Blott 20 år gammal tvingades Albin Blomqvist ta det tunga beslutet. Efter en lång rad av hjärnskakningar var drömmen om NHL endast ett minne.
Spelarkarriären var slut.
“Jag hade inget hopp om livet, och om jag ska vara helt ärlig så bestod min vardag under dessa veckor av att dricka alkohol. Jag gjorde det i ren sorg och desperation. Jag ville inte längre kämpa för något, jag hade inget kvar", skrev han i en gästkrönika för hockeysverige.se 2014.
Dryga tio år har gått sedan sista matchen - och nu har han gjort comeback.
– Rent krasst så har jag gått och funderat på det sedan jag slutade. Nu slutade jag på ett sätt som jag inte ville och har velat spelat ishockey sedan den dagen. Man har väl förträngt det på olika sätt ju längre tiden har gått, men det här är inget som jag hade planerat, säger Albin Blomqvist när hockeysverige.se nu når honom. Desktop ad in article Mobile ad in article
Det tidigare löftet som tog silver i J18-VM med spelare som Mika Zibanejad, William Karlsson, Filip Forsberg, Viktor Arvidsson med flera, har nämligen återvänt denna säsong till moderklubben Osby IK för att till slut snöra på sig skridskorna och spela hockey igen.
– Jag har två barn och har varit mycket i ishallen med min äldsta för att försöka lära honom att åka skridskor. Sen har A-laget haft lite dåligt med folk, framförallt på backsidan, och så känner jag assisterande tränare så jag sa att jag kunde hoppa in på en träning om det var lite strul. Det tog inte så lång tid innan de hörde av sig då, säger han med ett skratt och fortsätter:
– Jag tränade två gånger och så frågade de om jag kunde tänka mig att spela. Det har varit lite uppståndelse här för att kommunen ska lägga ner ishallen, så de gjorde en insamlingsmatch för att påvisa vikten av föreningslivet och det var fullsatt med 1500. Jag spelade och sen har det blivit några matcher till.
Hur kändes det att stå på isen igen?
– Första matchen var det lite känslomässigt för mig, det är något jag velat göra, men samtidigt varit rädd för. Det är inget jättetempo, men det var lite svårt i början. Jag hittar in i det bättre och bättre tycker jag, säger den nu 30-årige Blomqvist och fortsätter.
– De två senaste matcherna tror jag att jag spelade 30 minuter…kroppen är inte riktigt van vid att täcka skott och sådant. I den andra matchen täckte jag ett skott så jag hade riktigt ont. Jag spelade nästan på ett ben, men det går bra. Det är svårt att göra något annat än när jag lirade förut.
Livet efter mardrömmen: “Mår skitbra"
Trots den långa historiken av hjärnskakningar menar Albin Blomqvist att han inte längre har några symptom som hindrar honom, så pass att han nu kan spela igen. Något han verkligen inte trodde för tio år sedan.
– Nej, aldrig. Sen har jag inte haft hjärnskakningssymptom på fem, sex år, så i grunden tror jag att jag är frisk. Jag har tagit emot och delat ut någon tackling och känner ingenting. Annars hade jag inte spelat.
– Tiden efter jag slutade var tuff, men samtidigt har det varit lärorikt. Det är något jag lever med och visst är det saker som påminner om det, men jag mår skitbra i dag. Jag hade aldrig träffat min fru och aldrig haft två barn om det inte blivit så här. Jag försöker att leva så lite som möjligt i det förflutna.
Upplever du att hockeyn ändrats till det bättre sedan du slutade, just kring hjärnskakningar?
– Jag tycker ändå det känns som att medvetenheten är mycket större. Man tar det på mycket större allvar runtomkring och pratar om det på ett annat sätt som spelare, att man sätter sig själv i dumma situationer och sådant. Desktop ad in article Mobile ad in article
“Ringde till brorsan och sa ‘ni har ju backkris’”
Hittills har det blivit tre matcher i Osby och division tre . Matcher som brorsorna, däribland Anton Blomqvist (tränare i AIK) Axel Blomqvist, självklart följt.
– Någon av dem har väl sett alla matcherna, sen var väl alla - och jag också lite rädd i början. ”Klarar huvudet det?”, men ju fler matcher det har gått har jag insett att det fungerar. I sista fick jag en rejäl tackling längs sargen där jag ändå inte kände något, säger Albin och fortsätter:
– Jag har inte känt någonting på flera år. Jag har lirat lite fotboll, nickat och så där, men jag har inte känt någonting. Jag hade nog kunnat lira för några år sedan också, men det har inte blivit något.
Kommer du att fortsätta spela nu?
– Ja, jag kommer fortsätta, men jag har ingen plan mer än så egentligen. Nu har jag spelat mycket för föreningens och ishallens skull. Min son tycker det är skitroligt och jag tycker det är det bästa som finns. Många säger att det ersätter att vara tränare, men jag tycker det är så jäkla kul att spela. Jag vet inte vad jag tänker nu. Det är bara kul att spela. Sen är nivån vad den är. Det hade nog gått några nivåer till.
Resan tillbaka från mardrömmen har varit lång, men under de senaste åren har den tidigare backen återigen varit en del av hockeyn genom roller både som tränare och fystränare. Just nu är han det sistnämnda i Malmö Redhawks, men menar att han håller alla dörrar öppna.
– Jag ringde till brorsan nu och sa ”ni har ju backkris, ska jag inte spela mot Kalmar borta nu på fredag?”, säger han med ett skratt och fortsätter.
– Nej, men jag är ganska öppen. Det låter klyschigt, men jag tar det lite som det kommer och försöker jobba med saker som utvecklar mig. Sen är om det är att jag ska vara tränare, fystränare eller spela hockey vet jag inte. Det som dyker upp dyker upp. Nu har jag ett kontrakt i Malmö och trivs jättebra, avslutar Albin Blomqvist.
