””Boorken” ställde massa frågor – förstod inte vad han ville”
För hockeysverige.se berättar han om intåget under Boorks ledning, “Pekkas” materialmiss – och gången då han utsattes för “Dolda kameran” i Norge.
Anders Weiderstål, ”Pudding” kallad, är kanske svensk
hockeys mest omtalade materialförvaltare. Han började sin resa med
skridskosnören, hjälmar och blöta matchtröjor i Huddinge. Där kom senare Bengt
”Nicke” Nilsson som tog vara på hans kunskap och entusiasm. Nu pratar vi alltså
tidigt 1970-tal.
Resan har varit lång och i samband med Sweden Cup i Karlstad
i april 1984 fick Anders Weiderstål debutera i Tre Kronor som
materialförvaltare.
– ”Boorken” (Leif Boork) ringde till mig och ställde en massa frågor. Han
jobbade då i Djurgården fortfarande och han ställde en massa frågor om allt
möjligt, Börje Salming, Tommy Albelin, vad jag tyckte om det och det. Jag
förstod inte vad han egentligen ville.
– Sedan hörde han av sig igen och sa att han hade intervjuat lite folk. Jag tänkte
att Tre Kronor, det vore hur häftigt som helst. Då var jag mer ängslig för Dick
(Hellströmmer) som hade tagit över efter Bertil Åsbrink, ”Boorken” skulle ju ta
bort honom. Det kändes lite kymigt mot honom eftersom han hade haft Vikingarna
(B-landslaget) under så många år och nu just fått det här jobbet.
– Men nu ville ”Boorken” ta in sina killar, Ronny (Lorentzon) läkaren från
Umeå, ”Tompa” (Pietilä) och så vidare. Då hade vi förrådet ute i Bromma och
Bertil Åsbrink, som hade haft det här jobbet i 40 år, var ett enormt bra
bollplank och stöd.
– Självklart var jag spänd och jag mer eller mindre tältade i omklädningsrummet
för att det skulle bli bra. Framförallt kände jag så då vi åkte till Canada Cup
1984 och fick stryk i första matchen med 7-1 mot USA. Jag minns hur snabbt jag
tyckte det gick och vilken tuff hockey USA spelade. Det var en enorm upplevelse.
Vilken var den första miss du gjorde som
materialförvaltare i Tre Kronor?
– Det är en grej som etsat sig kvar ganska länge och det var i början av karriären.
Har man glömt ett skridskosnöre eller kaffe så finns ju det i alla länder. Det
jag alltid varit noga med är kläderna, att alla killar får matchtröjor med namn
på, hockeybyxor, damasker och sådant. Det går inte att ersätta utan det måste
med.
– Jag gjorde i ordning allting veckan före. "Pekka" Lindmark skulle vara
målvakt. Jag lastade bara på grejerna och åker. När vi sedan skulle ta ett
lag-foto var inte ”Pekka” Lindmarks tröja med. Då hade jag en laglista, vilket
jag har än idag, där jag hela tiden stryker med överstrykningspenna, tröjorna
är med plus två extra. Det kan inte felas. Då var det en på hockeyförbundet som
lånat ”Pekkas” tröja för någon fotografering och glömt att lämna tillbaka den,
så det var inte jag som hade missat, säger Weiderstål med ett lätt leende och
fortsätter:
– Visst händer det annars att jag glömmer grejer, men inte något som jag kan
minnas så här efteråt
MINNS FÖRSTA MÖTET MED "FOPPA"
Ett möte som Anders Weiderstål minns med ett leende var
första mötet med Peter Forsberg.
– Det var under Sweden Hockey Games här i Stockholm. Han var
nog bara 18 år då. Jag vet att jag ringde till ”Lonken” (Ulf Lundqvist) som
varit materialare i Modo under många år och sa ”vad är det för jäkla
grejer Peter har?” Grejerna hängde inte ihop.
– Grejerna låg bara i en hög och efter att han hade duschat klädde han på sig
utan att torka sig. Det bara rann från håret och ryggen medan han krängde på
sig någon tröja. Det var hål i handskarna, skridskorna var trasiga och allt var
bara dynga.
– Jag minns att jag sa till Peter att han inte kunde ha det här när vi skulle
åka i väg. Han fick ha det den här veckan, men skulle han ha med sig det till
VM… Till slut fick jag genom KOHO ett par blå/gula handskar så han slapp ha Modo-handskarna.
Sedan fick jag även byta lite andra grejer, men benskydden fick jag laga.
– Däremot kom han med samma skridskor, så när finalen i VM 1992 spelades gick
skridskorna sönder i tredje perioden. Skridskorna var helt uppbrutna och
ruttna, men han vägrade att bryta. Då fick jag sätta brickor och kopparnitar
runt om och laga skridskorna inför tredje perioden. Alla andra hade två par
skridskor med sig, men inte han (skratt). Ibland kunde han ha olika längd på
klubborna. Peter var ingen materiallirare direkt. I alla fall inte i början och
kanske inte senare heller, men han var noggrannare med andra saker och en
jättehärlig kille att jobba med.
Är just Peter Forsberg den som varit slarvigast med sin
utrustning av spelarna du haft i landslaget?
– Det finns många som haft dåliga grejer, men Peter brydde sig liksom inte.
Sedan fanns det spelare som hade dålig utrustning för att det var i slutet av
säsongen och man inte ville byta.
– En spelare som Mats Sundin han kunde hoppa in i ett par nya skridskor och
körde med dem på match redan efter bara en träning. "Kenta" Nilsson hade olika
handskar beroende på olika avtal. Han satte bara på sig grejerna och körde. Det
var så olika, men det är fortfarande lite så att det ska lagas och lagas för
killarna gärna vill ha inkörda grejer.
MYCKET PRACTICAL JOKES
Många av spelarna som varit med i Tre Kronor genom åren
ratar om alla practical jokes du råkat ut för, vilket minns du starkast idag?
– När jag började i Tre Kronor var killarna födda på 1950 och 60-talet. Nu är
vi snart inne på killar födda på 2000-talet. Det är killarna födda på just 50
och 60-talets söner som jag börjar ha nu.
– Det var mycket mer practical jokes förr med Håkan Södergren, Lasse Molin, Tomas Sandström, ”Masken” (Anders Carlsson) och "Uffe" Samuelsson. Det var
någonting hela tiden. Busade jag och fyllde deras strumpor med raklödder,
killarna gjorde inte det på varandra så då förstod de att det var jag, så när
jag kom tillbaka var det rakvatten på tandborsten så det höll på att brinna upp
i munnen, skrattar ”Pudding”.
– Vid Canada Cup 1987 låg vi i Calgary på träningsläger. Turneringen hette Labbat
(öl) Blue Cup eller liknande. I mitt och ”Spindelns” rum stod det alltid sex
kalla öl. Vi kanske drack en eller två öl, käkade lite chips och kollade på
boxning vissa nätter. Det kanske vart, precis som det brukar när vi var på
turné, att det kunde bli någon hamburgare eller lite vingar. Jag sa till
”Spindeln” att det kändes som jag började gå upp och att mina jobbarbrallor
började sitta åt.
– ”Spindeln” och jag började då jogga fram och tillbaka till och från ishallen
och käka sallad. När bussen åkte förbi oss på väg till hallen jublade killarna
när vi joggade där längs vägen. Trots att vi sprang kändes det ”fan,
vad tajt det kändes i byxorna ändå”.
- Sedan sitter jag i mitt rum och därifrån ser jag ut i omklädningsrummet. Då
ser jag Thomas Rundqvist, ”Looben” (Håkan Loob) och ”Masken” ligga på golvet
och vrålgarva. ”Är det tajt ”Pudding”?” Då visade sig att
killarna släppt på spännet och klippt av skärpet lite varje dag. Det där brukar
gärna ”Masken” berätta om.
DOLDA KAMERAN
”Pudding” råkade även ut för ett minnesvärt skämt under en
turnering i Norge.
– Jag skulle gå och klippa mig klockan två så jag gick dit
och träffade en tjej som skulle fixa till mig. Hon schamponerade mig och
grejade. Det var först jättevarmt vatten och sedan hade hon kallt vatten. Det
rann ner på skjortan och jag frågade vad de höll på med. Det hör till saken att
den tjejen pratade engelska men var fransyska. Jag tyckte att det här verkade
helskumt.
– I alla fall satte man mig närmast fönstret. Då kom hon med en handduk och
”gnussa” på öronen och håret stod rakt upp. Jag frågade om det var dolda
kameran eller vad håller ni på med? Då svarade hon att nu kommer Monsieur
Simon, vi har en fransk frisör här en här veckan som är gästklippare. Jag sa
att det inte behövdes, klipp mig så jag kommer härifrån eftersom jag var hyfsat
less då.
– Utanför sitter TV 3 och gör en inspelning via en kamera som man stoppat in i
ett hål i väggen. Då kommer frisören in med basker och värsta lösmustaschen.
Han körde lite franska fraser, kammade mig och höll på att klippa mig i
örat. ”Take it easy”. Till slut, när jag sitter och tittar i
spegeln tänker jag: ”vad gör karln, han klipper ju bort allting”.
Till slut säger jag: "”Hovan” (Lennart Hovelius, doktor) för helvete", och då var
det han.
– Det var mycket mer sådant och hur mycket som helst att berätta. När man
öppnade dörren till toan fick man en ishink över sig, man gömde sladden när jag
skulle slipa och så vidare, avslutar Anders Weiderstål med ett skratt.
Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"
Stig Kenne med boken "Den svenska hockeyadeln". Foto: Ronnie Rönnkvist
Den här artikeln handlar om: