“Tvungen att välja mellan de tre Stockholmslagen och det blev AIK”

När Janne Eriksson lämnade MoDo 1982 hade han intresse från alla tre Stockholmslagen, AIK, Djurgården och Hammarby.
Valet föll då på AIK – där han blev svensk mästare igen 1984 utan att ha spelat en match hela den säsongen.
– Då borde jag varit i mina bästa dagar då det gäller att spela hockey, berättar Eriksson.

Janne Eriksson vann SM-guld med MoDo 1979, men inför säsongen 1982/83 valde han att lämna MoDo för spel i AIK som i sin tur precis hade vunnit SM-guld. Jan Eriksson var även med kring det AIK-lag som vann guld 1984, men den resan fick han följa från läktarplats.
– Jag hade gymnasieutbildning på fyraårig teknisk, men också gjort jättebra säsonger i MoDo och varit med i landslaget. Tommy (Sandlin) berättade att St. Louis hade varit och tittat på mig, men jag var en defensiv back och förmodligen två decimeter för kort. Jag vägde dessutom alldeles för lite.
– Då hade jag inga drömmar längre om att komma till NHL och tänkte att jag inte kunde spela hockey jämt.
– Jag sökte in till KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) för att läsa civilingenjörsexamen på väg och vatten. Jag kom in och då var det inget snack om att det var dags att utveckla lite andra grejer också.

Var det givet att du skulle spela för just AIK?
– Nej. Hammarby hade gått upp och Djurgården hade ett bra lag där (Leif) Boork skulle tillträda som tränare. Jag kom i ett läge där alla tre lagen ville att jag skulle komma dit. Jag var tvungen att välja och det blev AIK.
– AIK hade tagit SM-guld säsongen innan samtidigt som jag hade flera gamla kompisar där, bland annat Peter Gradin och Roger Lindström. Dessutom hade jag träffat en hel del av AIK-spelarna i Vikingarna (B-landslaget) genom åren, men även i juniorlandslaget.
– Det blev AIK men dom andra alternativen var attraktiva dom också så det var ett angenämt problem.

Det är inte bara att kliva in ett lag som vunnit SM-guld säsongen innan, hur upplevde du det här?
– Killarna hade högt ställda förväntningar både på sig själva och på sin omgivning. Kommer man som landslagsman får han visa vad han går för. Det var dessutom en ny tränare, Tommy Andersson.
– Jag har mestadels haft tränare som har trott på mig. Det gjorde Tommy också och jag fick spela oerhört mycket. Jag kände att jag var nöjd med första säsongen…

Du gör din poängbästa säsong i elitserien då med fem mål och totalt 16 poäng på 32 matcher.
– Gjorde jag det? Du ser, skrattar Janne Eriksson.

“Jag var med runt laget hela tiden”

AIK tog guld säsongen 1983/84, men Janne Eriksson missade hela den säsongen på grund av en skada.
– Vi hade en samling med landslaget innan säsongen. Det var i september. Vi spelade matcher i Leksand, Timrå, Umeå och Luleå. Vi mötte Kanada och i matchen i Timrå ska jag göra ett uppspel. Jag spelade pucken lite sent ifrån mig och fick samtidigt en smäll över knäna som tog riktigt illa så korsbandet rök. Sedan var den säsongen borta. Då borde jag varit i mina bästa dagar då det gäller att spela hockey.

Kunde du ändå känna en viss delaktighet i guldet?
– Ja, det gjorde jag absolut. Jag följde matcherna från läktaren. Under säsongen försökte jag köra rehab och allt det där, men det var tufft att inte kunna gå ut på isen, men jag var med runt laget hela tiden.