"De stängde av Arlandas vänthall när vi landade"

Civildomstol, ett klassiskt mål mot Sovjet och ett efterlängtat VM-guld.
VM-turneringen i Wien 1987 är lika klassisk som händelserik.
– Bara det att dom stängt av Arlanda Flygplats vänthall när vi kom var stort. Det händer bara när det kommer stora statsmän på besök i Sverige, minns Håkan Södergren.

Fritz Klebermass var ingen hockeyspelare, men han kom att spela en nyckelroll när Tre Kronor vann sitt första VM-guld på 25 år i samband med turneringen i Wien 1987.

Österrikaren var en civil domare och den som hade slutordet i den så kallade “Sikora-affären”. En affär och ett hockeykrig mellan Sverige och Finland som vi återkommer till längre fram i den här texten.

Men vi börjar i rätt ände. Tre Kronor hade inte vunnit ett VM-guld sedan 1962 när laget reste ner för att möta våren i Wien i mitten av april 1987. Efter ett makalöst starkt slutspel fick de svenska spelarna kliva ut på isen, iklädda de kanske mest anskrämliga kostymerna i svensk idrottshistoria, och motta guldmedaljerna inför ögonen på besvikna spelare från Sovjet och Tjeckoslovakien.

Efter ett ganska trögt gruppspel från svensk sida får Tre Kronor en riktig ”käftsmäll” i form av en protest mot en av Västtysklands spelare i turneringen, Miroslav Sikora. Tysken var född i Katowice och hade spelat junior-VM för Polen. Nu var han boende i Västtyskland sedan tio år tillbaka och spelade i den tyska ligan. Efter att Finland förlorat med 3-1 mot Västtyskland satte sig fyra finska ledare och journalister, Göran Stubb, Kalervo Kummola, Tom Ratschunas och Esko Paltanen ner och knåpade ihop en protest mot Sikoras deltagande som även Kanada, Schweiz och USA ställde sig bakom.

SANDLIN OM FINLAND: "INGA RIKTIGA IDROTTSMÄN"

Protesten gick igenom, Västtyskland tappade alla sina poäng och Tommy Sandlin dundrade i media och beskrev det hela som justitiemord och den svenska lagledningen drog fallet vidare till civildomstol.

Domare Fritz Klebermass lät efter många turer och nya protester meddela att IIHF, det internationella hockeyförbundet, hade brutit mot sina egna regler när man skickade hem Sikora från turneringen. Skulle inte Västtyskland få behålla sina poäng riskerade förbundspresidenten Günter Sabetzki upp till två års fängelse.

När grundserien var avslutad visste alltså inte Sverige om man skulle spela i slutspelet eller i nedflyttningsserien. Dessutom stod en plats i Canada Cup till hösten på spel. Sandlin uppmanade svensk ishockey att bryta alla förbindelser med Finland eftersom ”de inte var några riktiga idrottsmän”. Tack och lov behövde aldrig saken dras till sin spets och Tre Kronor kom att spela slutspel.

Därefter väntade den i dag legendariska matchen mot Sovjet, som för alltid kommer att profileras i svensk hockeyhistoria när tillfälle ges. Där svarade Tre Kronor för en taktisk fullträff. Målet som gav 2–2 är klassiskt. Har man väl sett det en gång så minns man det på samma sätt som Nisse Nilssons guldmål mot Kanada 1962, den som glider in i mål. Ryssarna var skakade och Aleksej Kasatonov kastade klubban i sen och deras målvakt (Jevgenij Belosjekin) var förtvivlad.

– Målet? Vi låg under med 1–2 då vi kommer in i anfallszonen. Jag får tillbaka pucken till Tommy Albelin som passar till Håkan Loob som i sin tur lägger ett pass bakom ryggen till Tomas Sandström som gör 2–2 i tom kasse, berättar Bengt-Åke Gustafsson.

Det svenska världsmästarna 1987.Foto: Stickan Kenne

FÖLJDE FINALEN FRÅN VIP-RUMMET

På den här tiden spelade man ingen final på VM, utan hade ett slutspel i tabellform. Det gjorde att det blev en jobbig väntan för svenskarna efter utklassningen av Kanada.

– Den avgörande matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien följde vi från VIP-rummet i Wiener Stadthalle. Eller rättare sagt, vi kröp omkring i VIP-rummet. Vilken glädje det var när Sovjet gjorde 2–1 (Igor Stelnov) och det bara återstod fem minuter av matchen. Tjeckerna skulle aldrig göra två mål på fem minuter och vi var världsmästare
– Efter slutsignalen skulle vi ställa upp för inmarsch till prisceremonin, men killarna bara jublade och gick ut på isen innan allt skulle dra igång. Tack och lov uppfattade arrangörerna det och drog igång musiken tidigare.

Håkan Södergren var en av lagets viktigaste:

– Känslan var lite samma känsla som när vi vann med Djurgården 1983. Det var 25 år sedan vi hade vunnit ett VM-guld då. Målet var egentligen uppsatt av ”Boorken” att vi skulle vinna VM-guld redan 1986, vilket vi även var nära att klara. Till VM 1987 hade nog alla killar en stark tro eller hopp om att vi skulle kunna fixa det i Wien.

Hur var det att anlända hem till Sverige efter guldet?
– Det var häftigt! Det var så mycket folk överallt för att inte tala om hur det var i Kungsträdgården. Bara det att dom stängt av Arlanda Flygplats vänthall när vi kom var stort. Det händer bara när det kommer stora statsmän på besök i Sverige, jag vet eftersom jag är uppväxt alldeles intill flygplatsen.

Vilken betydelse hade Bengt-Åke Gustavsson för det här guldet?
– Kedjan med ”Bengan” (Gustafsson), ”Looben” (Håkan Loob) och Tomas Sandström var kanske VM:s bästa kedja.
– Mitt minne av turneringen var annars att vi vann tack vare att vi inte behövda förlita oss på någon enskild spelare utan i stället svetsades vi samman mycket tack vare alla incidenter som hände på vägen fram till VM. Allt från träningslägret i Köping via en väldigt lyckad resa till Tjeckoslovakien fram till lägret i Gimo.

Hur firade ni guldet under natten i Wien?
– Vi var på nattklubb i Wien med några av våra tennisproffs då, ”Micke” Pernfors och Jonas Svensson samt det kanadensiska laget faktiskt. Det var en sådan där källare med en spader dam-skylt utanför dörren.
– Tack och lov var det ingen porrklubb. Av någon anledning tror jag det var Pernfors som betalade kalaset.

"DOM VAR SOM SALT OCH PEPPAR"

Tommy Sandlin och Curt Lindström var lagets coacher då och trots deras olikheter tycker Håkan Södergren att dom kompletterade varandra mycket bra.

– Dom var som salt och peppar (skratt). Raka motsatsen till varandra som människor med det enda gemensamma i intresset för hockey. Men det var framförallt på gott och dom delade upp ledarskapet likvärdigt och respekterade varandra.

Vem är den ledare som har betytt mest för dig för din utveckling som hockeyspelare?
– Det vore direkt elakt att plocka ut en ledare som den som betytt mest. Alla ledare jag har haft genom åren har haft sin betydelse för mig som hockeyspelare. Om jag ska välja tre så får det bli ”Leffe” Boork, för han förändrade min inställning till ishockeyn, ”Curre” Lindström som jag alltid kommit bra överens med och som är en bra vän, samt ”Bosse” Eriksson, Thomas Erikssons pappa, som tränade oss under våra år som juniorer i Djurgården, avslutar Håkan Södergren.

Stickan Kenne:
”Håkan var på hockeyskola i Jönköping. Jag var med ledarna och spelade, Lasse Öberg och alla möjliga var med och då satte jag in Håkan lite i sargen ha ha… Jag har känt honom sedan han var pojklagsspelare. En kul kille som det alltid varit trevligt att träffa. Han var en riktigt snackgubbe som ung, men det är han ju idag också”.

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln"

Stig Kenne med boken "Den svenska hockeyadeln".Foto: Ronnie Rönnkvist