Desktop ad in article Mobile ad in article
Efter tretton år och en rad uppdrag i Frölunda, lämnar nu Björn Liljander organisationen. En karriär som började 2009, då han värvades till Frölunda av dåvarande sportchefen Christer Kellgren, efter att ha tillbringat tre säsonger i Växjö. Sedan 2017 har han haft rollen som Frölundas biträdande sportchef.
Det är med viss nostalgi som han ser tillbaka på sin tid i Göteborgslaget.
– Det har varit tretton väldigt lärorika och framgångsrika år. Jag började med ett tvåårskontrakt och hade hand om J18-laget och hockeygymnasiet, sen har det byggts på allt eftersom. Jag har fått arbeta med härliga människor, och framförallt med underbara ungdomar.
Efter att ha jobbat med juniorlaget under en lång tid är det vissa spelare som står ut.
– Det är nog 25 NHL-kontrakt som har sajnats under min tid med akademien, men det är klart att det är extra roligt att följa vissa individer. Exempelvis Rasmus Dahlin. Där hade man känslan ganska tidigt att det kunde gå bra. Sen hade vi Jacob Peterson som inte var lika framstående som junior, men har haft en fin utveckling och är i Dallas idag. Det gläder mitt hjärta när man ser två spelare från Lidköpings pojklag som har gått via vår akademi, spela mot varandra i NHL. Det är de glimtarna som värmer extra.
“MED MYCKET KÄRLEK VÄXER ALLA"
Du har arbetat med både junior- och seniorhockey. Krävs det någon speciell anpassning mellan de två?
– Det klart det finns en viss skillnad i mognad och kunskap, men hockeyspelare är väl av samma skrot och korn. Man brukar säga ”små barn små bekymmer, stora barn större bekymmer”, säger han med ett skratt.
– När man jobbar med de yngre åldrarna krävs det en annan pedagogik och man får vara lite mer instruerande, medan äldre spelare kräver en annan typ av feedback. Men i slutändan är det människor man har att göra med, och ger man dem mycket kärlek växer alla, oavsett om de är 17 eller 30 år.
.jpg)
Vad skulle du säga att skillnaden mellan att coacha och att jobba som sportchef är?
– Det är mer nervöst att vara sportchef! Man sitter på läktaren och kan inte ha fingrarna i syltburken och påverka matchen, säger han skrattandes.
– När jag klev upp på läktaren så var det otroligt jobbigt stundtals de första åren. Jag var van att vara i båset nära killarna och jobba med direkt feedback. Det är två olika saker, men det är nyttigt att ha gjort båda. Man får en annan syn på spelet när man sitter på läktaren och får zooma ut lite. Samtidigt är det få saker som slår att vara med spelarna i båset under tuffa tävlingsmatcher. Desktop ad in article Mobile ad in article
“ÖDMJUK INFÖR VARJE DAG”
Liljander menar att han inte föredrar det ena framför det andra, utan att få jobba med hockey är det som är viktigt.
– Jag är ödmjuk inför varje dag jag får arbeta med hockey. Det är en hobby som man får ha som ett yrke, så det är en ynnest. Alla delar har sin charm och man får insyn i de olika aspekterna av en organisation. Man får respekt för alla roller och vad de innebär. Så jag är glad att jag har fått testa så många olika saker.
Nu ska han vara klar som sportchef i Malmö, enligt uppgifter till Expressen. Liljander kan inte svara på var han kommer hamna härnäst än, men menar att han inte pensionerar sig från svensk ishockey.
– Jag kan väl avslöja att jag kommer fortsätta inom hockey i alla fall. Desktop ad in article Mobile ad in article
