"Det är helt absurt – men då förstod vi att det här kunde bli bra"

Efter en demolering i SM-finalen 1987 lyckades Björklöven bärga klubbens hittills enda SM-guld. Här minns några guldhjältarna tillbaka på resan mot det efterlängtade guldet.
– Om Tore spelat idag hade han tjänat tio miljoner dollar om året i NHL, säger Calle Johansson om guldhjälten Tore Ökvist.

En viktig milstolpe för Björklöven är 15 maj 1970. Då hade IFK Umeå för länge sedan lämnat Rosendalsrinken. Det datumet slog IFK Umeå och Sandåkerns SK ihop sina hockeypåsar. Första tränare i nybildade Björklöven blev för övrigt tidigare storspelaren Kjell-Olov ”Barre” Barrefjord.

Första och hittills enda SM-guldet skulle komma först 17 år senare, 1987, efter att Björklöven vänt 1–0 under läge i finalserien till seger med 3–1 i matcher. Björklöven hade i semifinalen kört över Djurgården och vunnit med 2–0 i matcher (7–3 och 5–3). Ulf Dahlén blev stor matchhjälte med att göra 4–3 och 5–3 i den andra semifinalen.

Första finalen vann sedan Färjestad på hemma-is med 2–1 efter att Peter "Pekka" Lindmark storspelat. Andra finalen vann Björklöven med 8–5 efter att gått ifrån till 5–2 i andra perioden och därmed stänga matchen. Michael Hjälm svarade för två av målen.

I tredje matchen avgjordes indirekt hela kvalserien då Björklöven lyckades vinna på bortaplan med 5–4. Stor matchhjälte blev Johan Törnqvist som satte det avgörande målet drygt två minuter innan ”Hesa Fredrik” (Undrar vart just namnet Fredrik kom in i bilden) ljöd.

KROSS I GULDMATCHEN

Avgörandet i Umeå Ishall blev egentligen aldrig spännande. Björklöven vann med klara 6–1 efter mål av Ulf Dahlén, Lars Karlsson, Peter Sundström, Lars-Gunnar Pettersson, Johan Törnqvist och Mikael Andersson. Hans 'Virus' Lindberg hade tagit vid där Tommy Sandlin slutade och gjort Björklöven till Svenska Mästare.

– Det var en väldigt lång resa. Innan guldåret hade jag varit borta några år från Björklöven. Bland annat i Schweiz men även i Luleå.
– Visst fanns det en del konflikter även i det här gänget och fast Björklöven hade ett väldigt talangfullt lag hade man inte fått ihop det riktigt tidigare. Vi hade varit i final redan 1982 mot AIK, men då föll vi. Nu gjorde vi en fantastiskt fin säsong och finalserie mot Färjestad och vann med 3–1 i matcher, berättar Hans ”Virus” Lindberg när han minns tillbaka på tiden i Björklöven.

Tore Ökvist:

– När jag kom tillbaka till Björklöven var Tommy Sandlin tränare där och han var enastående på att lägga upp träningarna. Han var väldigt noggrann i allt han gjorde samtidigt som det kom många spelare till oss med norrlandsanknytning. Bland andra Micke Andersson, Michael Hjälm, Matti Pauna, Uffe Dahlén och så vidare. Att så många hade just koppling till Norrland gjorde nog att vi trivdes väldigt bra tillsammans.
– Det var mest en tillfällighet att Björklöven inte vunnit SM-guld tidigare. Vi var i final mot AIK 1982, men dom spelade mer ryggsäckshockey som var framgångsrik då. Nu hade Hans ”Virus” Lindberg kommit in och tog vid där Sandlin slutade och det tog oss hela vägen det året.

I finalen blev du skadad?
– Jag slet av senan ljumsken i första finalen och sedan gjorde jag misstaget att försöka spela på sprutor i den andra finalen. Det gick givetvis inte utan efter säsongen blev det operation.
– Jag hann i alla fall med att göra 1–0-målet i första finalen även om Färjestad sedan vände och vann matchen.

I fjärde matchen efter Lars-Gunnar Petterssons 4–1-mål, kändes det då så om att guldet var hemma i Umeå?
– Jag och Janne Lindholm följde den sista finalen från båset i och med att vi båda var skadade, men i hela finalserien kändes det som om vi i Björklöven var oslagbara. Det var helt enkelt vår tur den här säsongen.

Och festen efteråt?
– Den var trevlig och ägde rum på ett ställe i Umeå som hette Universum, skrattar Tore Ökvist.

"OM TORE HADE SPELAT I DAG HADE HAN TJÄNAT TIO MILJONER DOLLAR"

Lars Karlsson:

– Jag vet om det var något unikt med just det här laget utan sanningen var nog att vi var ett riktigt bra lag och vi fick alla grejor att falla på plats vi rätt tillfälle.
– Just att vi var så bra visar väl inte minst det faktum att Ulf Dahlén, Calle Johansson och även Peter Sundström blev proffs säsongen efter och inte mindre än 22 spelare slutade eller bytte klubb kort efter, vilket fick Björklöven att åka ur redan två säsonger efter guldet.

Vad betydde Hans ”Virus” Lindberg för laget?
– ”Virus” drog väl sitt strå till stacken, men det gjorde vi nog alla som var med den säsongen.

Lars Karlsson. Foto: Stickan Kenne

Calle Johansson:
– Jag tänkte nog inte någon gång under säsongen att vi skulle vinna eftersom vi inte ens gick till slutspel säsongen innan trots att vi hade ett bra lag. Vi slutade bara femma (fyra lag gick till slutspel vid den här tiden).
– Jag tror att vi bara förlorade en hemmamatch den säsongen (86/87.) Då började vi nog också fatta hur bra vi var. Under ett tillfälle under den säsongen hade vi åtta spelare med i landslaget samtidigt. Det är helt absurt men vi förstod då att det här kunde bli bra.
– Ett lag med bra människor, ödmjuka och aldrig någon som tog ut något i förskott. En stor del i det här hade ”Virus” Lindberg. Han var helt underbar som tränare och som människa.

Kan du utveckla det om Hans ”Virus” Lindberg?
– Det är ganska enkelt för mig att förklara varför jag gillade honom. När det var hockey var det hockey, men när vi klev av isen kunde det handla om vad som helst. Vi kunde prata om familjen, tjejer, krogen eller vad det nu var. Det var inte hockey hela tiden. Du kunde vara normal kring ”Virus” vilket gjorde att alla var avslappnade på ett bra sätt.
– Säsongen innan hade vi Tommy Sandlin. En jättebra människa på alla sätt, men där var det 100 procent hockey från det han klev upp på morgonen till det att han gick och lade sig. Så var det varje dag. Där var skillnaden
– Bästa minnet från firandet och finalen är då vi klev in på Universum, tror jag krogen hette där uppe. Den låg uppe vid Universitetet. När vi kom in i salen var det redan 2000 personer där inne. Det glömmer jag aldrig.
– Just det här med publiken som stöttat oss hela tiden och jag vet hur gärna dom ville ha det där guldet eftersom dom inte hade vunnit något innan. Det var stort att få se hur lyckliga hela staden blev över guldet.

Calle Johansson. Foto: Stickan Kenne

"SANDLIN BYGGDE UPP DET HÄR LAGET"

Vad var nyckeln till att ni vann SM-guldet?

– Att våra bästa spelare, Tore Ökvist, Peter Andersson, L-G Pettersson, Matti Pauna, Lasse Karlsson och så vidare, var bäst och bara dominerade. Vi andra blev bättre tack vare dom.
– Tore Ökvist var inte bara teknisk. Han var elak också. En riktig gris på isen ibland, lite som Dale Hunter. När domaren tittade bort kunde han sticka någon i knävecket så han blev liggande. Jag älskade Tore för den grejen. Han gick aldrig och gömde sig utan tog också skit och åkte på många smällar.
– Jag beundrar verkligen honom som hockeyspelare. Om Tore spelat idag hade han tjänat tio miljoner dollar om året i NHL. En helt underbar människa.

Ulf Dahlén:
– Bitarna föll på plats, vi hade en bra sammanhållning och det där lilla flytet som du måste ha.
– Det var redan avgjort inför tredje perioden eftersom vi ledde matchen stort. Jag trodde nog att jag skulle hinna med att vinna tjugo mästerskap eftersom jag hade vunnit redan direkt. Men när man summerar karriären kan jag säga att jag hade jag turen att vara på rätt ställe för att vinna ett mästerskap. Det är många som försöker göra det hela tiden utan att ha den turen.

Ulf Dahlén. Foto: Stickan Kenne

Lars-Gunnar Pettersson:
– För det första så hade vi ett jäkla bra lag med killar som Calle Johansson, Ulf Dahlén, Hasse Edlund, Matti Pauna, Micke Hjälm, Tore Öqvist… Jag kan fortsätta hur länge som helst.
– Vi hade väldigt kul ihop och det var väl egentligen Tommy Sandlin som i mitten på 1980-talet byggde upp det här laget. Men han var inte coach då vi vann guldet 1987 utan då hade ”Virus” Lindberg tagit över, men dom båda betydde mycket för Björklöven.

Jag antar att SM-guldet 86/87 smäller högst av alla framgångar med Umeå-klubben?
– Ja absolut, det var också under dom här åren som jag även blev etablerad i Tre Kronor och fick spela VM 1985, 1986 och 1987 och Canada Cup 87, så åren i ”Löven” betydde mycket för mig.