"Boorken ringde och meddelade att jag inte hade någon plats"

Claes-Göran Wallin spelade tio raka säsonger i Djurgården. Sedan kom Leif Boork och tvingade bort honom från klubben, varpå “Myggan” gick till Hammarby – och slutade före Djurgården i tabellen.
– Jag har faktiskt en t-shirt här hemma i någon garderob där sluttabellen från kvalserien är tryckt på framsidan med Hammarby som etta och Djurgården som tvåa, säger Wallin.

Claes-Göran Wallin tillhör kategorin riktigt stora djurgårdare. Han spelade i Djurgården från 1971, så han kom till klubben från Almtuna, och tvingades bort 1981. Tiden i Djurgården bestod av både med och motgångar.

– Vi hade spelat JEM i Presov året innan och tagit silver. På den tiden fanns det bara ett JEM som spelades mellan jul och nyår, inga J20-VM och så vidare alltså. Stjärnor i laget var Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg och Martin Karlsson från Skellefteå. Jag spelade i en kedja med Sven-Åke Rudby och Steffan Andersson från Nybro. Vi gjorde det riktigt bra tillsammans och i den sista matchen mot Sovjet, som vi visserligen förlorade med 5-3, gjorde vår kedja alla tre målen, vilket fick upp ögonen hos Djurgårdens ledare. Jag kan ju lite skämtsamt skryta med att jag är en av få spelare som gjort två mål på Viacheslav Tretjak, för det var han som var Sovjets målvakt då. Vi tog silver där i Tjeckoslovakien och ledare för laget var Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson och ”Bosse” Tovland.
– Efter säsongen ringde först Södertälje. Dom trodde att jag var född 1951 och då Södertälje fick reda på att jag var född 1952 ville man att jag skulle stanna kvar och växa till mig i Almtuna. Då ringde i stället ”Pelle” Bergström och Arne Palm från Djurgården och på den vägen var det.

När gjorde du ditt första allsvenska mål för Djurgården?
– Jag kom till Djurgården inför säsongen 1971/72 och första matchen var mot Timrå, en match som vi vann vill jag minnas. Men första målet… Nej, det kan jag inte komma ihåg.

28 oktober mot Tunabro på Gyllerinken i Borlänge. Du gjorde 1–0 målet framspelad av Ove Svensson. Ni vann till slut med 6–2 och du klev av isen som tvåmålsskytt efter att du även gjort 6-2-målet på pass av Stig Larsson. Domare var för övrig tidigare VM-backen Sven Thunman.
– Det var en ganska tuff match vill jag minnas och Roland Eriksson och Göran Högosta spelade i Tunabro då. Dom båda skulle jag spela mycket tillsammans med i Vikingarna (B-landslaget) under åren.

Vilken kedja tillhörde du oftast under din första säsong i Djurgården?
– Ove Svensson spelade jag ju med rätt mycket. Sedan var vi flera nya spelare som var ungefär jämngamla. Exempelvis Thomas Palm var född 1952 som jag och Per-Allan Wikström, 1951. Det var oftast någon av dessa båda som var tredje länk i vår kedja.

“NÄRA ATT JAG GICK IN I VÄGGEN”

Det var ju ett relativt anonymt Djurgården du kom till 1971. Roland Einarsson, Björn Palmqvist och Folke “Totte” Bengtsson var dom mest namnkunniga i laget. Hur var konkurrenssituationen i laget då?
– Stig Larsson var ju också en av dom namnkunniga. Jag spelade väldigt mycket redan under min första säsong. Jag låg i lumpen som kustjägare i Vaxholm samtidigt och det var nära att jag gick in i väggen faktiskt. Vi körde ju fysträning både där och i Djurgården så jag tog helt slut. Men vi hade ett väldigt förstående befäl som till slut bad mig sova när övriga gruppen var ute och tränade.
– I Djurgården hade vi Vladimir Zabrodsky som tränare och jag fick stort förtroende av honom. Hans träningar var på ett väldigt speciellt sätt och du kunde nog se en del av dom tjeckiska dragen i övningarna. På slutet av hans sista säsong verkade han vara lite less och ville nog mest hålla på med sin tennis i stället.
– ”Totte” Bengtsson var ju en kul typ och han hade lärt Zabrodsky att man kan säga ”skit i pucken och ta spelaren i stället” på svenska. Vi hade en mycket spelskicklig back i Djurgården som hette Lars-Åke “Ludde” Lundell. Då vi spelade i Ahearne Cup mot ryssarna blev han ordentligt uppsnurrad och då hörs Zabrodsky stämma över hela Hovet: ”Ludde skit på pucken", skrattar Wallin.

Vem av alla tränare i Djurgården har betytt mest för din utveckling som spelare?
– Tuff fråga, vilka har jag haft? Zabrodsky var först sedan hade jag Bert-Ola Nordlander, Hans ”Tjalle” Mild och även “Garvis” Määttä. Nu har jag säkert missat någon men alla har gett mig någonting. ”Garvis” var ju en fantastiskt bra coach i båset, Bert-Ola likaså. ”Tjalle” blev en väldigt bra vän och han hjälpte mig mycket vid sidan av isen. Även “Rolle” Stoltz var med som hjälptränare ett tag och han liksom Bert-Ola kom med små råd om hur jag kunde förbättra mig hela tiden.

“STOD FÄRDIGA PLAN EFTER MATCHEN”

”Myggan” Wallin kom att göra väldigt många fina säsonger i Djurgården, men det blev aldrig något SM-guld för honom i klubben.

– SM-silvret i Göteborg 1979 är väl självklart höjdpunkten. Då förlorade vi i den tredje och avgörande finalmatchen mot MoDo. Givetvis var det inte speciellt kul då vi åkte ur Elitserien 1976, men vi gjorde en väldigt stark säsong i division 1 året efter och tog oss upp igen. Vi inledde med förlust mot Huddinge i första matchen det året och sedan förlorade vi ytterligare två matcher i rad direkt efter det. Sedan vann vi väl resten av matcherna den säsongen.
– Vi kunde bli klara för Elitserien redan med tre omgångar kvar av kvalserien då vi skulle spela mot HV71 i Rosenlundshallen. Problemet var bara att jag och Tommy Tomth, som då hette Eriksson, skulle gå på en fjällöverlevnadsutbildning med GIH samtidigt och Hans Särkijärvi hade ett slutprov på sin polisutbildning. Vi var alla tvungna att vara med på dom här utbildningarna om vi skulle bli godkända. Djurgården ordnade så att det stod färdiga plan efter matchen som tog mig och Tommy till Hammarnäs där vår utbildning var och Hans dit han skulle. En väldigt fin gest av Djurgården och vi vann matchen med 4–2 efter att jag och ”Säcken” gjort två mål var.

”Garvis” Määttä och Tommy Töpel var tränare för det djurgårdslag som tog sig fram till final 1979 mot MoDo. Den första finalen vann Djurgården på Hovet med 6–4, samma siffror som MoDo vann den andra finalen med i Kempehallen. Trots djurgårdsledning med 1–0 och 2–1 i den tredje och avgörande matchen på Scandinavium i Göteborg vände MoDo och vann matchen med 8–3.

– Vi hade ett väldigt bra lag det året med ”Bosse” Berglund, Håkan Dahllöf, Anders Kallur, Peter Wallin, Håkan Södergren, Hans Särkijärvi, Sören Johansson, Per-Allan Wikström, Håkan Ericsson, Stig Larsson, och så vidare på anfallssidan. Sedan hade vi riktigt duktiga backar med Mats Waltin, Thomas Eriksson och Tord Nänzén, men framför allt så hade vi jäkligt skoj ihop. Fast vi räckte inte till i den sista och avgörande finalen.
– Modo hade Tommy Sandlin som tränare och han hade en väldig förmåga att få sina spelare fysiskt väldigt bra tränade. Det tror jag spelade in ganska mycket i den tredje och avgörande finalen. Vi spelade mer på kraft medan MoDo var ett mer skridskoskickligt lag och vi hade helt enkelt inte kraften att spela vårt spel hela vägen.

ÅKTE UR: “VI TRÄNADE FÖR LITE EXPLOSIVITET”

På läktaren i den avgörande finalen satt Djurgårdens bästa poängplockare den säsongen, Anders Kallur, efter en skada som han fått i den andra finalmatchen.

– Lennart Ljungqvist var lagledare hos oss det året och en riktig hockeynörd som ofta reste runt och tittade på olika matcher runt om i Sverige. Ganska tidigt tyckte han att vi skulle värva Kallur, Berglund och Dahllöf till Djurgården. Den här säsongen spelade dom tre tillsammans och var kanske vår bästa kedja. Man kan aldrig säga att en spelare avgör en match med att inte spela, men visst påverkades laget då vår bästa spelare inte kunde vara med.

Hur var stämningen i Djurgården då ni var tvingade till att lämna Elitserien 1976?
– Vi hade ”Tjalle” Mild som tränare och det var ju inne på GIH med mängdträning då. Sven Tumba sa till mig en gång att varför ska du träna sån träning för. Det gäller ju att vara snabb dom första fem meterna. Sen har du ju pucken och kan göra lite vad du vill med, ha ha…
– Lite grann ligger det i vad Tumba sa faktiskt. Vi tränade för lite explosivitet så vi hade inte den farten i spelet som behövdes.

Säsongen 1980/81 hade Leif Boork tagit över som tränare i Djurgården. ”Myggan” Wallin skulle fylla 28 år under den säsongen som skulle visa sig bli hans sista i Djurgården.

– Jag hade väl hoppats på att spela vidare och på den här tiden så fick du inte byta till en klubb i samma serie efter den 30:e augusti. Den 1 september ringde ”Boorken” mig och meddelade att jag inte hade någon plats i Djurgården kommande säsong. Eftersom jag inte fick gå till ett annat elitserielag tog jag kontakt med en klubb i Schweiz för att spela där i stället. Djurgården accepterade inte det heller och jag gick även till hockeyförbundet med frågan, men dom hänvisade mig tillbaka till Djurgården.
– Jag satt där hemma utan agent, för det fanns inte speciellt många såna då, och var både ledsen och förbannad för att jag inte fick spela.

Då dyker Hammarby upp.
– (Skratt) Ja, tänk vad det kan skilja på atmosfär och förutsättningar på 50 centimeter. Vi hade Peter Johansson som tränare i Hammarby den säsongen och han var ju riktigt duktig. Vi spelade mot Djurgården i kvalserien det året och slutade faktiskt före dom i tabellen, även om båda lagen gick upp i elitserien. Jag har faktiskt en t-shirt här hemma i någon garderob där sluttabellen från kvalserien är tryckt på framsidan med Hammarby som etta och Djurgården som tvåa, avslutar Claes-Göran Wallin.