“Herregud… Här kan man väl prata om en skandal”

Leksand vann sitt senaste SM-guld 1975. 

Det efter att ha besegrat Brynäs i finalen med 2-1 i matcher. Leksand klev in i elitserien 1974/75 som regerande svenska mästare. Laget var ungefär detsamma från säsongen innan förutom att bröderna Christer och Thommy Abrahamsson flyttat till New England Whalers i WHA, Ulf Weinstock hade lämnat för studier i Göteborg och Per-Arne “Pirro” Alexandersson som ville prova på proffsäventyret i Toronto.

Nya i laget var målvakten Göran Högosta och jättetalangen Roland Eriksson från Tunabro. Leksand slutade två i elitserien efter Brynäs och fick möta Skellefteå i semifinalen. Brynäs mötte å sin sida Timrå. Leksand vann sin semifinal med 2-0 i matcher och Brynäs sin med 2-1.

Leksand vann första finalen med 3-2. Dan Labraaten framspelad av Per-Olov Brasar stod för det avgörande målet. Andra matchen vann Brynäs med 7-6. Där var det Stefan “Lill-Prosten” Karlsson som satte sjuan bakom Göran Högosta.

"ALLA PÅ HELA SCANDAVIUM SÅG ATT PUCKEN VAR INNE"  

Den avgörande finalen vann Leksand med 3-2 efter förlängning, men Brynäs hade en puck inne redan under ordinarie tid som blev bortdömt. Lägg därtill att Mats Åhlberg styrt in ett skott från Hans Jax med skridskon som blev godkänt. I förlängningen avgjorde sedan Roland Eriksson.

– ”Pära” (Per-Agne Karlström, tränare) var speciell på sitt sätt och jag var säkert speciell på mitt. Jag kom till ett mer eller mindre helt landslag och jag fick sitta en hel del på bänken första säsongen. Alla vill ju spela så visst var jag lite grinig över att jag inte fick mer speltid, berättar matchhjälten Roland Eriksson och fortsätter:
– Just därför blir man extra förbryllad över att jag fick spela hela den avgörande finalen mot Brynäs den säsongen. Ser jag tillbaka på mina år som hockeyspelare så är kanske ”Pära” den bästa tränare jag har haft.

Men hur var det egentligen med det bortdömda målet?

– Ja herregud… Här kan man väl prata om en skandal, har nyligen bortgångne Stefan "Lill-Prosten" Karlsson tidigare berättat i serien OLD SCHOOL HOCKEY.
– Jag tror alla på hela Scandinavium såg att pucken var inne utom domaren. Jag fick en törn av Högosta så jag flög över honom men jag ser ändå att pucken ligger inne i målet.
– Domarna (Orwar Cerwall och Åke Södergren) kom med någon konstig bortförklaring att jag hade varit inne i målgården före pucken eller något liknande. Klart att jag blev förbannad då eftersom vi missade SM-guldet på det domslutet.

"BRA ATT DET INTE FANNS MÅLKAMEROR"   

Göran Högosta:

– Vi spelade den tredje och avgörande finalen på neutral plan, i Scandinavium närmare bestämt. Det jag minns bäst var att det var en jäkla tuff match och det stod 2-2 länge. Brynäs tyckte att dom hade en puck inne och jag kan inte svära på att den inte var det för jag låg på rygg och det var omöjligt att säga på vilken sida av mållinjen pucken var.
– Sedan satte ”Rolle” Eriksson det här avgörande målet bakom Benny Westblom i Brynäs fyra minuter in i ”sudden death”.

Hur lade du och din kollega Lars "Lillen" Stenvall upp målvaktsträningen vid den här tiden för att hela tiden utvecklas som målvakter?
– Vi hade ingen riktig målvaktsträning utan vi stod mest i mål på dom ordinarie övningarna. Sedan hade vi tidigare målvakten ”Pära” Karlström som tränare i Leksand och det blev ju givetvis en del snack om hur vi skulle agera i olika situationer.
– Jag har egentligen aldrig haft någon målvaktstränare i varken Tunabro, Leksand eller Frölunda. Det var väl möjligtvis vid något juniorlandslagsläger som ”Pära” Karlström och någon till var med.

Inför den tredje och avgörande finalen målade media upp en bild av att Leksand var ett tröttkört gäng som antagligen inte skulle orka slå Brynäs.

– Jaså, stod det så i tidningarna, skrattar Nils-Olof "Djura" Olsson då vi berättar det för honom.
– Det där förstår jag inte alls. Det var ju sista matchen för året så det var ju bara att ge precis allt som vi hade. Vi vann ju också finalen i förlängning om jag inte minns helt fel, säger den tidigare VM-spelaren med glimten i ögat.

Hans Jax:

– Låt mig säga så här – det var bra att det inte fanns målkameror vid den här tiden, säger trollgubben från Vikarbyn med ett leende.

Mats Åhlberg var med om att vinna fyra SM-guld med Leksand:

– Guldet 1969 och resan hem från Örnsköldsvik är nu klassik där vi sista biten från Tällberg in till Leksand sitter på öppna bryggarbilar medan många tusen stod och väntade på oss inne i Noret (centrala Leksand)
– Även till guldet 1975 hade vi en ganska tuff resa och det avgjordes först i tredje finalens förlängning av Roland Eriksson.
– Gulden 1973 och 1974 var lite mer förväntade och kanske lite enklare att vinna även om den avgörande matchen 1973 mot Brynäs i Gavlerinken kom att bli lite speciell för mig. Vi vann den matchen med 5-4 och jag gjorde matchens två första mål och "Danne" Söderström matchens tre sista.

MISSADE TÅGET MED FLIT  

Dan Söderström:

– 1975 var det playoff som gällde och själva finalerna spelades i bäst av tre matcher. Vi skulle bara defilera hem guldet hemma i Leksand efter att vi vunnit första matchen mot Brynäs i Gävle. Men vi förlorade och guldfesten, som redan var dukad på Furuliden, var bara att ställa in. I stället fick vi bege oss ner till Göteborg för en tredje och avgörande final

Firandet fick Söderström och några av lagkamraterna sköta på egen hand.

– Vi var ju några stycken som inte fick åka med hem till Leksand och fira efteråt eftersom vi skulle på landslagsläger i Alfta, av alla ställen. Trots det hann vi ju med lite ”baluns” i Göteborg under kvällen så vi var ett gäng ganska trötta spelare som skulle byta tåg i Gävle.
– Då passade vi på att sitta kvar på en restaurang där och missade tåget till Alfta med flit för att slippa första träningen med landslaget. Något som jag aldrig tror förbundskaptenen ”Sura-Pelle” Pettersson förstått.

Dan Söderström.Foto: Stickan Kenne

Per Brandser (Karlsson):

– ”Pära” var gammal målvakt från Surahammar. Han var rätt hård och bestämd av sig, ganska het, men inte mot laget. Det var mer att han levde sig in i matcherna. Han svor lite och så vidare, men jag hade respekt för honom.
– ”Fisken” (Bengt Ohlson) kom in som andretränare. Han var en mjukis och gymnastiklärare på skolan. I början var han inte speciellt duktig på själva hockeyn, men det blev han senare. Däremot körde inte ”Pära” så mycket sommarträning med oss utan det var ”Fisken” som fick göra det.

Dan Labraaten:

– Guldet 1975, som avgjordes i Scandinavium, kanske vi inte skulle ha vunnit eftersom antagligen Brynäs hade en puck inne innan full tid. Det var Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson som sägs haft en puck över mållinjen under Göran Högosta. Om det var så eller inte låter jag vara osagt.
– Det fanns en viss ”hatkärlek” mellan oss och Brynäs på isen och det smällde ganska rejält. En sådan spelare som Stig Salming kunde bli helt galen när han såg ett Leksandsmärke, men vid sidan av isen var det aldrig några problem mellan oss. Det händer när jag är på hockey i Gävle att jag stöter ihop med ”Stigge” eller någon annan av Brynäskillarna och det är mycket fina killar allihop.

FEST PÅ FURULIDEN  

Per-Olov Brasar var med och vann guld med Leksand 1973, 1974 och 1975.

– Det första guldet var roligast att få vara med om att vinna. Självklart var det en speciell upplevelse. När vi vann guldet 1975 var det verkligen kniven mot strupen. Det avgjordes först efter förlängning nere i Göteborg. Efter stor dramatik avgjorde Roland Eriksson matchen åt oss. Att vinna när det är så här jämnt är en speciell och härlig känsla.

Bengt Lundholm, varför vann Leksand guldet säsongen 1974/75? 
– För det första hade vi ett väldigt bra lag med många starka karaktärer. Alla drev verkligen på varandra och ville vinna.
– Sedan hade vi ”Pära” Karlström och ”Fisken” Ohlson som tränare. Dom båda var väldigt duktiga. Man måste ha lite tur och stolpe in också för att vinna ett SM-guld och det hade vi även den säsongen.

Det finns ”bildbevis” på att du såg Brynässpelaren Stefan ”Lill-Prosten” Karlssons bortdömda mål i den tredje och avgörande finalen. Borde målet ha godkänts? 
– Jag har sett bilden, men faktiskt har jag fullkomligt förträngt det. Jag minns bara det roliga från den matchen, säger Lundholm med ett leende.
– Min roll var att bevaka Lars-Göran Nilsson, som var deras speedkula. Han kunde komma med bra fart med sin korta klubba. Den bevakningen gick väl hyfsat. Det jag också minns var att jag drog på mig två utvisningar i den tredje och sista matchen vilket var ganska nervöst eftersom det kunde ha blivit avgörande.

Lars-Göran Nilsson kunde ju lätt bli lite grinig, lyckades du få honom ur balans i just den här finalen? 
– Han var en mycket duktig spelare, men hela Brynäs var väl lite griniga och inte minst då ”Stigge” Salming. Vi pratar då på isen för vid sidan var det jättebra och trevliga killar. Ute på isen var det ett givande och tagande och som jag sa tidigare var väl Brynäs det mer fysiskt spelade laget och vi det mer lirande.

Hur firades guldet? 
– Ja du, undrar om vi inte var på Opalen i Göteborg först eftersom matchen spelades på Scandinavium. Hemma i Leksand blev det nog fest på Furuliden om jag inte minns fel.

"TROR ATT "PROSTEN" HADE RÄTT  

När Leksand vann guldet 1975 över Brynäs på Scandinavium hade Gunnar Andersson klivit i kostymen som lagets kapten och var också den som först fick lyfta SM-bucklan.

– Vi hade ett fantastiskt bra lag under dom här åren och hade även vunnit SM-guld 1973 och 1974. Inför guldet 1975 så minns jag att vi bara hade två veckor ledigt sommaren innan. Jag och min dåvarande fru reste till ett litet ställe utanför Örnsköldsvik om heter Degersjö för att hälsa på hennes föräldrar. Vi skulle ha varit där under båda våra lediga veckor, men efter en vecka sa jag till henne att jag måste åka hem för att träna med killarna i laget så jag inte skulle komma efter.
– Så här var stämningen bland grabbarna. Ingen ville komma efter med träningen och alla låg på och peppade varandra.
– Prostens mål? Jag tror att ”Prosten” hade rätt. Nu såg jag själv inte riktigt om den var inne så jag kan faktiskt inte säga något säkert. Min känsla är i alla fall att det borde ha dömts mål, men känslan att få lyfta SM-pokalen… Den känslan var fantastisk och jag var väldigt stolt över att få göra det och över killarna i laget.

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln"

Stig Kenne med boken "Den svenska hockeyadeln".Foto: Ronnie Rönnkvist

TV: Veckans SHL-lag #17