”Det var Stefan – 100 procent hjärta”

Stefan Liv stod fortfarande på toppen av sin hockeykarriär när han tragiskt omkom i en flygolycka den 7 september 2011. Här minns några av svensk hockeys största profiler glädjespridaren från Norrahammar.
– En otroligt bra människa, säger Mats Sundin.

Stefan Liv omkom den 7 september i en flygolycka när hans lag Lokomotiv var på väg till en borta match. Han föddes i polska Gdynia 1980, men växte upp i Norrahammar utanför Jönköping. Där blev HC Dalen hans första klubb. Inför säsongen 1995/96 klev han in i Rosenlundshallen som HV71-spelare. Säsongen 1999/00 debuterade han i elitserien och redan säsongen därpå debuterade han i Tre Kronor. 

Han vann ett OS-guld, ett VM-guld och tre SM-guld under sin karriär. Dessutom erhöll han Guldpucken säsongen 2007/08 som ett bevis på att var ligans bästa spelare.

Stefan Liv visade sig inte bara vara en målvakt utan även en även en mycket uppskattad lagkompis. Han kom även att vara populär bland hockeyfans runt om i landet. Inte bara i Jönköping där han bodde under hela sitt liv. 

Hockeysverige.se har låtit några av våra största hockeyspelare genom alla tider fått ge sin bild av vännen och hockeyspelaren Stefan Liv. Beskrivningar med kärlek, skratt, saknad och sorg. Rösterna är hämtade från en artikel som gjordes i samband med att det var tio år sedan Stefan Liv omkom.

Henrik Lundqvist

– För mig är det inte något speciellt minne som ploppar upp. Det är mer hur Stefan var som person. Väldigt varm och rolig. Vi umgicks mycket på alla landslagsläger och jag kommer så väl ihåg känslan jag hade när jag var runtomkring honom. Han var en rolig figur liksom och väldigt speciell, men framför allt, som jag sa, väldigt varm. Man skrattade mycket då man var runt om honom. 
– Han glömde många saker och var lite vimsig på ett roligt sätt. Saker som sas. Det var roligt att se kontrasterna för då han var på is var han väldigt fokuserad och tränade hårt. 
– Klart att det underlättade ha med sig en person som lättar upp och alltid är väldigt supportande. Samtidigt tänkte jag inte så mycket på våra roller. Vi sågs och hade väldigt kul inför och under träningar och matcher. Jag kommer ihåg det som en väldigt rolig tid. 

Mats Sundin

– Jag kände inte Stefan mer än att vi var tillsammans i landslaget vid några tillfällen. Självklart var han en superprofessionell kille. När jag tänker på honom som person så var han en lugn och trygg individ som vara nära sin familj och en bra kamrat. 
– Även om han inte hade en startande roll då vi var tillsammans i Tre Kronor, det är viktigt att man i den rollen är med och bidrar, vilket han gjorde på alla sätt. En otroligt bra människa. 
– Som målvakt var han komplett på yttersta nivå. Även internationellt. Han spelade utomlands och var en av dom bästa även under åren han spelade i Sverige. En fantastisk karriär och jag tyckte inte att han hade några svagheter. 
– Dessutom var Stefan en otrolig tävlingsmänniska på isen, men superlugn och bra lagkamrat med glimten i ögat vid sidan av. Han var verkligen en man ville ha med i laget.

Johan Davidsson

– Vi var i Spanien i mitten på maj. Sommarn har inte tagit fart än. Blåsigt och lite kallt smyger vi ändå ner till stranden och lägger oss på solstolarna. Stefan går ner för att känna på vattnet när en vind blåser ut massa euro sedlar i vattnet från Stefans ficka. I väntan på att vågorna skulle ta med sig sedlarna in igen kom en spansk kille med Down syndrom springandes ut i vattnet. 
– Han tog alla sedlar och kunde inte fatta vilken tur han hade, armarna i luften och snabb spanska som ingen av oss förstod. Vi skrattade gott. När vi var på väg för att hjälpa Stefan att få tillbaka sina pengar vände sig Stefan om och sa lugnt. ”Det var det värt” Det var Stefan. 100 procent hjärta.

David Petrasek

– Jag har aldrig träffat någon som haft en liknade vinnarskalle som Stefan hade. Han ville tävla i allt. När han var ung och kom upp i A-laget spelade vi en hel del på det. Det kunde handla om att på lunchen säga till honom: ”Du klarar aldrig äta 25 pannkakor” Jorå, visst gjorde han det. På eftermiddagsträningen kunde han knappt vara med för han hade sådant magknip. Skulle en kebab ätas på någon förfest gick han alltid för sitt rekord på två minuter. Han fick aldrig njuta av någon mat, skrattar David Petrasek och fortsätter:
– Det var alltid någon som utmanade honom. Att spela innebandy eller fotboll på försäsongen var omöjligt. Han fick helt enkelt inte vara med för Per Mårts eftersom han var för farlig (skratt). Han kunde göra vad som helst för att vinna. 
– Att jubla efter man gjort mål på honom under träning innebar alltid att man fick honom jagandes efter. Jag kommer ihåg en incident från en värmning på förmiddagen. Vi ledde serien och skulle möta Leksand på kvällen. De hade kommit tidigt och satt och kikade på vår träning. Jag råkar jubla när jag gjorde det avgörande målet. Konsekvensen av det var fullt slagsmål på isen. Leksand måste trott att vi var helt galna.

Jurij Kljutjnikov

(Målvaktskollega i Sibir Novosibirsk)

– Stefan var en fantastisk målvakt, men framför allt en fin person och lagkamrat. Det var alltid lätt att kommunicera med honom både på och vid sidan av isen. Jag hjälpte honom vid sidan av isen och han hjälpte mig på isen. 
– Det var en stor ära för mig att få vara med på deras bröllop. När han skulle flytta till Yaroslavl rådfrågade han mig mycket om hur det var där. Han funderade mycket kring det. Han erbjöd mig att vi skulle flytta dit tillsammans. Nu blev det som det blev… ”Steph” var en fantastisk kille, professionell, som alltid kommer finnas i mitt hjärta. 

Nicklas Lidström

– Stefan var alltid väldigt glad, hade lätt för skratt och det var alltid en lättsam stämning att vara runt honom. Mitt starkaste minne ihop med Stefan är egentligen hela OS-turneringen (2006). Framför allt firandet efter finalen. Dels på plats i Italien, dels då vi kom hem till Sverige. 
– Han var tredjemålvakt i den turneringen. Ändå hade han ett glatt humör och skämtade mycket med dom andra spelarna. Just det här lättsamma och den skämtsamma jargongen tänker jag mycket på då jag minns Stefan. 
– I en sådan turnering som OS vill man nog gärna vara med och spela. Han var tredjemålvakt, men var bara glad över att få vara med i turneringen, landslaget och vara runt laget. Den glädje han spred… Attityden han hade var att han jätteglad över att vara där. Han bidrog mycket med sin glädje och lättsamma stämning, vilket gjorde att det blev lättare för oss andra i laget på något sätt. 
– Vi spelade inte tillsammans så mycket, men det jag kommer ihåg från träningar så var Stefan väldigt tävlingsinriktad. Man såg den här viljan han hade att bli bättre hela tiden.

Bengt-Åke Gustafsson

– Jag tränade Atlant Mytishchi i KHL då olyckan skedde och det jag minns starkast var att vi fick avbryta vår match då planet kraschat. 
– Stefan var med om att vinna både VM och OS-guldet 2006. Han var en social och trevlig kille som smälte in bra i laget. Han höll en ganska lugn profil. Dessutom var Stefan en bra målvakt och en bra kille att ha i laget. Han ville verkligen hjälpa alla och gav alltid järnet på träningarna. 

Mikael Tellqvist

– Vi var sådana vänner som kanske inte alltid hördes, men när vi sågs kände det som att vi setts igår.
– Jag var i MoDo då olyckan skedde. Vi hade haft en ganska hård träning. Efter åkte vi hem till Nicklas Danielsson eller Dick Axelsson för att kolla på matchen mellan finallagen från säsongen innan. KHL startar alltid med den matchen. Då kom det upp rullande att ett plan från Yaroslavl kraschat.
– Först tänkte jag ”Shit, där spelar Stefan”. Jag tog upp telefonen och ringde Stefan. Signalerna gick fram, vilket var lite läskigt. Sedan såg vi ordförande komma ut på isen när spelet var igång. Jag minns att jag tänkte ”Vad är det som händer?”. Han sa i mikrofonen att Lokomotiv Yarsolavls plan hade kraschat och att matchen måste avbrytas.
– Jag ringde min fru Sara för att höra vad hon hade hört. Vi förstod ganska snabbt att det var Stefans plan eftersom det var på väg till Minsk.
– Året innan hade jag varit på den där flygplatsen och sett alla lösa hundar som sprang omkring där. Allt var hemskt, men hemskast var det ändå för Anna och barnen.

Har du kontakt med dom?
– Vi har träffat dom flera gånger efteråt och även haft kontakt med hennes nya man. Jag håller lite koll på Herman som dessutom står i mål. Han är extremt lik Stefan. Det är en kopia. Herman har lidit mer av att förlora sin pappa än vad Harry har gjort. Det var tragiskt för deras familj, hockey-Sverige och hela Jönköping.

Gabriel Karlsson

– Han var en i det gänget som umgicks. Vi blev inkilade i A-laget samtidigt. Taxiresan efter, dom hade klippt håret på oss och satt på oss några konstiga kläder. Det slutade med att taxichauffören slängde ut oss ur taxin. ”Pelle” Gustafsson var med och han sa till chauffören att skulle vi bli utslängda så skulle han inte få betalt. ”UUUTTT”. Vi blev utslängda mitt i stan. För oss var det perfekt annars skulle vi fått betala en sanering av taxin.
– Under åren har vi stött på varandra då vi möts, men vi hade ingen daglig kontakt. Det blir så eftersom man tar lite olika vägar, men det var jäkligt tufft när beskedet kom...

Stefan Ladhe

– Jag såg alltid fram emot att träffa Stefan, dels när jag jobbade med honom i HV 71 och senare i Tre Kronor. Det var en enkel, trevlig kille som man hade roligt ihop med. Han brann verkligen för att bli bättre som målvakt och jag minns första gångerna vi filmade honom från isen och han var så fascinerad över att han kunde täcka hela målet i vissa vinklar. 
– Han var vår förstemålvakt i Tre Kronor under hans sista säsong. När det började dra ihop sig för VM förberedande landskamper efter säsongen i Sibir Novosibirsk tackade han nej till fortsatt spel den säsongen och VM, han ville hinna umgås med sina grabbar och familj innan nästa äventyr i Ryssland, Yaroslavl skulle börja. Jag minns och tänker på Stefan med glädje. 

Herman Liv

(Stefans son)

Att hans pappa var målvakt var bara delvis något som även lockade Herman till att dra på sig målvaktsskydden. Idag har han en bild av sin far på målvaktsmasken. 

– Lite påverkade det såklart, men det var inte därför jag började utan det har bara alltid känts rätt att vara målvakt. Därför blev det så. 

Hann du se pappa spela?
– Ja, men det var såklart länge sedan. Speciellt är det någon match i Ryssland jag kommer att tänka på, men jag kommer inte ihåg mellan vilka lag det var. 

Givetvis har pappa Stefan delvis inspirerat Herman Liv till att ställa sig mellan stolparna, men samtidigt hyllar han mamma Anna som alltid funnits där för att stötta. 

– Mamma har betytt mycket. Det är hon som alltid skjutsat mig. Även om hon kanske inte är den mest hockeykunniga så har hon hjälpt mig väldigt mycket.

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"