Johan Strömwall räknas till Luleås riktigt stora ikoner. Idag bor han i Nykvarn utanför Södertälje och trots att han ses som ”Ur-Luleå-it” är han faktiskt född i Stockholm.
Säsongen 1983/84 tog Luleå, med Johan Strömwall i laget, klivet upp i elitserien efter att han vunnit kvalfinalserien mot Hammarby med 3-0 i matcher. I Hammarby spelade för övrigt Roger Melin som senare skulle träna Johan Strömwalls son Malte Strömwall i AIK.
Desktop ad in article Mobile ad in article
– Det var många starka viljor i det här laget och en stor offervilja. Det var inget lag med ballerinor direkt. Vi kom underifrån och ingen hade fått någonting gratis. Det tror jag präglade hela den här gruppen, säger Johan Strömwall.
Inför säsongen 1983/84 anslöt flera starka namn till laget. Bland andra Roger Mikko, Erik Stålnacke, Kari Heikkilä och Hannu Niemi. Det här skulle visa sig vara viktiga och direkt avgörande spelare för avancemanget.
– Det här var inga storstjärnor när dom kom till Luleå utan smarta värvningar. Spelskickliga spelare. Det var en bra åldersfördelning på laget där många var i sina bästa år och det tror jag var en nyckel till framgången.
– Hela den våren i allsvenskan var kul. Vi var en segermaskin. Det var nästan som att dom vi få gånger förlorade hamnade i chock. Det var liksom ”Vad var det som hände?” Vi var vana att vinna och krävde seger av varandra. Stan var oerhört euforisk efter att vi gått upp, men för oss i laget var det mer som att jobbet var gjort. Då blev det också en del spänning och nervositet eftersom vi visste att nästa säsong skulle vi spela i elitserien. Alla kanske inte skulle räcka till och hur skulle laget se ut nästa säsong?
Desktop ad in article Mobile ad in article
”EN UTMANING ATT PLATSA I LAGET”
Johan Strömwall var bara 20 år när Luleå gick upp i elitserien och kände ingen direkt press över att snabbt måste etablera sig i elitserien.
– Jag funderade inte så mycket. Jag tyckte bara att det skulle bli kul att spela i elitserien. Det var en utmaning att platsa i nästa säsongs gäng. Det var mitt stora mål.
Hur jobbade ni den sommaren både mentalt och fysiskt för att bli elitserieklara?
– Jag tycker att vi förberett under flera år för att komma upp i elitserien och klara av att spela där. Vi var fysiskt starka och det fortsatte vi med att vara.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Säsongen 1995/96 fick Johan Strömwall och Luleå äntligen kliva upp som Svenska Mästare efter att ha besegrat Västra Frölunda med 3-1 i matcher.
– Jag tycker att vi var lite bättre än Frölunda på dom mesta punkterna. Det fällde avgörandet. Samtidigt var det lite taktisk kamp mellan Lasse Falk och ”Osten” (Lars Bergström). Det vart en intressant finalserie, men jag tycker att vi hade bättre powerplay och lite bättre ledande spelare.
”KÄNSLAN EFTER GULDET VAR LITE KONSTIG”
Hur var relationen mellan Lars Falk och Lars ”Osten” Bergström under finalserien?
– Givetvis var dom på varandra i media, men det var ändå en respekt mellan dom.
Kan du klä ord på känslan när slutsignalen går i Frölundaborg och Luleå är svenska mästare för första och hittills enda gången?
– Det var en häftig match, mycket folk och tufft, men ändå lyckades vi vinna där. Känslan efteråt var lite konstig. Resan hela den säsongen hade varit häftig och nu var den plötsligt slut. Det var en tomhet och jag hade lite svårt att smälta det där.
– När vi sedan kom hem till Luleå förstod vi hur mycket det här betydde för många människor, vilket man tidigare inte reflekterat över.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Om du tittar tillbaka på Luleåtiden, vilken är din bästa säsong i klubben?
– Det var några av säsongerna på 1980-talet där jag tycker att jag betydde mest för laget. Sedan skulle jag säga våren 1989. Från att jag i Izvestija-turneringen hittade formen och red på det hela våren, gjorde många mål och fick komma med till VM.
Vilken kedja har du fungerat bäst i?
– Kanske den då vi vann SM-guld. Jag spelade med ”Bulan” (Thomas Berglund) och Robert Nordberg.
– SM-guldåret spelade alla fyra kedjorna olika stil vilket gjorde oss svåra att möta. Vi hade en kedja med ”Skuggan” (Stefan Nilsson). Sedan hade vi Jiri Kuceras line men även Micke Lindholms line. Den spelade mest ”köttar-hockey”. Vi var inte så stora i vår line, men vi var intensiva och rörde oss jättemycket.
– Sedan spelade jag med Hasse Norberg mycket och dessutom spelade jag en säsong med Tore Ökvist. Det var också kul.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"
