Backgeniet från Mora – Old School Hockey Pär Djoos

Han var inte den snabbaste skridskoåkaren, men Pär Djoos hade ett spelsinne som få andra backar i svensk ishockey kunde stoltsera med i skarven mellan 1980- och 90-talet. I dagens Old School Hockey möter ni Brynäslegendaren som hann uträtta en hel del stordåd under sin mäktiga karriär.

Han är född och uppvuxen i Mora, men redan som 17-åring gjorde Pär Djoos ett medvetet val som kom att forma hans långa och framgångsrika hockeykarriär. I stället för att ta riksväg 70 ned till Leksand satte han fart längs riksväg 71 till Falun och sedan vidare till Gävle där han kom att göra totalt elva säsonger i Brynäs.

I dag är den tidigare landslagsmannen ihågkommen som en av klubbens stora backprofiler.
– När jag växte upp var Mora fortfarande lite av lillebror till Leksand. Trots det blev jag ganska tidigt brynäsare och det blev också mitt favoritlag i elitserien, berättar Pär Djoos för Old School Hockey.
– Leksand åkte jag bara till då Brynäs var där för att spela eller om Frölunda eller Björklöven hade match där eftersom det spelade en del spelare från Mora i de båda lagen.

Foto: Arkivbild

Någonstans ringer det ändå en klocka som säger att du var på väg till Leksand som spelare i dina yngre år, stämmer det?
– Nej, nej, nej, skrattar Djoos.
– Det du tänker på är när jag återvände hem från Lugano säsongen 1994/95. Jag hade återvänt till Mora eftersom det spelades för lite matcher i Schweiz. Vid den vevan ringde Olle Öst och frågade om jag var intresserad av att spela där. Nu var inte det speciellt aktuellt för min del…

Vi stannar kvar i Mora en stund innan vi reser runt i världen med Pär Djoos. Säsongen 1983/84 dominerar Djoos tillsammans med bland andra Johan Brummer juniorlaget i Mora IK. Tränare är pappa Björn Djoos. Redan säsongen därpå väljer tränaren för Moras A-lag, Christer Abris, att lyfta upp Djoos i klubbens division 1-lag.
– Jag var jäkligt ung då, 16 år eller något ditåt. Jag var en liten pojk som fick vara med dom stora karlarna och spela. Abris var lite burdus i sitt ledarskap, men väldigt ärlig och rak. Sedan är det väl som alltid när du får en tränare som tror på en, att man gillar honom.
– Jag spelade bara två säsonger med Mora i division 1 och då fanns det inga ekonomiska muskler i klubben för att ta sig till elitserien.

Säsongen 1986/87 blir du brynäsare…
– Det stämmer. Första kontakten med Brynäs hade jag egentligen redan säsongen innan. I pojklandslaget, eller om det var i yngre juniorlandslaget, hade jag Kjell Damberg som ledare. Redan då pratade vi lite löst om att jag skulle flytta till Brynäs. Det var även han som ringde mig på våren 1986 och värvade över mig.

Pär Djoos kom till ett Brynäs som hade haft några tunga år. Backlegendaren Stig Salming hade jobbat hårt under flera säsonger som tränare och sett till att Brynäs hade undvikit att hamna i allsvenskan.
– ”Stigge” var, precis som ”Abris” väldigt rak i sitt ledarskap, men inte lika burdus. Både han och assisterande tränaren Janne Grönberg hade verkligen ett stort hjärta för klubben och det jobb ”Stigge” gjort som tränare under sina fem, sex år i klubben var ovärderligt.
– Janne var det perfekta komplementet till ”Stigge”. Lite grann som Roger Melin och Gunnar Persson var då vi vann guld 1999. ”Stigge” var kanske lite mer tydlig med att det var han som bestämde hur det skulle vara.

Foto: Stickan Kenne

När började du känna dig etablerad i A-laget?
– Tredje säsongen. Första var jag mest med för att se och lära. Andra säsongen fick jag spela mycket, men det blev inget bra och Tord Lundström fick gå hem i slutet av den säsongen. Sedan kom Staffan Tholson till Brynäs och han vågade satsa på många av oss yngre spelare. Det var jag, Niklas Gällstedt, Janne Larsson, Tommy Sjödin, Patrik Erickson, Anders Huss och dessutom Johan Brummer som jag kände väldigt bra från min uppväxt i Mora.
– Tidigare var Lasse Ivarsson Brynäs förstaback. Han spelade i landslaget och tillhörde de absolut bästa i Sverige vid den här tiden. Trots det hade Anders Bäckström (pappa till Nicklas Bäckström) varit den ledande backen under flera år. Nu hade båda slutat och i stället släppte Tholson och Stefan Canderyd fram en ny generation unga spelare att fylla på med. Vi fick ta ansvar och leva upp till förväntningarna som var på oss. För mig är det Brynäs. Fast skriv inte att jag gillar Canderyd för han blir så stursk då, haha…

Kom ditt genombrott i Brynäs säsongen 1989/90?
– Visserligen kom jag med till VM det året, men jag tycker att jag var mer värd den platsen 1989. Då hade jag spelat Izvestija med Tre Kronor och det hade fungerat ganska bra. När det väl blev dags för VM fick jag kliva av.
– Vid VM 1990 var det ”Sjödda” (Tommy Sjödin) som fick kliva av i stället. Vi delade rum innan han åkte hem och jag minns hur frustrerad jag var eftersom han hade varit betydligt bättre än jag den säsongen. Tommy Sandlin var förbundskapten då och han gillade att fortsätta på det invanda spåret.

BLEV LAGKAMRAT MED TOM BISSETT – FIXADE HONOM TILL BRYNÄS

Foto: Arkivbild

Varför reste du inte över till Detroit Red Wings redan efter säsongen 1988/89?
– Detroit ville ha över mig, men jag tackade nej. Jag kände mig inte redo att ta steget redan då utan det var först efter VM 1990 som jag åkte över. Dels var jag inte så jätteung då och dels kände jag att det var dags.

NHL-debuten?
– Den var nervös, skrattar Djoos.
– Tack och lov spelade vi på bortaplan. Vi mötte New Jersey Devils och jag fick beröm av Dan Labraaten i spelarkorridoren efter matchen.
– Alla drömmer säkert om NHL, men steget från dröm till verklighet är ganska långt. Nu var jag där vid mitt första mål. Det räcker inte bara att vara bra om du ska ta dig till NHL det krävs en del tur också och det hade jag haft.

Lärde du känna Tom Bissett under tiden i Detroits organisation?
– Tom var med och tränade med Detroit under en tid innan han blev nedskickad i farmarlaget. Då var jag fortfarande kvar i Detroit. Sedan kom han upp under några matcher innan han blev nedskickad igen, vilket jag också blev efter jul. Sedan blev jag såld vidare till New York Rangers organisation.

Enligt Tom Bissett var du anledningen till att han hamnade i Brynäs efter den säsongen.
– Man ska komma ihåg att NHL var runt tio lag mindre då än vad man är idag. Tom var en jätteduktig spelare som inte fick speciellt mycket speltid i NHL. Han kom ner och hälsade på mig efter att jag trejdats. Då övertalade jag honom att flytta med mig hem och spela i Brynäs kommande säsong.
– Nu skulle det visa sig att Rangers general manager, Neil Smith, inte ville släppa hem mig utan det blev bara Tom av oss båda som kom att spela för Brynäs den säsongen.

Upplevde du försäljningen från Detroit till Rangers som jobbig?
– Nej, som positiv. På den här tiden var inte Detroit Red Wings vad det har varit på senare år. Jag såg det i stället som en ära att få spela med Brian Leetch, Mark Messier och dom här storspelarna. Andra säsongen i NHL är min kanske bästa som hockeyspelare. Jag trodde faktiskt att vi skulle vinna Stanley Cup eftersom vi hade ett så pass bra lag.
– Vi vann ligan ganska överlägset och gick verkligen bra. Sedan kom det någon minikonflikt och ett uppehåll som gjorde att vi inte kom igång ordentligt igen. Vi blev utslagna av Pittsburgh i semifinal som i sin tur vann finalerna över Boston i fyra raka matcher.

Foto: Arkivbild

Du nämner Mark Messier och Brian Leetch. Vem av dessa båda var den stora ledaren vid sidan av isen?
– Messier… Men vi hade en mängd ledare i lager. Mike Gartner, ”X-et” (Jan Erixon) hade varit där under många säsonger, Tim Kerr, John Ogrodnick med flera. Just det här gjorde laget enormt starkt.

Även fightern Tie Domi fanns i laguppställningen. Hamnade du i någon fight med honom på någon träning?
– (Skratt) Han var på väg upp i sin karriär då. Nej, jag slogs inte med Domi eller någon annan heller under mina år i NHL. Det var väl ingen ära direkt att spöa upp någon svensk.

Den sista säsongen i USA tillbringade Pär Djoos i Binghamton Rangers. Binghamton är en stad nordväst om New York, halvvägs till Buffalo.
– Vi hade ett jättebra lag den säsongen. Sergej Zubov spelade där, Peter Andersson, Aleksej Kovaljov och så vidare. Jag tror vi vann 58 av 82 matcher den säsongen. En jättekul tid och framför allt gav jag NHL en ytterligare en chans. Jag gav inte upp så lätt som man i dag ser vissa spelare göra.

Även Fredrik Jax fanns med i Binghamton.
– Hasse Jax son. Ja det stämmer. ”Fredde” spelade till och från med oss. Han hade svårt att ta en plats mest för att vi hade ett väldigt bra lag det året. Oftast var han nere i ECHL och spelade för Erie den säsongen.

Efter sina tre säsonger i NHL och AHL valde Pär Djoos lite överraskande spel i HC Lugano.
– Jag hade spel i Ottawa Senators eller i Lugano att välja på. Pengarna var ungefär desamma, men tyvärr valde jag Schweiz. Det är en av få saker som jag ångrar i mitt hockeyliv. Jag fick spela för få matcher under säsongen. I NHL och AHL spelade jag runt etthundra matcher och nu blev det bara kring 40 matcher. Jag fick stanna där ytterligare ett år om jag ville, men Sverige och mer matcher lockade mera.
– Annars trivdes jag väldigt bra i Lugano. Dessutom fick jag ju spela med Janne (Larsson) igen och vi båda har alltid fungerat bra ihop. Ligan var inte lika bra som den är idag. Egentligen handlade det om fyra lag då. Lugano, Kloten med Micke Johansson och Anders Eldebrink, Fribourg med Andrei Chomutov och Vjatjeslav Bykov och Bern.
– Nu vann Kloten och det var mycket tack vare deras målvakt Reto Pavoni. Hade i stället vi haft honom hade vi antagligen vunnit.

Foto: Bildbyrån

”BRYNÄS VILLE HELT ENKELT INTE HA MIG”

Nu blev det inte Brynäs när Pär Djoos återvände till Sverige.
– Brynäs ville helt enkelt inte ha mig. Jag sa till Tommy Sandlin att jag tänkte återvända till Sverige efter säsongen i Schweiz. Du kan väl ringa om det blir aktuellt blev Tommys svar. Jag vill inte verka kaxig, men i det läget jag var satte jag mig inte och ringde runt till olika klubbar och frågade om man ville att jag skulle spela där.
– I stället blev det Frölunda. För min egen del hade jag slarvat med sommarträningen och var inte speciellt bra förberedd. Det blev tränarbyten även där under säsongen och jag upplevde mest att man letade syndabockar när det gått dåligt i stället för att få ordning på problemet.
– Andra säsongen blev jag korsbandsskadad och det blev aldrig riktigt bra. Visserligen fick jag hjälp av Frölunda att få ordning på skadan, men det tog tid och jag lämnade Frölunda och flyttade till Södertälje i stället. När problemen med knäet fortsatte där sa jag till Mats Hallin att nu lägger jag ner slutar med hockey.

Var Mora aktuellt då?
– Jag bodde i Mora då och jag sa lite skämtsamt ute på stan att om jag kommer att kunna spela hockey igen så kanske det blir Mora. Fast då var jag mest inne på att jag hade spelat färdigt faktiskt.
– Då ringde Kjell Damberg, igen, säger Djoos med ett leende och fortsätter:
– Han frågade om jag ville komma tillbaka till Brynäs och låta Glenn Hellström försöka få ordning på det där jävla knäet. Det var mycket jobb och många tester, men den koll som Glenn hade på hur styrkan i mitt knä förändrades förstod jag först efteråt hur viktig det var.
– Avtalet med Brynäs utformades så att om jag inte skulle kunna spela behövde heller inte Brynäs betala den överenskomna lönen. För min del kändes det helrätt.

När förstod du att Brynäs skulle kunna gå hela vägen 1999?
– Vi tyckte själva att vi spelat bättre än vad femteplatsen i elitserien visade på. Det var först i slutspelet det året som ”Honken” (Johan Holmqvist) fick sitt genombrott. Hade vi haft en mer rutinerad och äldre målvakt i grundserien hade vi antagligen vunnit även den.
– Ove Molin har beskrivit att det var en speciell känsla i gruppen. Sedan handlar det om att ha lite flyt. I femte semifinalen stod det 0-0, har jag för mig, när Andreas Custemo avgör matchen med sitt första mål för säsongen. Vad tror ni oddsen var på det?
– Roger Melin och Gunnar Persson var helt klart också viktiga för det här guldet. Roger fick oss att slappna av. Var det någon som inte kunde vara med ersatte Roger bara honom med en annan. Han gav oss mycket förtroende helt enkelt.
– Sedan var det flera spelare som hade kommit tillbaka till Brynäs dom här åren. Anders Huss hade bestämt sig för att satsa hos Brynäs igen, Janne Larsson, Tom Bissett och så vidare. Även ”Flygis” (Göran Sjöberg) och ”Lillis” (Lars Lövbom) hade gjort ett bra jobb åren innan och byggt upp det här laget.

Var firades guldet?
– På Torget i Gävle dagen efter. Vi vann guldet på bortaplan så firandet blev först dagen efter även om en hel del folk mötte upp oss vid Gavlerinken då vi kom hem på natten.
– Efter firandet på Torget var vi i laget och åt på O’Learys, men sedan stack Tom hem till USA och jag, Janne Larsson och Ove Molin drog till VM. Av vad jag har hört så var det en del av killarna som fortsatte fira ytterligare några dagar.

Varför tar ni er inte hela vägen till guldet även år 2000?
– Uppriktigt sagt tycker jag att vi hade ett bättre lag då än 1999. Tony Mårtensson och Björn Danielsson var två av dom nya unga spelarna. Vi var inte nöjda eller mätta, men vi lyfte aldrig till nivån vi hade haft säsongen innan. Jag har inget bra svar på varför. Turen med rätt studsar som vi hade året innan hade blivit till otur i stället.

Foto: Bildbyrån/Daniel Nilsson

VM-DEBUTERADE I BERN 1990

Vid VM 1990 i Berns debuterar alltså Pär Djoos i en internationell storturnering för Tre Kronor. Tommy Sandlin och Bengt ”Fisken” Ohlson är förbundskaptener. Sverige slutar på en silverplats och Singel Ericson skrev följande i Årets Ishockey om Djoos efter turneringen:
”Bättre än väntat. Konstruktivt mycket bra. Dock vissa brister i defensivt och i spelet och i man-mot-man där han ofta låg för långt ifrån sin motståndare. Som debutant förtjänar han ändå ett klart överbetyg. Hans 3-1 mål mot Sovjet var ett riktigt konststycke.”
– Vi hade ett fantastiskt bra lag där första kedjan var Thomas Rundqvist, Håkan Loob och Kent Nilsson. Backar var Anders Eldebrink och Tommy Samuelsson. Hyfsade killar, skrattar Djoos och fortsätter:

Foto: Arkivbild

– Det var ett väldigt rutinerat lag där jag, Johan Garpenlöv och Micke Johansson var dom enda debutanterna. Det här var Jaromír Jágrs genombrottsturnering och Sovjet hade fortfarande ett väldigt bra lag. Att vi vann ett silver efter just Sovjet var i mitt tycke väldigt starkt.

VM 1999.
– I Lillehammer. Då skulle vi vunnit guldet. Vi hade ett väldigt bra lag där vi fått hem Markus Näslund, Daniel Alfredsson och Micke Nylander. Vi blev utslagna av Finland i semifinal, i extra sudden om jag inte minns fel. Det handlade verkligen om små marginaler och i matchen om tredje pris gick vi verkligen för medalj.

Hur upplevde du dina sista två år som spelare i Brynäs?
– När jag var i Schweiz och spelade fick jag ett knä på njuren. Jag klarade mig ganska bra under fyra eller fem år, men nu började jag få mer problem. Efter SM-guldet och VM 1999 lades jag in för operation.
– Sista året i Brynäs hade jag Esko Nokelainen och då spelade jag nästan ingenting på grund av mina problem. Efter den säsongen sa läkarna att jag hade två alternativ. Antingen slutade jag med hockey eller så opererar jag bort njuren. Jag hade inte motivationen kvar för att göra en operation och den rehab på ett par månader som skulle följa. Då tog jag i stället beslutet att sluta spela, avslutar Pär Djoos.

Djoos har fortsatt vara verksam inom hockeyn som tränare, bland annat i moderklubben Mora, Sundsvall under en tid i Hockeyallsvenskan, Mörrum i Hockeyettan och i fjol i danska Herlev. Den här säsongen skulle han ha tränat Valbo i Hockeyettan, men lämnade uppdraget redan i september. Sonen Christian Djoos återfinns numera i Washington Capitals organisation efter att ha kommit upp genom Brynäs juniorverksamhet och spelat två JVM för Juniorkronorna. I dag gör han sin andra säsong för Hershey Bears i AHL.

Vill du läsa mer om stjärnorna som har format hockeyhistorien? Beställ nya Old School Hockey 3 av Ronnie Rönnkvist: