"Det var inte sista gången jag fick ett ont öga från honom"

Johan Hedberg slog sig in i Leksands elitserielag som junior. Här minns han tillbaka på första tiden i dalalaget – och den minnesvärda debuten mot Rögle.
– Debuten är en av dom matcher som jag minns starkast faktiskt, säger den förre NHL-målvakten.

Johan Hedberg är en av våra mesta NHL-målvakter. Idag är han coach för Mora, men uppväxten var i Leksand. I serien med ”Stickan” Kennes bilder berättar han här om sitt intåg i klubbens A-lag under Wayne Flemings ledning.

– Det var perfekt att växa upp i Leksand. Jag bodde i Alvik, som är en liten by utanför Leksand. Vi hade en egen liten rink i byn bredvid som våra pappor och mammor spolade upp. Det var ofta att man direkt efter skolan stack ner dit och sedan blev det hockey hela kvällarna. Mamma brukade klä på mig målvaktsutrustningen hemma. Hon stoppade in mig i bilen och sedan var det bara att åka rakt ut på isen. Sedan stod jag där. Det var ett drömliv på så sätt.
– Man såg fram mot dagarna då det var träningar i ishallen. Det var alltid veckans höjdpunkt.

“Ett litet missförstånd”

Säsongen 1992/93 hade Wayne Fleming klivit in i Leksands bås. Målvakter när säsongen startade upp var Åke Liljebjörn och dagens materialförvaltare i Leksand, Jonas Levén. På grund av skador valde Fleming att även lyfta upp Johan Hedberg i A-truppen

– Debuten är en av dom matcher som jag minns starkast faktiskt. Åke Liljebjörn blev sjuk under juluppehållet och sedan blev även Jonas Levén skadad. Vi mötte Rögle hemma (vinst 4-1) och det var en riktigt kul match.
– Som jag minns det spelade jag ett helt okej målvaktsspel, men jag hade ett litet missförstånd med Tomas Jonsson när han och jag skulle växla puck. Han tittade bort just när jag slog pucken till honom så pucken gick till en Röglekille som kunde lägga in den i tom kasse. Jag fick ett ont öga från Jonsson, men det var inte sista gången jag fick det från honom, skrattar Johan Hedberg.

Det var inte bara Tomas Jonsson som var en stark profil i Leksand vid den här tiden. I truppen fanns också namn som Magnus ”Sigge” Svensson, Niklas Eriksson, Jonas Bergqvist, Markus Åkerblom, Greg Parks, Jarmo Mäkitalo, Tomas Srsen, Örjan Lindmark och så vidare.

– Det här var killar jag hade respekt för, helt klart. Jag ville ju så gärna passa in. För mig var det som en stor dröm som gick i uppfyllelse. Samtidigt fanns det en del yngre killar som var ungefär i min ålder, Niklas Eriksson, Markus Åkerblom och så vidare, vilket hjälpte till en hel del för mig att komma in i allt.
– Även Andreas Karlsson kom upp i laget strax efter mig, så jag var inte helt ensam om att vara en ung spelare där uppe första säsongen.

“Tog svensk hockey till nästa nivå”

Hur fungerade samarbetet inledningsvis med Åke Liljebjörn och Jonas Levén, trots allt klev du upp som junior och aspirerade på deras platser?
– Klart att det vart en konkurrenssituation, men framför allt var det mest taskigt för ”Levvan”. Jag fick ju förtroende direkt av Fleming och fick även stå våra två matcher i slutspelet medan ”Levvan” blev förpassad till juniorlaget.
– Åke var i Leksand som en redan etablerad landslagsmålvakt. Klart att det då var tufft för dom båda. Sedan kom Åke tillbaka säsongen efter och var fantastiskt bra. Då förpassade han mig tillbaka till bänken i stället.

Upplevde du några ”hard feelings” mellan er och hade ni ändå en bra relation?
– Vi hade en bra relation. ”Levvan” och jag är goda vänner än idag. Åke var en otroligt proffsig målvakt, väldigt noggrann, mycket vältränad och framför allt väldigt rolig. Han var en stor glädjespridare i laget.

Tränaren Wayne Fleming, som avled i mars 2013, kom att bli en viktig figur i Johan Hedbergs hockeyliv.

– Fleming var den som tog Leksand och kanske även svensk hockey till nästa nivå. Han höjde träningsdosen en hel del och införde det här med video. Killarna var kanske vana att gå hem efter träningen och vi blev kanske lite chockade när vi hade en timmes videokollande kvar efter att träningen var slut. Den biten lyfte han upp till en helt ny nivå.
– Han ställde också oerhört höga krav. Det gjorde han framför allt på dom killarna som han trodde på. Jag hade det ganska tufft med Wayne ibland och han gav mig en hel del skit. Han försökte bryta ner mig lite för att sedan bygga upp mig igen.
– Det var tufft då, men sedan förstod man i efterhand vad han menade för något och vad han ville åstadkomma.

Hade du kontakt med Wayne Fleming efter det att du flyttat över till Nordamerika?
– Ja, det hade vi. Det var ju så att vi sågs på en del matcher och det var alltid otroligt kul att träffa Wayne. Han har ju betytt jättemycket för mig och min karriär. Dessutom var han en väldigt mjuk människa. Han brydde sig verkligen om allihop och hade alltid nära till både tårar och skratt. Det kom alltid en tår i ögat på honom när vi sågs.

“En av anledningarna till att vi aldrig vann SM-guld”

Leksand plockade in nya bra och etablerade spelare säsong efter säsong under Wayne Flemings tid och det kom även fram en drös bra juniorer. Trots det lyckades aldrig Leksand att gå hela vägen under dom här åren.

– Det där har jag också funderat över. Fleming kanske matchade vissa av toppspelarna lite för hårt. När sedan slutspelet kom så orkade dom inte riktigt hela vägen. När dom skulle rycka in en extra växel då slutspelet började så fanns inte riktigt kraften där. Det tror i alla fall jag var en av anledningarna till att vi aldrig vann SM-guld.

Anders ”Masken” Carlsson, vad saknades för att ni skulle blivit svenska mästare dina år som spelare i Leksand?
– Vi hade egentligen allt för att vinna ett guld. Det var på den tiden då Leksand satsade väldigt hårt på att bli just svenska mästare.
– Leksand hade ett fantastiskt bra lag och 1997 borde vi ha gått till final. Vi ledde med 3-0 i den avgörande semifinalen mot Färjestad, men tappade till 3-3 och förlorade sedan i sudden. I matchen innan hade en Färjestadsspelare kört på Johan Hedberg så han bröt handen och inte kunde spela den avgörande semifinalen. Med en hel Johan Hedberg och en modigare tränare (Torgny Bendelin), som inte blev feg när vi ledde den där matchen med 3-0, hade vi haft en bra chans att vinna guldet.