommy Töpel säsongen 1978/79 och tvingades avsluta sin hockeybana som hyllat NHL-proffs i Boston Bruins 1990.
– Jag är uppväxt i Farsta söder om Stockholm men jag har aldrig spelat hockey för någon av klubbarna där ute. Pappa var Hammarbyare och det var han som först tog mig till ”Kanalplan” (Hammarby IP) så jag kunde börja spela både hockey och fotboll för Bajen. Jag var nog sex eller sju år då och själva hockeyrinken låg bredvid en kaninbur (liten fotbollsplan) alldeles intill fotbollsplanen. När vi sedan blev lite äldre körde vi även en hel del på Kärrtorps IP eftersom dom hade konstfruset där, säger Thelvén till Old School Hockey.
Vad lockade över dig från Hammarby till Djurgården?
– Då var jag tolv år och tanken var att jag bara skulle gå över till Djurgården i fotboll. Men det blev ett jäkla liv i Hammarby då vilket gjorde mig väldigt besviken. Min mamma ringde upp Roger Botén i Djurgården och bad att jag skulle få komma dit och även spela hockey. Det här måste alltså ha varit 1973 så det var ju inte i går direkt, skrattar Thelvén.
Michael Thelvén i Djurgårdens IF.
Säsongen 1978/79 gick Djurgården till en minnesrik final mot Modo som ångermanlänningarna vann med 2-1 i matcher. Tränare för Djurgården var tidigare världsmästarforwarden Eilert ”Garvis” Määttä tillsammans med Tommy Töpel.
– Hösten 1978 blev jag medbjuden till Prag på ett träningsläger. Thomas Eriksson, Tommy Mörth och Håkan Södergren hade åkt iväg på ett juniorlandslagsläger och då sa Töpel ”ta med den där Thelvén”. Tanken var väl inte att jag skulle spela vidare i A-laget efter säsongen, men det gick jäkligt bra där nere och jag blev med i truppen.
Vilka ledare hade ni i juniorlaget som tipsade ”Garvis” Määttä och Tommy Töpel om din framfart i juniorlaget?
– Jag tog ju steget direkt från A-pojk till A-laget, men i det här gänget födda 1961 som jag tillhörde hade vi egentligen ingen tränare. Det låter lite konstigt men så var det faktiskt. Björn Rylander var lagledare men tränade oss även ibland. Något år var även Ulf Jernspets nere och tränade oss en del.
Var det stor omställning att ta klivet från juniorhockeyn till seniorhockeyn?
– Faktiskt så tycker jag att det var lättare att spela i A-laget än i juniorlaget. Du hade en helt annan omgivning där och det var samma år som Djurgården hade värvat den där miljonkedjan med Håkan Dahllöf, Bosse Berglund och Anders Kallur. Det var ett grymt bra lag jag kom upp till.
– Mats Waltin och Tord Nänsén spelade i ett backpar och när Tord blev skadad fick jag hoppa in och spela bredvid Waltin. Det blev runt tio matcher för mig det året och jag kunde inte ha fått en bättre början än att spela med just Waltin.
– Faktiskt så hade jag Mats Waltin på idolaffisch i mitt rum hemma i Farsta så den fick man väl slita ner ganska fort, ha ha…
Hur upplevde du finalspelet mot Modo 1979?
– Jag spelade ingenting i själva finalserien. Det jag minns bäst var att jag fick dela rum med Lasse Björn och Rolle Stoltz. När vi skulle ha samling inför en av finalerna så minns jag att Rolle sa på sitt speciella sätt: ”Vad ska ni ner i omklädningsrummet två timmar innan match och göra?” Vi samlades en halvtimme innan matcherna, snörade på oss ”grickorna” och gick ut och körde. Det gick ju bra det med.
– Rolle var verkligen en härlig människa precis som även Lasse är och en bättre inkörstid i Djurgården kunde jag inte önska mig.
Samma säsong så blev du utnämnd till lagkapten i det junior-EM lag som kom fyra i Polen. Vilka ledaregenskaper hade du som gjorde att du ofta valdes till lagkapten i olika landslagssammanhang?
– Jag var väl helt enkelt en av pådrivarna i laget. Vi hade Kjell Damberg som förbundskapten under alla mina år i juniorlandslaget och vi lärde känna varandra väldigt bra. Det kan väl vara en ytterligare anledning, men frågan kanske du skulle ställa till honom i stället.
Roland Nyman var en annan Djurgårdare i juniorlandslaget.
– ”Apan” – han kallas faktiskt så. Han var riktigt, riktigt bra i juniorlandslaget fram till junior VM 1981. Roland gjorde väldigt mycket poäng under våra första år tillsammans i landslaget. Han vann även målskytteligan i allsvenska juniorserien för killar födda 1958 trots att han var född 1961 som jag.
– Då han kom upp i A-laget så försvann han. ”Apans” spelstil fungerade väl helt enkelt inte på seniornivå. Trots allt hade han många väldigt bra säsonger i Huddinge efter sina år i Djurgården.
VAR MED OCH VANN SVERIGES FÖRSTA JVM-GULD
Michael Thelvén i landslagströjan.
Hur minns du resan till Sveriges hittills enda JVM-guld?
– Vi hade egentligen inget stjärnlag det året. Peter och Patrik Sundström var väl kanske redan då på väg att bli etablerade i elitserien. Annars var vi mest ett gäng som hade jäkligt kul tillsammans och som lärt känna varandra väldigt bra efter alla år i juniorlandslaget.
– Vi saknade superstjärnor som Håkan Loob, Bengt-Åke Gustavsson, Tomas Jonsson eller Mats Näslund vilket gjorde att vi inte hade någon enormt stor press på oss.
Din femma med Peter Andersson på den andra backplatsen och en kedja med Martin Pettersson, Jan Ingman och Jan ”X-et” Erixon spelade 6-0 under turneringen, vad var er enhets styrka?
– Vi hade alla ingredienser som krävdes i en femma för att vara bra både defensivt och offensivt. Martin Pettersson var en grymt bra offensiv spelare och tekare, ”X-et” var helt fantastisk i defensiven och sedan hade vi Ingman som efter turneringen gick som Montreal Canadiens första val i draften. Dessutom fungerade Peter och jag jäkligt bra tillsammans. Hade vi plus sex i JVM? I Canada Cup då vi spelade tillsammans tror jag till och med att vi hade plus tio.
– Hela turneringen är i alla fall ett fantastiskt kul minne för mig och jag minns hela turneringen som något jäkligt roligt.
Åter till Djurgården och SM-guldet 1983.
– Leif Boork kom in med ett nytänkande inom Djurgården och svensk hockey. Första säsongen han var tränare för oss var vi nertränade så vi såg ut som semaforer ute på isen, skrattar Thelvén och fortsätter:
– Det året höll vi på att åka ur elitserien, men det finns ett klassiskt tidningsurklipp från en kvällstidning där ”Boorken” säger att vi kommer ta SM-guld nästa säsong. Alla skrattade gott åt hans uttalande, men det visade sig att han skulle får rätt. Vi var otroligt starka och låg vi under med 2-0 inför sista perioden visste vi att vårt lag var så pass starka att det inte skulle vara något problem att vända matchen.
Vilket var den tuffaste biten med att få ihop den här gruppen?
– Ingen ville vika ner sig! Alla var riktigt tjuriga vinnarskallar. Ibland, speciellt just före slutspelet drog igång, hände det att det var rena slagsmål på träningarna. Alla ville vara med och spela slutspel och offrade precis allt för det.
– Ibland var det skönt att det var match så att vi fick lite lugn och ro mellan träningarna. Det förekom även fighter mellan oss spelare på sommaren då vi spelade fotboll som försäsongsträning.
Är silversäsongen 1985 din bästa?
– Jag var etablerad då och hade en helt annan kapacitet och medvetenhet om hur det fungerade i elitserien. Jag vill nog ändå påstå att jag var redo för NHL-spel redan efter guldsäsongen 1983, men det blev först efter säsongen 1985 som jag valde att dra dit över. Fast vilken av säsongerna som är min bästa kan jag inte svara på.
Vilken backkollega har du fungerat bäst med i Djurgården?
Svaret kommer blixtsnabbt:
– Tord Nänsén! Vilken klippa. Jag visste att han alltid fanns där och städade upp när jag hade gått bort mig eller gjort någon annan miss. En underbar spelare och person. Han brukade skoja med mig och säga att han vill ha procent på min lön från NHL eftersom det var tack vare hans spel som jag kom till Boston.
– Tord har ju faktiskt rätt i det. Jag ska verkligen tacka honom för hans uppbackning både på och vid sidan av isen.
Var OS 1984 eller Canada Cup samma år ditt internationella genombrott?
– Canada Cup 1984, helt klart. Jag spelade även då med Peter Andersson från Björklöven och vi fungerade riktigt bra tillsammans även i den turneringen. Kedjan framför oss bestod av Thomas Steen, Håkan Loob och Kent Nilsson. I semifinalen och i finalerna gjorde vår kedja tretton mål vilket måste anses vara riktigt bra.
Tre Kronor gick till final mot Kanada. Den första finalen förlorade Sverige med 5-2. Till den andra finalen valde förbundskaptenerna Leif Boork, Curt Lindström och Curt Larsson att bänka flera av stjärnorna till förmån för Göte Wälitalo, Jan Lindholm och Thomas Åhlén. Tre killar som nästan inte hade spelat någonting tidigare under turneringen. Efter första perioden låg också Sverige under med hela 5-1 innan en sagolik upphämtning påbörjades.
– Laget hade tagit ett beslut att alla skulle få vara med och spela i finalen och därför inledde vi matchen så. Minns jag inte helt fel så låg vi till och med under med 6-1 i början av andra perioden. Vi gick upp till 5-6 och hade ett stolpskott precis i slutet. Kanadensarna gick verkligen på knäna då.
– Ett kul minne jag har från den turneringen är då jag crosscheckar hjälmen av Mark Messier. När jag kom och satte mig i båset bredvid ”Kenta” Nilsson frågade han om jag visste vem jag hade crosscheckat. Jag hade ingen aning och då berättade ”Kenta” att det var Mark Messier och att han kommer att hugga ner mig i nästa byte, säger Thelvén med ett leende.
– Tack och lov så klarade jag mig.
Var det stor kontrast mellan Canada Cup-turneringen 1987 och den 1984?
– Vi slutade trea, Tommy Sandlin och ”Curre” Lindström var coacher för oss 1987. Jag har alltid gillat att spela i Tre Kronor och stämningen i laget var minst lika bra då som 1984. Förresten har jag aldrig varit med i något landslag där det inte varit bra stämning i gruppen.
– Canada Cup 1987 minns jag mycket för att jag och Peter Andersson kastades in mot Kanada för att döda tid i boxplay. Mot oss ställde kanadensarna en hyfsad powerplayfemma med Ray Bourque, Paul Coffey, Mark Messier, Mario Lemieux och Wayne Gretzky. Lika var det mot ryssarna fast då var det Aleksej Kasatonov, Vjatjeslav Fetisov, Igor Larionov, Sergej Makarov och Vladimir Krutov. Det fanns inte några bättre spelare i världen att spela mot just då.
SPELADE STANLEY CUP-FINAL MOT EDMONTON
Michael Thelvén i Boston Bruins.
Mats Thelin från AIK stack över till Boston Bruins i NHL 1984. Året efter var det Michael Thelvéns tur att ta flyget över Atlanten för att hamna i tebjudningarna stad.
– Redan samma säsong som Thelin åkte över skulle jag egentligen åkt, men ”Benke” Broberg i Djurgården stoppade mig. Året efter kände jag mig verkligen redo för att åka och den internationella hockeyn har alltid passat mitt sätt att spela och jag såg verkligen fram emot att sticka över dit.
Hur bemöttes du av killarna i Boston Bruins?
– Första campen minns jag mycket väl. Det var runt femtio spelare på plats och jag tyckte att alla var ruskigt bra. Fyra eller fem av killarna var ju redan etablerade, men sedan skulle jag konkurrera med fyrtiofem killar om plasterna som var kvar. Jag fattade bara inte hur jag skulle klara av det. Hemma i Sverige var jag ju trots allt lite stjärna, men på campen var jag bara en okänd back bland alla andra. Ville jag vara kvar så var det bara att gå in och ta fighten för att få spela i NHL.
Vad kom det att betyda för dig att Mats Thelin redan fanns på plats i Boston?
– Egentligen inte speciellt mycket. Visst är det skönt att ha en kompis från Sverige i samma lag, men där borta handlar det väldigt mycket om att klara sig själv.
Vilken var din bästa NHL-säsong?
– Säsongen 1987/88. Över huvud taget var åren mellan 1987 fram till att jag var tvungen att sluta med hockeyn mina bästa.
Säsongen 1987/88 gick Boston till final mot Edmonton. Thelvén gjorde ett mycket bra slutspel och svarade för sex poäng på 21 matcher. Trots det och trots hans lagkompis, Ray Bourque, fina spel gick Edmonton vinnande ur finalspelet med 4-0 i matcher.
– Vi var jäkligt bra men det var fel år och mot fel lag. Edmonton hade ett fantastiskt fint lag och jag minns att Esa Tikkanen var helt otroligt bra. Sedan var det Jari Kurri, Gretzky och Messier.
– Den säsongen hade vi fått en center från USA:s OS-lag som heter Craig Janney. Han hade varit grymt bra under slutspelet och vann nästa alla tekningar som han tog. Dom tre eller fyra första tekningarna i finalspelet ställdes han mot Mark Messier som crosscheckade honom stenhårt över armarna varje gång. Efter det så såg man ingenting mer av Janney den säsongen utan han var väldigt anonym i finalspelet.
– Jag tror inte att folk förstår hur otroligt tufft det är att spela en final om Stanley Cup. Det var ett krig varje minut där ute på isen och ingen klev undan i närkampsspelet. Tufft men även väldigt roligt.
Hur var Ray Bourque som lagkamrat och hockeyspelare?
– Världsklass både på och vid sidan av isen. Han var ju som en outtröttlig björn. Han kunde vara inne på isen och döda ett powerplay i två minuter. Sen vilade han en stund sittande på sargkanten när det var avblåst innan han hoppade in och körde för fullt igen. Helt klart den bästa ishockeyspelare jag spelat med och mot. Dessutom ett föredöme som lagkapten.
Michael Thelvén tillsammans med sina barn.
Spelade ni i samma backpar?
– Det hände väl någon gång kanske. Men finalsäsongen mot Edmonton spelade jag i det andra backparet tillsammans med Glen Wesley medan Ray spelade med Gord Kluzak. Vi spelade bara på fyra backar och Allen Pederson var med som femte back, men var oftast bara reserv.
– Man kunde faktiskt jämföra Boston med Djurgården under dom här framgångsrika åren. Det fanns så mycket stolthet över klubbmärket precis som i Djurgården. Vi var tolv spelare som var tvingade att sluta inom en kort period i Boston och då tappade organisationen lite av hjärtat precis som Djurgården höll på att göra för ett antal år sedan.
Vad tvingade dig att sluta med hockeyn 1989?
– Tyvärr fick jag en spricka i knäskålen och en skada på en sena bak i knäet. Man gjorde skrapningar för att få ordning på det, men till slut fanns det inget ligament kvar och då var det dags att sluta.
– Mina föräldrar har alltid sagt att jag inte kan livnära mig hela livet på hockeyn utan i stället satsa på en bra utbildning. Skolan gick ju inte så bra för mig och jag hoppade av ganska tidigt. I stället för att utbilda mig vidare efter hockeyn valde jag ganska tidigt att satsa på en export- och importfirma mellan Sverige och USA. Jag hade ju kontakterna och i början kunde jag använda mitt namn som en dörröppnare.
– Jag sålde mitt svenska bolag 2011 och bosatte mig i Lugano. Där bodde vi till i januari i år. Numera bor vi permanent i Jupiter, Florida. Min son, Jeremy, går på North Yarmouth Academy, sista året. Han är målvakt i skolans lag där. Annars bor jag här med min fru Aline och dottern Alexandra.
Den här artikeln handlar om:
