Anders ”Pudding” Weiderstål fyller 70 år – här är hans bästa minnen från Tre Kronor

I dag fyller Sveriges mest kända materialförvaltare Anders ”Pudding” Weiderstål 70 år.
Här berättar han om sina bästa minnen från sin långa karriär med Tre Kronor.

“Skridskorna var helt uppbrutna och ruttna, men Peter Forsberg vägrade att bryta”
“När jag kom tillbaka var det rakvatten på tandborsten så det höll på att brinna upp i munnen”
“Då satt han på toalettstolen med full målvaktsutrustning, masken uppdragen i pannan och en cigg i munnen”

Sveriges mest kända materialförvaltare, Anders ”Pudding” Weiderstål fyller 70 år idag. Grattis säger vi från hockeysverige.se. Här bjuder vi, som en hyllning till denne legendar som jobbat med Tre Kronor över 30 år, då han från en intervju gjord 2017 delar med sig av några minnen från sin karriär.

Vilken var den första miss du gjorde som materialförvaltare i Tre Kronor?
– Det är en grej som etsat sig kvar ganska länge och det var i början av karriären. Har man glömt ett skridskosnöre eller kaffe så finns ju det i alla länder. Det jag alltid varit noga med är kläderna, att alla killar får matchtröjor med namn på, hockeybyxor, damasker och sådant. Det går inte att ersätta utan det måste med.
– Jag gjorde i ordning allting veckan före. ”Pekka” Lindmark skulle vara målvakt. Jag lastade bara på grejerna och åker. När vi sedan skulle ta ett lag-foto var inte ”Pekka” Lindmarks tröja med. Då hade jag laglista, vilket jag har än idag, där jag hela tiden stryker med överstrykningspenna, tröjorna är med plus två extra. Det kan inte felas. Då var det en på hockeyförbundet som lånat ”Pekkas” tröja för någon fotografering och glömt att lämna tillbaka den, så det var inte jag som hade missat, säger Weiderstål med ett lätt leende och fortsätter:
– Visst händer det annars att jag glömmer grejer, men inte något som jag kan minnas så här efteråt.

“Peter Forsberg var ingen materiallirare direkt”

Ett möte som Anders Weiderstål minns med ett leende var första mötet med Peter Forsberg.
– Det var under Sweden Hockey Games här i Stockholm. Han var nog bara 18 år då. Jag vet att jag ringde till ”Lunken” (Ulf Lundqvist) som varit materialare i MoDo under många år och sa ”vad är det för jäkla grejer Peter har?” Grejerna hängde inte ihop.
– Grejerna låg bara i en hög och efter att han hade duschat klädde han på sig utan att torka sig. Det bara rann från håret och ryggen medan han krängde på sig någon tröja. Det var hål i handskarna, skridskorna var trasiga och allt var bara dynga.
– Jag minns att jag sa till Peter att han inte kunde ha det här när vi skulle åka i väg. Han fick ha det den här veckan, men skulle han ha med sig det till VM… Till slut fick jag genom KOHO ett par blå/gula handskar så han slapp ha MoDo-handskarna. Sedan fick jag även byta lite andra grejer, men benskydden fick jag laga.
– Däremot kom han med samma skridskor, så när finalen i VM 1992 spelades gick skridskorna sönder i tredje perioden. Skridskorna var helt uppbrutna och ruttna, men han vägrade att bryta. Då fick jag sätta brickor och kopparnitar runt om och laga skridskorna inför tredje perioden. Alla andra hade två par skridskor med sig, men inte han (skratt). Ibland kunde han ha olika längd på klubborna. Peter var ingen materiallirare direkt. I alla fall inte i början och kanske inte senare heller, men han var noggrannare med andra saker och en jättehärlig kille att jobba med.

Mats Sundin och Peter Forsberg är två av Sveriges största. **Foto:** Stig Kenne

Är just Peter Forsberg den som varit slarvigast med sin utrustning av spelarna du haft i landslaget?
– Det finns många som haft dåliga grejer, men Peter brydde sig liksom inte. Sedan fanns det spelare som hade dålig utrustning för att det var i slutet av säsongen och man inte ville byta.
– En spelare som Mats Sundin kunde hoppa in i ett par nya skridskor och köra med dem på match redan efter bara en träning. Kenta Nilsson hade olika handskar beroende på olika avtal. Han satte bara på sig grejerna och körde. Det var så olika, men det är fortfarande lite så att det ska lagas och lagas för killarna gärna vill ha inkörda grejer.

Många av spelarna som varit med i Tre Kronor genom åren ratar om alla practical jokes du råkat ut för, vilket minns du starkast idag?
– När jag började i Tre Kronor var killarna födda på 1950 och 60-talet. Nu är vi snart inne på killar födda på 2000-talet. Det är killarna födda på just 50 och 60-talets söner som jag börjar ha nu (2017).
– Det var mycket mer practical jokes förr med Håkan Södergren, Lasse Molin, Tomas Sandström, ”Masken” (Anders Carlsson) och Uffe Samuelsson. Det var någonting hela tiden. Busade jag och fyllde deras strumpor med raklödder, killarna gjorde inte det på varandra så då förstod de att det var jag, så när jag kom tillbaka var det rakvatten på tandborsten så det höll på att brinna upp i munnen, skrattar ”Pudding”.
– Vid Canada Cup 1987 låg vi i Calgary på träningsläger. Turneringen hette Labbat (öl) blue cup eller liknande. I mitt och ”Spindelns” (Anders Kellerstam) rum stod det alltid sex kalla öl. Vi kanske drack en eller två öl, käkade lite chips och kollade på boxning vissa nätter. Det kanske blev, precis som det brukar när vi var på turné, att det kunde bli någon hamburgare eller lite vingar. Jag sa till ”Spindeln” att det kändes som jag började gå upp och att mina jobbarbrallor började sitta åt.
– ”Spindeln” och jag började då jogga fram och tillbaka till och från ishallen och käka sallad. När bussen åkte förbi oss på väg till hallen jublade killarna när vi joggade där längs vägen. Trots att vi sprang kändes det ”fan, vad tajt det kändes i byxorna ändå”. Sedan sitter jag i mitt rum och därifrån ser jag ut i omklädningsrummet. Då ser jag Thomas Rundqvist, ”Looben” (Håkan Loob) och ”Masken” ligga på golvet och vrålgarva. ”Är det tajt ”Pudding”?” Då visade sig att killarna släppt på spännet och klippt av skärpet lite varje dag. Det där brukar gärna ”Masken” berätta om.

“När man öppnade dörren till toan fick man en ishink över sig”

”Pudding” råkade även ut för ett minnesvärt skämt under en turnering i Norge.
– Jag skulle gå och klippa mig klockan två så jag gick dit och träffade en tjej som skulle fixa till mig. Hon schamponerade mig och grejade. Det var först jättevarmt vatten och sedan hade hon kallt vatten. Det rann ner på skjortan och jag frågade vad de höll på med. Det hör till saken att den tjejen pratade engelska men var fransyska. Jag tyckte att det här verkade helskumt.
– I alla fall satte man mig närmast fönstret. Då kom hon med en handduk och ”gnussa” på öronen och håret stod rakt upp. Jag frågade om det var dolda kameran eller vad håller ni på med? Då svarade hon att nu kommer Monsieur Simon, vi har en fransk frisör här en här veckan som är gästklippare. Jag sa att det inte behövdes, klipp mig så jag kommer härifrån eftersom jag var hyfsat less då.
– Utanför sitter TV3 och gör en inspelning via en kamera som man stoppat in i ett hål i väggen. Då kommer frisören in med basker och värsta lösmustaschen. Han körde lite franska fraser, kammade mig och höll på att klippa mig i örat. ”Take it easy”. Till slut, när jag sitter och tittar i spegeln tänker jag: ”vad gör karln, han klipper ju bort allting”. Till slut säger jag ”Hovan” (Lennart Hovelius, doktor) för helvete, och då var det han.
– Det var mycket mer sådant och hur mycket som helst att berätta. När man öppnade dörren till toan fick man en ishink över sig, man gömde sladden när jag skulle slipa och så vidare ha ha…

Vilken är den största framgången du varit med om i Tre Kronor?
– Jag har bett (Anders) Feltenmark summera hur många landskamper jag har gjort. Jag skulle tippa att det börjar närma sig 800-900. Jag har bara missat tre, fyra stycken under alla dessa år. Inför VM 2013 blev jag intervjuad av Internationella Ishockeyförbundets tidning. Då skrev man att det antagligen inte är någon som gjort fler VM.
– Men bästa minnet? Jag har ändå varit med på åtta OS, sex World Cup och 32 VM. Klart att det då inte bara går att plocka ett minne. Det finns många grejer. Vid första OS:et, Calgary 1988, då bodde Ingemars Stenmark granne med mig i olympiabyn. Vi åkte bland annat och tittade på tremilen med Thomas Wassberg och Torgny Mogren. Det är starka minnen som inte har med ishockey att göra, men att få vara på ett OS var väldigt stort.
– Canada Cup 1987 när ”Garpen” (Johan Garpenlöv) har en puck i stolpen, men (Theo) Fleury kontrar in segerpucken. Vi hade Kanada på gaffeln inför en fullsatt arena i Vancouver. Det är också otroliga minnen.
– Vid Canada Cup 1991 fick vi komma in i Montreals omklädningsrum. Man hade aldrig haft några gäster där, men vi fick vara där tack vare Mats Näslund. Inga andra länder fick vara där utan bara Sverige för det var där Mats Näslund spelade. Materialaren sa ”Vi sköter Näslunds grejer så kan du sköta de andras”. Det gjorde Montreal för att visa hur stor han var där.

”Pudding” har jobbat med många av Sveriges bästa genom tiderna. **Foto:** Ronnie Rönnkvist

Självklart har också OS och VM-gulden en speciell plats i ”Puddings” hjärta.
– VM 1987 då det var tjafs om det ena med det tredje. Till slut sitter vi i omklädningsrummet och bara väntar på att ryssarna ska vinna mot tjeckerna. Sedan vinner vi VM-guld i dem här fula kavajerna. Då var ”Pekka” målvakt. Vi skulle ha genomgång med Tommy Sandlin, men alla undrade var ”Pekka” var. Jag tänkte att han var bergis på muggen, men där var det låst. Jag knackade på. ”Lugna dig” hördes där inifrån. Jag sa att det var ”Pudding” och undrade vad han gjorde eftersom vi hade genomgång nu. Då tog jag min skruvmejsel och öppnade dörren. Då satt han på toalettstolen med full målvaktsutrustning, masken uppdragen i pannan och en cigg i munnen. Han tog ett par snabba bloss, fimpade i handfatet och gick ut (skratt). Det här var inför en viktig match. Nu var han en av få i Tre Kronor genom åren som har rökt.
– Turin 2006 måste jag ha med. Lillehammer 1994 var också fantastiskt. Det är jättehäftigt att få vinna ett OS-guld och jag har fått gjort det två gånger, säger Weiderstål som summerar:

– Jag har varit med om sex VM-guld, två OS-guld, ett OS-silver och ett OS-brons. Jag tror inte att det internationellt sett finns någon materialare som har varit med lika länge. Återigen tror jag det handlar om passionen. Jag har haft erbjudanden genom åren, inte nu men då jag var 40-50 år, att kunna göra andra grejer. Precis som när du byter bil eller vill göra en förändring i livet. Det kan ha varit bättre betalt och låtit kul samtidigt som mina kompisar inte trott jag är klok som håller på och släpar på alla grejer.
– När jag sedan ska bestämma mig då jag sitter hemma på kammaren så tänker jag att det kanske inte är så kul att exempelvis köra lastbil hela dagarna. Vad du än gör så är det ”ups and downs” med jobbet. När jag tagit beslutet att fortsätta har jag tänkt att det är en ynnest att få representera Sveriges folkkäraste landslag. Känna den här samhörigheten med killarna som har tagit hand om mig på ett fantastiskt sätt.