Den 28 december 2006 kom beskedet att en av våra största tränare genom alla tider, Tommy Sandlin, hade gått ur tiden endast 62 år gammal.
På sin meritlista som tränare hade han VM-guld 1987 i Wien, sju SM-guld varav sex med Brynäs och ett med Modo, två OS-brons, ett VM-silver och ett VM-brons. Klubbar han hade tränat var Gävle, Brynäs, Modo, Björklöven, Teg, Mora, Leksand, AIK, Tierp och Trondheim.
Han kallades ofta både i media och i hockeykretsar för ”Hockeyprofessorn”.
Sandlin hade redan tidigare haft problem med hjärtat, men beskedet om hans bortgång mellandagarna 2006 kom ändå oväntat och var chockartat. Desktop ad in article Mobile ad in article
– Samtalet kom helt överraskande. Jag och familjen hade varit nere i Gävle och firat jul. Pappa hade, som de sa, haft en hjärtinfarkt. Egentligen skulle de kommit upp och fira jul med oss i Umeå, men då bestämde vi oss för att åka ner i stället, berättar dottern Lena Sandlin för hockeysverige.se och fortsätter:
– Vi hade en jättehärlig jul. Pappa var i och för sig trött och hängning, men han var i alla fall hemma. Han och min äldsta son Sebastian var väldigt nära varandra och pratade hockey under nästan hela julhelgen. Han fick en trunk med full hockeyutrustning av morfar som han fick mormor att springa iväg för att köpa då han var på sjukhuset.
– Dessutom hade han beställt en Toronto Maple Leafs-tröja med Sandlin på ryggen åt honom. Från den julen minns jag mest att ”Sebbe” sitter i knäet på morfar. Det här kan kännas lite konstigt, men han berättade då om alla medaljer. Tillsammans tittade de på guldmedaljen. Medaljerna låg alltid annars i ett skåp, men nu tog han fram dem och visade ”Sebbe” samtidigt som han berättade minnen från allt det här.
– Så här i efterhand var det här sista chansen för honom att ge Sebastian de här berättelserna och stunden. ”Hm, kände han det här på sig?” Det får vi aldrig svar på.
Tommy Sandlin.Foto: Stickan Kenne
"HON SKREK I TELEFONEN: 'PAPPA ÄR DÖD'"
Efter att ha firat jul i Gävle återvände Lena Sandlin och hennes familj till Umeå.
– Brynäs hade spelat mot Linköping. Pappa ringde efter den matchen så han och ”Sebbe” kunde göra en matchanalys. Sedan ville han prata med mig eftersom han hade problem med datorn. Då skrev han krönikor i Tidningen HOCKEY. Efter att jag hjälpt honom med datorn sa vi god natt och sedan gick vi och lade oss.
– Mamma ringde tidigt på morgonen och bara skrek i telefonen ”Pappa är död”. Då sa jag: ”Nej, mamma det kan han inte vara, har du ringt en ambulans?” Jag blev den här som skulle ta tag i allt.
– Då sa mamma ”Ambulansen har redan varit här och han är dödförklarad”. För mig var det då som om hela världen rämnade… Desktop ad in article Mobile ad in article
Tommy Sandlins dotter Lena tystnar en stund innan hon fortsätter:
– Sedan tog det inte mer än 15 minuter innan journalisterna började ringa. Jag hann aldrig falla ner. Saker var tvungen att hanteras och jag insåg att mamma inte klarade av det eftersom hon var i chocktillstånd. Även min lillasyster som bodde i Gävle var också chockad.
– Egentligen hanterade jag media hela den dagen. Sedan flög jag ner till Stockholm där min kusin Björn hämtade mig och körde mig till mamma i Hemlingby. Kommande dagarna kände jag mig mest som en kommunikationscentral.
– Min bror kom också ner. Han tog hand om mamma mycket medan jag satt och svarade på frågor. Då hade jag varit politiskt aktiv länge och upplevde att jag nästan gick in i rollen som pressekreterare så jag kunde inte riktigt ta in det här förrän långt senare. Det var då först jag fick sörja. Desktop ad in article Mobile ad in article
Medaljerna låg alltid annars i ett skåp, men nu tog han fram dem och visade ”Sebbe” samtidigt som han berättade minnen från allt det här.
Mitt i sorgen, hann du ta del av alla hyllningar som din pappa fick medialt?
– Ja, min farfar hade gjort ett klippalbum från pappa var ung fram till att farfar dog i början av 1990-talet. Jag lade allt på hög och tog tag i den biten i efterhand. Då gjorde jag ett klippalbum som i dag finns hemma hos mamma som är sista delen av det farfar hade börjat med tidigare.
– Efter begravningen, då jag kom hem och landade, var det jobbigt eftersom jag egentligen inte hade hunnit med att hantera någonting. Klart att jag hela tiden gick runt och kände sorgen, men att bearbeta och hantera fick jag göra senare.
– Tom Pietilä jobbade på Idrottsmedicin medan jag jobbade på Idrottshögskolan vid Umeå universitet. Han tog in mig i ett rum och sa ”Lena, du måste sätta dig ner och ta tag i det här. När min pappa dog vet jag hur jag föll efter ett tag då jag inte hade bearbetat det, så det här måste du ta tag i nu”.
– Då gick jag hem och stortjöt… Jag tjöt och tjöt en hel helg. Jag försökte sortera allting. Vad var det som hade hänt och vad hade jag missat. Desktop ad in article Mobile ad in article
"INSER I DAG HUR MYCKET HAN PRÄGLAT MIG"
Att man får speciella och inte alltid så självklara tankar vid ett sådant här tillfälle är något Lena Sandlin kan skriva under på.
– Jag kan skratta åt mig själv idag, men det kanske säger något om relationen jag och pappa hade. När han var död ville mamma och min syster åka till honom. De åkte nog dit flera gånger, men jag ville inte se pappa död. Jag ville komma ihåg honom som han var.
– Min syster övertalade mig att åka dit så jag träffade pappa efter att han gått bort. Mamma och min syster kramade pappa. Samtidigt var det enda jag kunde tänka på när jag stod där var att jag ville ha ett USB-minne och tanka ut allt från pappas hjärna så jag hade det kvar. Jag tycker själv att jag var väldigt konstig i det där så jag gick ut efter ett tag medan dom var kvar. Självklart kramade jag också pappa, men det som är bestående från den stunden var att jag ville tanka ut allt så jag hade det kvar, men det kan man såklart inte göra.
– I dag har jag med mig alla visdomsord, lärdomar, värderingar och sådana saker. Det här inser jag idag att hur mycket han har präglat mig. Jag kan se på mina barn hur mycket han har präglat dem genom mig. Desktop ad in article Mobile ad in article
Om du blundar och ser din pappa framför dig, vad är den första bild du ser då?
– Pappa skrattade jämt och hade alltid ett stort leende. När jag tänker på pappa gör jag det då han sitter vid köksbordet leende en sen kväll, möjligtvis början på natten, med mammas bullar och mjölk och pratar för det gjorde vi ofta.
– Jag kunde gå upp då han kom hem sent efter någon match. Sedan satt vi och pratade och drack mjölk och åt bullar. Det är pappa för mig, den här närheten, kärleken och allt viktigt vi pratade om då, avslutar Lena Sandlin.
Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln"
Stig Kenne med boken "Den svenska hockeyadeln".Foto: Ronnie Rönnkvist
