"Att få stå där kändes overkligt"

Han gjorde över 200 a-landskamper under sin karriär, men landslagsvåren 2006 är den som sticker ut för Magnus Johansson.
Då fick han vara en del av det Tre Kronor-lag som bärgade VM-guldet i Riga.
– Man kunde ofta stå under VM turneringar och titta när ryska, finska lag tränar och se vilken otrolig skicklighet dom har. Man tänker ju: ”Hur ska vi kunna mäta oss med dom här lagen?”

Magnus Johansson är en av de största backprofilerna vi någonsin haft i SHL. Johansson spelade närmare 800 matcher i SHL och hann under sin karriär med bland annat spel i fyra olika länder, Sverige, Ryssland, Schweiz och USA, men resan till framgången började en liten bit utanför Linköping.

– Linköping var ingen jättestor hockeystad då jag växte upp. Man kan väl säga att det var en otroligt stor skillnad mot hur det är i dag. Jag började spela hockey via min pappa, men det var fotboll som jag spelade mest.
– Jag växte upp i ett samhälle lite utanför Linköping som heter Sturefors. Vi var tre eller fyra därifrån som åkte in till Linköping och spelade hockey. Man gick och tittade på A-laget som pendlade mellan dåvarande division ett och två.

Hur långt in hade du till Stångebro där Linköping höll till och spelade hockey?
– Någon mil kanske. Det fanns även en uterink som låg vid Folkungavallen. Där på uterinken höll dom yngsta lagen till. Fördelen med att vara där var att bussen från Sturefors stannade där. Skulle vi träna i Stångebro var det först bussen in till bussterminalen i stan och efter det var det en promenad på 15 minuter med hockeytrunken på ryggen.

VM-DEBUT 2002

Han har en lång landslagskarriär bakom sig. Totalt blev det 204 A-landskamper och en VM-debut på hemmaplan 2002.

– Vi spelade i Göteborg. Vi hade Frölundas omklädningsrum och jag satt faktiskt på min egen plats. Jag kommer ihåg att det var nervöst. Visserligen hade jag spelat några landskamper tidigare, men på något sätt blev det mer på riktigt när det blev VM.
– Vi inledde med en tajt match mot Österrike (vinst 5-3 och ett mål av Magnus Johansson). Vi spelade bara på tre femmor plus en spelare eftersom vi inte hade anmält fler spelare till turneringen. Det var faktiskt en hel Frölundafemma som var förstafemma, jag, Ronnie Sundin, Niklas Andersson, Jonas Johnson och Kristian Huselius.

Tre Kronor kom trea i Magnus Johanssons VM-debut, men tre år senare, 2006, fick han vara med om att vinna VM-guld i Riga.

– Vi åkte dit med en trupp som såg hyfsad ut, men vi var lite utskällda i början av turneringen. Vi hade inga stjärnor och det gick inte speciellt bra för oss. Sedan kom ett helt Detroit-gäng med (Henrik) Zetterberg i spetsen (övriga från Detroit var Niklas Kronwall, Mikael Samuelsson och Johan Franzén).
- Även Micke Nylander kom in och förstärkte. Visserligen var vi ett ganska bra lag redan innan, men då fick vi den spetsen som behövdes för att gå hela vägen. Dessutom hade vi ”Honken” (Johan Holmqvist) som spelade grymt bra i målet.
– Det var samma sak där, att om man vill vinna VM-guld måste man vara perfekta på alla positioner. Vi fick det i och med att vi fick in den här spetsen. Den tuffaste matchen var den mot Kanada i semifinalen. Bland annat spelade Sidney Crosby för Kanada
– Sedan gjorde vi en oroligt bra match i finalen och gav egentligen aldrig tjeckerna någon chans.

"KÄNDES LITE SURREALISTISKT"

Hur upplevde du förbundskapten Bengt-Åke Gustafssons ledarskap?
– ”Bengan” och jag kom väldigt bra överens. Han ger en stor frihet till spelarna samtidigt som det var en behaglig miljö att vara i då man var med i Tre Kronor. Alla hade trevligt och det blir ofta så i svenska lag att alla tar hand och bryr sig om varandra. Det gör att svenska lag ofta har stor framgång i sådana här turneringar.
– Man kunde ofta stå under VM turneringar och titta när ryska, finska lag tränar och se vilken otrolig skicklighet dom har. Man tänker ju: ”Hur ska vi kunna mäta oss med dom här lagen?” När det väl gäller så är svenska lag svårslagna. Vi ställer upp för varandra och krigar ihop på ett speciellt sätt samtidigt som vi lägger den individuella prestigen åt sidan på ett bättre sätt än många andra länder.
– Under mina åtta VM som jag spelade gick vi som sämst till semifinal. Kvartsfinalerna brukar vara rätt tuffa, men på något sätt får svenska lag alltid ihop det. Där har förbundskaptenerna en stor och viktig del. Från början var det Hardy (Nilsson) som var förbundskapten och sedan var det ”Bengan”. Båda dom har ett ganska liknande ledarskap och fick gruppen att trivas.

Väl hemkomna från Riga mötte tiotusentals svenskar upp laget i Kungsträdgården.

– Det kändes lite surrealistiskt på något vis. Som jag sa så hade jag följt Tre Kronor sedan jag var lite och sett när lagets hyllats på Sergels Torg efter att man vunnit VM-guld.
– Att få stå där kändes overkligt, men man känner också en otrolig stolthet givetvis.

Stickan Kenne:
”Vilken lirare och vilket spelsinne! Däremot vet jag inte om han har gjort några tacklingar under sin karriär (skratt). Däremot hade han ett riktigt bra skott och var en väldigt fin skridskoåkare. ”Mange” gjorde många VM-turneringar och betydde mycket för Tre Kronor eftersom han även var en ledare på och vid sidan av isen. Han var inte gapig utan en lugn och sansad ”kis”. Dessutom tycker jag att han är en riktigt trevlig kille.”

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln”

Stig Kenne med boken "Den svenska hockeyadeln".Foto: Ronnie Rönnkvist