”Känslan kan få många NHL-spelare att tacka ja till VM”

VM-guldet 1991 var speciellt av många anledningar. Dels innebar det ett stort genombrott för Nicklas Lidström och Mats Sundin, två av de största hockeyspelarna Sverige har fått fram, dels innebar det att Tre Kronor lyckades bryta en sovjetisk dominans via en klassisk seger efter ett klassiskt mål av Sundin. För hockeysverige.ses räkning återberättar Lidström historien om hur Sverige bärgade sitt femte VM-guld.

VM-guldet i Åbo 1991 innebar att en ny generation svenska hockeyspelare slog sig in i världstoppen. Visserligen var killar som Bengt-Åke Gustafsson, Mats Näslund, Tomas Jonsson, Jonas Bergqvist, Håkan Loob och Thomas Rundqvist fortfarande framträdanden. Men med Conny Evensson och Curt Lundmark som förbundskaptener släpptes nu även spelare som Mats Sundin, Tommy Söderström och Nicklas Lidström fram.

Visserligen spelade Söderström bara en match eftersom division 1-målvakten från Team Boro, Rolf Ridderwall, visade upp ett fantastiskt spel i match efter match. Men både Lidström och Sundin hade framträdande och väldigt viktiga roller i det lag som vann Tre Kronors femte VM-guld.

Hockeysverige.se tog hjälp av Nicklas Lidström för att minnas tillbaka på guldet i Finland, det första på fyra år sedan 1987-laget i Wien brutit en 25-årig guldtorka. Lidström, som fortfarande spelade i Västerås vid tidpunkten, hade en genombrottssäsong bakom sig där han hade spelat samtliga landskamper fram till VM.

”VAR NERVÖS HELA MATCHDAGEN”

”Trots att jag hade spelat en lång säsong var jag inte speciellt sliten när det var dags för VM. Det jag minns bäst inför turneringen var hur förväntansfull och sugen jag var på att få spela ett VM. Conny Evensson var coach och som just coach var han ny för mig. Det var bara under den säsongen i landslaget som jag hade haft honom. Det var han och som hade tagit över efter Tommy Sandlin. Curre Lundmark var assisterande. 

Conny var en riktigt bra coach. Han hade förmågan att få ut det mesta och bästa ur varje spelare, en riktig pådrivare som hade en förmåga att få ihop laget. Conny var även väldigt populär bland oss spelare. En ”players coach” som man säger i NHL. Det fanns en speciell respekt för honom och trots att han var förbundskapten så upplevde jag honom som en i gänget. Alla spelare ställde upp och spelade för laget, men även för Conny och Curre.

Vi fick flera bra NHL-förstärkningar till VM. Bland andra backarna Kjell Samuelsson och Calle Johansson, men även Per-Erik Eklund, Mats Sundin och Johan Garpenlöv. Visst var man lite fundersam och pirrig om man skulle få stanna kvar i laget när VM började. Jag visste självklart vilka starka spelare som kom och kunde komma från NHL. Trots det såg jag mest fram emot att få spela med dom här killarna och se hur bra spelarna kunde vara som spelade i NHL. Samtliga NHL-spelare som kom till turneringen gjorde det väldigt bra och tillförde både sitt hockeykunnande och sin rutin.

Första matchen spelade vi mot Tyskland. Vi vann med 8–1 och jag svarade för ett av målen. Själva matchen minns jag faktiskt inte mycket av. Det jag minns mest var hur nervös jag var hela den matchdagen. Jag skulle få debutera i ett VM för Tre Kronor. Stort och som sagt var ganska nervöst.

Redan från första matchen i VM spelade jag i backpar tillsammans med Tomas Jonsson. För mig som ung spelare var det perfekt. Tomas hade varit väldigt framgångsrik i NHL och en spelare som jag alltid hade sett upp mycket till. Även då han spelade hemma i elitserien.

Matchen mot Finland i grundserien var speciell. Det var ett enormt drag på läktarna där i Åbo. Finland ledde med 4-2 när det återstod en minut av matchen. Just i slutet, då vi tagit ut Roffe Ridderwall, får finnarna ett två-mot-ett-läge mot mig som dom missade. I alla fall får vi en kontring direkt efter där ”Sudden” gör 4–3. Tekningen direkt efter målet vinner Finland. Jag tror att det är Ville Sirén som får tag i pucken, men slår den på min byxa så den studsar fram till ”Sudden” som gör 4–4. Det blev ganska tyst i hallen.

Den här upphämtningen blev viktig för vårt självförtroende i resten av turneringen. Vi visste att vi kunde ta i kapp två mål trots att det inte återstod speciellt mycket tid av matchen. Vi låg ju även under mot både USA och Sovjet men gick ikapp. Vi gick faktiskt igenom hela turneringen utan en förlust vilket var väldigt starkt. Samtidigt ska man komma ihåg att vi hade väldigt många starka karaktärer i laget som bland andra Bengt-Åke Gustafsson. Mats Sundin gjorde även han en fantastiskt bra turnering och var väldigt viktig för oss och gjorde dessutom flera viktiga mål.

Nu blev det USA, Kanada och Sovjet som följde oss till slutspelet. Alltså inte Tjeckoslovakien eller hemmanationen Finland. Lite överraskande vill jag nog säga att det var. Men det var en väldigt jämn turnering där det inte skiljde många poäng mellan dom sex första lagen.

I första slutspelsmatchen spelade vi 3–3 mot Kanada och i andra matchen mötte vi USA. Efter två perioder ledde vi med perioder ledde vi med 6-2. Hela den matchen genomförde vi på ett väldigt bra sätt, men framförallt minns jag väldigt väl hur bra vårt powerplay fungerade. Bland annat gjorde jag själv ett av målen i just powerplay. Matchen slutade 8–4.”

Foto: Stickan Kenne.

"SKANDAL NÄR USA HJÄLPTE KANADA”

Inför sista omgången utspelas en miniskandal i mötet mellan Kanada och USA. I korta drag hade Kanada chansen att vinna guld om man slog USA med fem mål samtidigt som Sverige och Sovjet spelade oavgjort. Kanada ledde med 7–4 när drygt två minuter återstår av matchen. Då tar USA:s coach Tim Taylor målvakten, John Vanbiesbrouck, av banan. Någon forward hinner aldrig in på banan och eftersom Kanadas Steve Larmer, till vardags i Chicago, hade pucken och kunde han lägga den i tom kasse. Komiskt nog åker efter målet USA:s Jeremy Roenick fram och gratulerar sin klubbkompis från Chicago. I matchens sista sekund gör dessutom Jamie Macoun 9–4. Alltså exakt den marginal som kanadensarna behövde. Tim Taylor hävdade att USA och Kanada inte hade någon kärleksaffär ihop utan att man tog ut målvakten för att vinna matchen. Sovjets coach Viktor Tichonov menade att det var en skandal. Conny Evensson höll sig lugnare och sa bara att det här ger våra killar mer tändvätska inför matchen mot Sovjet.

”Just den händelsen minns jag inte så här efteråt så det kan inte varit något som vi funderade över. Vi hade fokus på matchen mot Sovjet. Vinst där och vi skulle vinna guld. Vi visste att ryssarna hade ett väldigt bra lag på plats där bland andra Vjatjeslav Fetisov hade kommit hem från NHL och var deras stora stjärna. Mats Sundin gör 2–1 i mitten av tredje perioden och den press som Sovjet hade på oss efter det målet minns jag fortfarande väldigt väl, men framför allt minns jag känslan då slutsignalen går och alla våra spelare kommer ut på isen och slänger sig i en hög.

En tråkig och otroligt ful incident inträffade precis på slutsignalen. Sovjets Andrej Lomakin ger Johan Garpenlöv en crosschecking i ansiktet så han blir liggande på isen och efter det fick sy en del stygn. Väldigt onödigt och, som sagt var, väldigt fult.

När vi kom hem till Stockholm var vi förberedda på att det skulle bli ett mottagande på Sergels Torg. Vi hörde att det var en del folk på plats, men att det skulle vara så många och att det skulle vara ett sådant tryck hade jag aldrig kunnat tro. Det var en riktigt häftig känsla att få stå där uppe och se ut över det här havet av människor.

Jag har även fått uppleva samma sak då vi vann OS-guldet 2006. Har man en gång upplevt den känslan så vill man gärna vara med och uppleva det igen. Just den känslan kan nog få många spelare i NHL att tacka ja till VM-spel. Oavsett vad du vinner, VM, OS eller Stanley Cup så vill du dela den glädjen med alla fansen.”