Backbjässen som blir odödlig i Ö-vik – Old School Hockey Mattias Timander

Mattias Timander är en av våra riktiga storbackar inom svensk hockey. På sin meritlista hittar vi bland annat ett VM-guld, ett SM-guld med Modo och ett avancemang till SHL med Leksand. Lägg därtill 419 NHL-matcher. Imorgon kommer han få sin tröja hissad i Fjällräven Center och i dag möter vi honom i Old School Hockey.

Som moderklubb står Sollefteå HK, där även andra framstående Modospelare som Per Svartvadet och Mikael Tjälldén kommer ifrån. Men det var inte i Sollefteå som Mattias Timander bodde sina första år.
– Jag växte upp i Ramsele och Långsele. Sedan flyttade jag till Sollefteå 1986. När jag bodde i Långsele spelade jag hockey i Sollefteå. Det är ju bara en och en halv mil däremellan.
– Svartvadet spelade jag med i Sollefteå. Vi spelade i samma åldersgrupp, men Tjälldén spelade jag inte med

Foto: Bildbyrån

När tiden var mogen och det var dags för att gå på hockeygymnasium flyttade Timander till Örnsköldsvik, men det var från början inte dit han ville åka för att plugga.
– Egentligen ville jag till Leksand, men jag kände väl att det var bättre med Modo eftersom det var mycket närmare dit. Det var väl ganska sunt måste jag ändå säga.
– Det var Leksand och Modo det stod emellan och jag var också ner till Leksand och provspelade. Jag har alltid gillat Leksand eftersom jag alltid har tyckt att dom har haft snyggast tröjor. I dag är jag jätteglad för att det blev Modo, eftersom man gav mig chansen där och med tanke på den utveckling jag fick där som hockeyspelare.

Mattias Timander kom till ett juniorlag med en rad blivande storspelare, eller vad sägs om namn som Peter Forsberg, Markus Näslund, Andreas Salomonsson, Magnus Wernblom, Mikael Pettersson, Niklas Sundström, Hans Jonsson, Conny Strömberg… Listan kan göras lång som ni märker. Timander fick också vara med om att vinna två J20-SM-guld och två J18-SM-guld med Modos juniorer.
– Jag vet inte direkt vad som gjorde just det här gänget så unikt. Det var bra tävling jämt på träningen och just det här med att vi tävlade mycket tror jag betydde mycket för oss. Alla ville komma upp i Modos A-lag och alla ville verkligen bli bäst. Det var också det som drev den här gruppen.
– Sedan hade vi spelare som ”Macke” och ”Foppa” i gruppen och att kunna mäta sig med sådana spelare på träningen var en jäkla morot för mig.

Hur skulle du beskriva den stämning som var i Modos juniorlags omklädningsrum vid den här tiden?
– Vi var ett bra gäng och hade väldigt kul tillsammans. Inte bara då på träningen, utan vi hade även jäkligt kul tillsammans vid sidan av.

Sin första riktiga A-lagssäsong gör Mattias Timander 1993/94. Då svarar han för två mål och totalt fyra poäng på 23 matcher. Dessutom får han vara med om att spela SM-final mot Malmö. Året innan gjorde han bara en match och var mestadels utlånad till Husum i gamla division 1.
– Hur jag minns tillbaka på den tiden? Oj, jag kommer inte riktigt ihåg eftersom det var så länge sedan, skrattar Timander men försöker sig ändå minnas tillbaka på första säsongerna i A-laget.
– Första året i A-laget blev jag nedskickad till Husum men blev väl uppkallad till Modo strax efter jul. Det måste ha varit säsongen 1992/93. Det här var i gamla division 1, alltså det som i dag motsvarar Hockeyallsvenskan.
– Jag minns det nog som ett ganska stort steg att ta när man skulle upp i Modos A-lag. Man ser ofta en ganska stor skillnad på spelare som varit bra i juniorlaget och sedan ska upp i A-laget. För mig tror jag att det var väldigt nyttigt att få prova på division 1 först.

Foto: Bildbyrån

FINALFÖRLUST MOT MALMÖ 1994

Kent Forsberg och Anders Melinder går som en röd tråd under Mattias Timanders tid i Modo. Det var också de båda som var coacher för Modo när Timander plockades upp i A-laget.
– Dom var jätteviktiga för mig och båda två var jättebra ledare. Melinder är ju en hockeygymnasieikon här i Ö-vik. Han hjälpte verkligen till genom att pusha oss hela tiden och det var även han som fick oss att tävla. Jag tror att han betydde mycket för alla oss som gick på hockeygymnasiet.

Jobbade även Kent Forsberg på hockeygymnasiet?
– Nej. Kent tog över A-laget 1993/94, men Melinder var kvar och han jobbar väl än i dag på hockeygym.

Foto: Arkiv

Säsongen 1993/94 tar sig Modo hela vägen till SM-final mot Malmö. På vägen dit slog man bland annat ut ett stjärnspäckat Leksand med 3-1 i matcher och Djurgården med 2-0 i matcher. Finalserien ledde sedan Modo med 2-0 i matcher, men Malmö lyckades vända och vinna den femte och avgörande finalen med 3-1. Timander spelade under hela finalserien i samma backpar som blivande NHL-spelaren Anders Eriksson.
– Det är alltid svårt att säga varför Malmö vann. Vi ledde med 2-0 i matcher, men jag vet inte riktigt vad jag ska svara på frågan om vad som hände efter det.
– Malmö hade ju ett starkare lag, så var det ju nu när man ser tillbaka på vilka spelare man hade. Vi var lite mer orutinerade än vad Malmö var. Att leda med 2-0 i bäst av fem matcher och sedan känna att man tappar. Det blir en lite jobbig situation. Nästan halva vårt lag var födda 1973 eller senare så vi hade verkligen ett ungt lag den säsongen.

Säsongen 1993/94 gav även Tommy Tomth och Jan-Åke Danielson Mattias Timander chansen att spela JVM i Tjeckien. Sverige går till final mot ett Kanada med bland annat spelare som Bryan McCabe, Anson Carter, Martin Gendron, Todd Harvey och Michael Peca i laget. Kanada går upp till 5-2 i finalen, men Sverige äter sig tillbaka och gör 5-4 i slutet av matchen. Sverige plockar ut målvakten, Peter Olsson, i slutskedet av matchen, vilket resulterar i att Kanadas Rick Gerard gör 6-4 i tom kasse.
– Uppriktigt sagt har jag inte några egentliga minnen av den finalen. Jag kommer absolut inte ihåg hur själva matchen var, men Kanada hade ett väldigt bra lag och hade även vunnit tre av dom fyra senaste JVM-turneringarna.  Det jag också kommer ihåg var att både Kenny Jönsson och Niklas Sundström utsågs till turneringens bästa back och forward.

Bästa målvakt blev för övrigt Kanadas Jamie Storr, även om Peter Olsson vann målvaktsligan.

”VAD FAN HAR JAG GETT MIG IN PÅ?”

Mattias Timander spelar ytterligare två säsonger i Modo innan han flyttar till USA och spel med Boston i NHL.
– Jag var ensam svensk i Boston första året och var helt utelämnad när jag åkte dit över. Jag minns att jag tänkte ”vad fan har jag gett mig in på?” Man började fundera en del och rätt som det var satt man där och skulle försöka ta en plats av dom här spelarna som man hade sett upp till. Det var nästan overkligt.
– Det var inga problem att komma in i gänget, men man är ju lite tyst och försynt. Att då komma över som 22-åring från Ramsele var kanske inte så lätt.

Foto: Bildbyrån

En av Mattias Timanders lagkamrater redan första säsongen var Ray Bourque, en spelare som Timander blev mycket imponerad av.
– En grym ledare, en väldigt bra spelare och en jäkligt bra människa. Jag spelade säkert någon match som backpartner till Ray. Som sagt var, en fantastisk hockeyspelare.
– Jag spelade annars med Kyle McLaren ett tag och ett år spelade jag med Marty McSorley. Det var för övrigt hans sista år i NHL.

Hur minns du i dag NHL-debuten?
– Det var Wayne Gretzkys första match i Rangers-tröjan och det var fullsatt i Fleet Center i Boston. Det var djävulskt många Rangerströjor på läktaren eftersom det var många som hade kommit dit för att se Gretzkys match.

Fick du stopp på Wayne Gretzky?
– Ja, jag tror inte att jag var inne på något mål bakåt när han var inne i alla fall, skrattar Timander.
– Jag kommer ihåg att farsan skulle åka för att se om jag skulle ta en plats i laget, men jag sa till farsan ”Jag kommer aldrig ta en plats i det här laget”. Jag trodde verkligen inte det eftersom jag tyckte att dom andra spelarna var så jäkla bra.

”ÄLSKLING, VI SKA FLYTTA TILL FLORIDA!”

Efter sin tredje säsong i Boston trejdades Timander vidare till Columbus.
– En reporter från Boston ringde då vi var hemma på semester och det var en grymt skön känsla när jag fick höra att man trejdat mig. Jag körde fast i Boston och fick knappt spela någonting mot slutet. Jag hade hoppats på att få flytta på mig.
– Reportern ringde i alla fall och sa ”You have been picked up by Columbus”.
– Jag kunde ju inte jubla i telefonen. Farsan och morsan var här då och när jag lagt på jublade jag i stället. Sedan tog vi fram atlasen för att se vart fan Columbus låg. ”Det ligger i Florida! Älskling, vi ska flytta till Florida”. Sedan såg vi ju att det fanns fler Columbus och det vi skulle flytta till låg i Ohio, haha…

Foto: Bildbyrån

Det blev två säsonger i Columbus innan flyttkartongerna fick packas ånyo. Ny klubbadress blev nu New York Islanders, där han blev lagkamrat med bland andra Kenny Jönsson och Mattias Weinhandl.
– Jag trivdes inte på Long Island. Det var många saker som spelade in då. Det var ju krig i Afghanistan och militärflygplanen flög över huvudet på oss och det fanns hela tiden terrorhot.
– Sedan trivdes jag heller inget bra i klubben. Jag tycker att vi spelade bra och allt det där, men där bestämde vi oss för att spela ut kontraktstiden och sedan åka hem.

Många säger att allt kretsade för mycket kring lagets storstjärna, Aleksej Jasjin, håller du med om det?
– Jo, det tycker jag nog att man hade ganska rätt i.

Under sin andra säsong I Islanders trejdas Mattias Timander till Philadelphia Flyers, där han bland annat fick Sverigebekantingen Wayne Fleming som coach.
– Det var verkligen skitbra och jag älskade verkligen “Philly”. Tränarna var grymma, grabbarna var grymma och vi hade ett grymt lag. Jag trodde faktiskt att vi skulle gå och vinna allting (utslagna i semifinal).

Vad är det som gör Philadelphia så speciellt som hockeystad?
– Det sitter i väggarna på något vis. Broad Street Bullies, när jag varit med och spelat mot Philadelphia var dom alltid väldigt svåra att möta. Åkte man till “Philly” var det aldrig någon lätt match.

Är det i Philadelphia du trivdes bäst?
– Columbus och Philadelphia var klart bäst. Hade jag fått vara kvar i Columbus hade jag nog spelat fortfarande tror jag. Där var det djävulskt kul.
– Vi vann kanske inte så många matcher, men det var samma sak där som i Philadelphia att ledarna, laget och fansen var sjukt bra. Men samtidigt fanns det ingen som helst hockeykultur där.

SLÄPPTES AV PHILADELPHIA – FÖR ATT FÅ STANNA I SVERIGE

Säsongen 2003/04 blir Mattias Timanders sista i NHL. Säsongen därpå återvänder han till Sverige och Modo.
– Det var lockout i NHL och innan lockouten hade jag skrivit ett treårskontrakt med Philadelphia. Tanken var att jag skulle spela under lockouten här i Modo och sedan åka tillbaka till Philadelphia för att spela.
– Nu blev lockouten långdragen och samtidigt började man rota sig här hemma. Min fru hade börjat jobba, äldsta killen hade kommit in på dagis så allting började fungera ganska bra. Jag ska även säga att hockey här var väldigt kul också. Jag bestämde mig för att nu får det vara bra.
– Jag tog kontakt med Philadelphia och berättade att jag ville stanna kvar här hemma. Dom hade kunnat säga att det var bara för mig att komma över dit ändå, men dom var schyssta och sa att är då är det väl så och släppte mig till Modo.

Foto: Bildbyrån

Säsongen 2006/07 får Mattias Timander vara med om att vinna SM-guld med Modo.
– Vi växte hela tiden under säsongen och i slutspelet kände att vi kunde vinna dom här svåra matcherna och att vi även hade den där turen. Sedan hade bland andra jag, ”Salle” (Andreas Salomonsson), ”Susse” (Niklas Sundström) och (Per) Svartvadet sagt den dagen vi åkte till NHL att vi en dag skulle komma tillbaka och vinna SM-guld åt Modo.

Har ni haft ett bättre försvarsspel i Modo under säsongen du varit där än ni hade den här säsongen?
– Ja, det kanske vi har haft. Jag vet egentligen inte, men har man en sådan målvakt som Karol Krizan där bak så sprider sig en trygghet i hela laget. När man har en målvakt som man vet kan rädda puckarna får man ett förtroende för honom och då är det lätt att spela försvarsspel. Krizan var självklart en nyckel till att vi vann den säsongen.

Kan du beskriva känslan då det stod klart att Modo vunnit SM-guld?
– Det går egentligen inte. Det känns overkligt och det tar verkligen ett tag innan det sjunker in. Jag kände att det gick ett par dagar och man tänkte ”vad hände egentligen”, ändå fattar man inte.

Mattias Timander spelar i Modo till och med 2011, men några fler SM-guld blev det inte för honom.
– Vi missade slutspelet två av åren och det avslutades med att vi hamnade i kvalserien med Modo 2011.
– Vad som hände med Modo under dom här åren är svårt att svara på. Det är alltid svårt åren efter att man vunnit SM-guld att nå upp till förväntan. Nu har i och för sig Skellefteå gjort det väldigt bra, men vi fick aldrig ihop bitarna riktigt.

Efter kvalseriespel med Modo säsongen 2010/11 trodde många att Mattias Timander skulle lägga skridskorna på hyllan. Men istället valde han spel i Hockeyallsvenskan med Leksand.
– Jag sa under hela min karriär efter det att jag gått till Modo att jag aldrig skulle kunna spela i någon annan klubb i Sverige än Modo. Så var det också fram till 2011, då vi klarat kvalserien efter att ha slagit Södertälje i sista matchen. Även om vi klarade kvalserien var ändå den säsongen ett misslyckande, så var det ju. Jag var ändå en av ledarna i laget och jag tänkte först lägga skridskorna på hyllan efter kvalserien.
– Det gick ett par veckor och sedan kände jag att jag nog var sugen på att spela igen. Jag började träna lite och kände nästan direkt att om jag lägger av nu blir jag tokig. Tommy Salo, som är sportchef i Leksand, känner jag sedan tidigare då han spelade i Modo. Dessutom var min faster gift med Bertil Daniels som var ordförande i Leksand. Jag ringde Salo och sa att jag var sugen på att spela och på den vägen kom jag till Leksand.

Foto: Ronnie Rönnkvist

”ATT GÅ UPP I SHL VAR SOM ATT VINNA SM-GULD”

Första året misslyckades Leksand att gå upp till elitserien, men andra året gick det hela vägen.
– Det var många unga spelare och då främst från egna leden. Vi spelade bättre och bättre under hela säsongen och spelade framförallt ett grymt försvarsspel. När vi inte gick upp fick vi ändå behålla i stort sett hela gänget. Jag tror att det bara var en eller två spelare som lämnade. Vi fick fortsätta bygga på det här gänget som vi hade.
– Andra året när vi kom till kvalserien visste alla vad vi kunde förvänta oss eftersom många av oss redan hade fått testa på spel i kvalserien redan året innan.
– Jag tror att det var nyttigt att göra en kvalserie och känna på det och få veta vad som krävs om man ska klara att gå hela vägen.

När hela hallen sjunger ”vi är tillbaka”, hur hanterar man det som spelare ute på isen?
– Man kämpade på att fokusera på nästa byte, nästa byte, nästa byte…
– Det var på samma sätt som man när jag vann SM-guldet, jag fattade inte riktigt att man fått vara med om att spela upp Leksand till elitserien. Trots allt hade Leksand kämpat på många år utan att lyckas ta sig upp.
– Jag brukar säga att ta upp Leksand till elitserien värderar jag lika högt som SM-guldet med Modo.

Tomas Forslund och Mattias Timander. Foto: Ronnie Rönnkvist

Jag stötte på dig och Tomas Forslund i omklädningsrummet i Tegera Arena efter matchen mot Rögle, då det stod klart att Leksand var klara för elitserien. Du såg både glad och väldigt lättad ut då. Hade du redan där bestämt dig för att sluta spela hockey efter den säsongen?
– Tomas Forslund…, skrattar Timander innan han fortsätter:
– Jag hade sagt hela tiden att mitt mål var att åka till Leksand för att försöka ta upp Leksand till elitserien. Det hade vi nu också lyckats med. Sedan gick det några dagar där också och jag började tänka ”lägger man av nu eller?” Det var ett ganska bra läge att lägga av, så jag är fortfarande nöjd med det beslutet.

Mattias Timander spelade en VM-turnering. VM 2006 i Riga, en turnering som slutade med svenskt guld.
– Det var ett långt VM. Jag var med från början på första VM-lägren i Norge. Jag tror att jag var den enda som var med på det lägret som sedan kom med i VM-laget. Den VM-resan höll på mellan en och en halv och två månader för mig.
– Det blev mycket tid att vara borta från familjen och jag kände redan under VM att det här gör jag inte om. Det var jobbigt att vara borta så länge. Samtidigt var det värt allt slit till slut eftersom vi lyckades slå Tjeckien i finalen.

Finalen vinner Tre Kronor med 4-0 efter mål av Jesper Mattsson, Fredrik Emvall, Niklas Kronwall och Jörgen Jönsson. Målvaktsnollan hölls för övrigt av Johan Holmqvist.
– Varför vi är så överlägsna i finalen är alltid svårt att svara på. Det där är psykologiskt och jag kände direkt när pucken släpptes att dom här har vi övertaget på. Vi kan inte förlora den här matchen.

Hur upplevde du Bengt-Åke Gustafssons ledarskap?
– Jag tycker att ”Bengan” är en fantastik ledare, skitbra helt enkelt. Största delen till att vi vann guldet det här året var just hans ledarskap.
– Han har bra känsla för det han gör och känner spelarna bra. Samtidigt låter han spelarna ta mycket eget ansvar och får alla att känna förtroende. Sedan har han nära till skratt och det skapar en skön stämning. Han är en gammal spelare och vet precis hur det är och hur man funkar. Han klarar av både att vara en hård ledare och en skön kille vid sidan av. Det är inte många som kan det.

Foto: Bildbyrån

Mottagandet efter VM var enormt och Tre Kronor fick kliva upp på Kungsträdgårdens scen för att motta folkets hyllningar.
– Allt var ett jättelångt segerrus. Det var väldigt kul och det jag tänker på direkt är Jönsson-bröderna (Kenny och Jörgen) som fick vara med och vinna både VM och OS tillsammans. Dom var värda det.
– Kenny växte under hela turneringen och var fantastiskt bra i den VM-turneringen. Han började lite segt. Sedan blev han bara bättre och bättre. Sista matcherna var det fan ingen som kunde ta pucken av honom.

Hur ser Mattias Timanders liv ut idag?
– Jag jobbar på Öviks Marina. VD har jag tydligen till och med blivit. Vi har fem anställda och säljer båtar, fyrhjulingar, vattenskotrar och snöskotrar. Dessutom har vi en auktoriserad verkstad. Jag bor i Domsjö mitt emot Marina så jag har en och halv mil med bil till jobbet, eller fem minuter med vattenskoter.