14 profiler listar: Tuffaste spelarna att möta

Slutspelshockeyn lockar alltid fram ett mer fysiskt spel ute på isen.
Hockeysverige.se lät därför 14 profiler lista de allra tuffaste spelare, av olika anledingar, som de stötte på ute på isen under sina karriärer.

Slutspelshockey lockar alltid fram känslor, men också ett betydligt mer fysiskt spel. Men vilka har genom åren varit tuffaste spelarna att ställas emot på isen?

Hockeysverige.se lät Jonas Bergqvist, Mats Thelin, Mikael Karlberg, Pelle Prestberg, Thomas Rundqvist, Daniel Widing, Mats Lusth, Mats Ulander, ”Kneten” Andersson, Anders Broström, Hasse Edlund, Rolf ”Råttan” Edberg, Mats Thelin och Robin Figren lista sina tre tuffaste motståndare man stött på under åren.

Jonas Bergqvist:

– Anders Eldebrink. Kanske inte den tuffaste spelaren, inte heller den skridskostarkaste. Men med hans utvecklade spelsinne var han oftast rätt i banan. Många gånger trodde jag att jag ryckt mig fri, men då hann han ändå med att få sin långa klubba i vägen. Sedan också hans välriktade stenhårda slagskott, vilket var ett oerhört hot och gjorde ont att täcka med dåtidens utrustning
– Mark Messier. Stenhård att köra på. Även stenhård och ofta oberäkneligt ful i sitt eget fysiska spel. Minns speciellt VM i Globen 1989. Efter att jag gjort två mål i grundserien mot Kanada var han på mig hela matchen i slutspelet som började med en spearing vid första nersläpp.
– Håkan Loob årgången 82/83. Den absolut tuffaste spelaren att stoppa genom alla mina år som elitspelare. Det gick inte att komma åt honom. Har inte upplevt en så överlägsen spelare i någon liga eller landskamp jag spelat i.

Thomas Steen:

– Sergei Fedorov. Smart, skicklig, stark skridskoåkare och med bra storlek. Dessutom bra på tekningar.
– Scott Stevens. Man behövde alltid vara medveten var han var på isen. Tittade du ner så kom han direkt. Stor, stark, vältränad och ingen empati.
– Wendel Clark. I sina bästa år spelade han med en enorm passion och var tuff. Slogs med dom största och avgjorde många matcher.

Thomas Rundqvist:

– Viacheslav Fetisov. Han var stor stark men ändå väldigt rörlig.
– Wayne Gretzky. Hal som en ål och verkade ha ögon i nacken. Såg spelvägar som ingen annan.
– Mark Messier. Lite opålitlig och kunde spela mycket fult, men en fantastisk spelare och bra tekare.

Rolf ”Råttan” Edberg:

– Larry Playfair. Back i Buffalo Sabres. Vet inte vad hade emot mig. Varje gång vi möttes var han på mig både med schysta o oschysta medel. Stor tuff back med lång klubba som han kunde nå mig med överallt i dom trånga rinkarna. När jag mötte Larry Playfair första gången och såg hans namn på ryggen han jag tänka att han inte var så farlig med det namnet. Men ack vad fel jag hade
– Bobby Clarke. Center i Philadelphia Flyers. En hemsk center att möta vid tekningar med mera. Tog till alla oschysta medel för att vinna tekningarna.
– Kjell Rune Milton. Back MoDo och Frölunda. En skridskoskicklig back som var följsam och svår att komma förbi. Schyst spelare med ett riktigt vasst skott. Jag fick även spela med honom i juniorlandslaget i slutet på 60-talet.

Daniel Widing:

– Daniel Rahimi i LHC. Kommer framför allt ihåg säsongen jag spelade i Skellefteå och han i Linköping. Det året spelade vi mot Linköping tio gånger tror jag. Serie, CHL och SM-semifinalen. Vi var på varandra varje match, inget snack utan bara sjukt tuffa dueller. Han var ju en bjässe så han skickade mig in i sargerna flera gånger. Jag jagade honom vid varje tillfälle jag fick. När vi till slut tittade på varandra i någon av matcherna och sa samtidigt, -nu räcker det.
– Lance Ward i HV71. Var en gigant och då menar jag längd och tyngd mässigt. Men han kunde åka skridskor helt okej. Var stentuff och hård mot alla, man hade då Per Ledin och Andreas Jämtin som åkte runt och var ganska jobbiga. Men de var duvungar jämför med Ward. Vi pratade inför matcherna att inte väcka björnen, vi ville inte få i gång honom.
– Jonas Frögren i FBK. Kallades inte ”Sheriffen” för inget, fick han tag i dig så tog det stopp och gjorde oftast ont. Var en plåga att försöka ta sig in framför målet när han var där. Man slängde gärna ett öga innan för att se om han var inne på isen när man själv var det. Oftast var han där.

Mats Lusth:

– Mats Thelin. Absolut den tuffaste. Stenhård och rörde inte en min. Inte mycket ansiktsuttryck där.
– Magnus Wernblom. Jag hade många duster med honom framför mål. Vek sig aldrig. Både gav och tog smällar utan att gnälla eller kasta sig på isen. Det fanns en helt annan stolthet att aldrig lägga sig vid den här tiden.
– Sen kommer jag inte på någon annan i Sverige, så då får det bli Viacheslav Fetisov. Där kände jag mig inte så stor (skratt).

Anders Broström:

– Tore Öqvist. En avig högerskytt, hal som en ål!
– Mats Näslund. En oerhört skicklig spelare som var svår att komma åt på grund av sin ”storlek”.
– Lars-Göran Nilsson. En virvelvind på isen som inte passade min spelstil riktigt. Jag hade lite, lite ”lättare” mot dom lite större spelarna.

Kent ”Kneten” Andersson:

– Sten Åke Bark i Färjestad. Han skulle punktmarkera mig alla matcher när vi möttes.
– Stig Salming. Han jagade mig i varje match.
– Kai Nurmi. Han hade nog bara en uppgift och det var att slå av mig armen. När vi mötte AIK spelade jag därför alltid med extra skydd på armarna.

Robin Figren:

– Joakim Lindström. Rivig, men med kontroll, i närkampsspelet. Bra balans och var alltid klurig just i spelet längst sargerna.
– Ole Kristian Tollefsen. Tyckte att det var genuint roligt att jaga proppar, vilket gjorde det lite obehagligt när han var inne. Ska sägas att han hade en bra procent på regelrätta tacklingar. En sådan lirare som man alltid var tvungen att notera att han befann sig på isen – vilket bara det är jobbigt.
– Noah Welch. Det var hundra pannor karlakarl, som för den delen inte var särskilt orörlig eller jättekantig. Enorm räckvidd och var ruggig på att sätta stopp i spelet. Satte han fast en – ja, då satt man fast tills att han kände sig klar med en.

Mikael Karlberg:

– Ronnie Sundin. Han spelade jäkligt hårt. Det gällde att ha huvudet uppe när man mötte Ronnie på isen, men han spelade alltid ärligt men tufft.
– Jonas Frögren. Det gjorde ont att åka in i Jonas och han var väldigt tuff framför sin egen målvakt.
– Pelle Gustafsson. Han var mer tuff på det viset att han gjorde allt i sin makt för att vara i vägen. Gick alltid först in i närkamperna. Även om han skulle få en smäll själv så tog han den och täckte skott med huvudet om det behövdes.

Hans Edlund:

– Mats Waltin, Back, Djurgården. Offensiv, spelskicklig, rörlig och han var svår att ta av pucken eller få stopp på. Han hittade alltid spelvägar. Mats dominerade isen när han var som bäst. Han var en riktig ”lirare” När jag debuterade i Tre Kronor var Mats en av de som tog hand om mig.
– Bosse Ericson, Back, AIK. Defensivt stabil och väldigt svår att gå förbi. Bosse hade en lång räckvidd när man skulle passera honom. Spelade enkelt, hårt och fysiskt. Trots att han alltid spelade fysiskt så spelade han alltid ärligt och aldrig fult. Bosse gav försvaret stadga.
– Håkan Loob, Forward, Färjestad. Irrationell som spelare. Väldigt svår att få grepp på i offensiv zon. Han hittade ytor där det alltid luktade målchans och hade ett grymt målsinne. Om man spelade fysiskt mot honom så klev han aldrig undan utan försvarade sig bra.

Mats Ulander:

– Orvar Stambert. En tuff och vältränad back i Djurgården på 80-talet. Jobbig att möta vid sargen men alltid juste.
– Valerij Vasiljev. Backjätte i CCCP. Omöjlig att passera. Försökte en gång men då lyfte han upp mig i luften med en arm.
– Ulf Samuelsson. ”Robocob”. Kom upp som junior med galler till Leksand. Spelade ganska tufft och fult. Jag nämnde det för honom, typ: ”juniordj…vul”. Då garvade han bara.

Pelle Prestberg:

– Jonas Frögren. Spelade för det mesta tillsammans med honom, men också mot då jag var i Frölunda. En Ludvika-grabb som man visste att om han fick tag på dig då satt du fast. Bra tacklare och på att sätta stopp i spelet. Inte kul att möta, men så viktig att ha i sitt lag. Grym på att täcka skott och offrade sig alltid för lagets bästa.
– Ronnie Sundin. Ytterligare en Ludvika-grabb som alltid offrade sig för lagets bästa. Stenhård i närkamperna på ett schysst sätt. Jonas och Ronnie påminner mycket om varandra i spelet på isen och utanför planen.
– Mats Lusth. Tuff, hård och spelade alltid på gränsen. Inte jättekul att möta då man visste att det skulle smälla, så jag fick hitta ett sätt att åka runt honom i stället.

Mats Thelin:

– Cam Neely. Som tur är så spelade vi aldrig match mot varandra, däremot ett antal tvåmål på träning. Träningarna i Boston var som en match så jag vet hur det var att möta honom. Fullföljde alltid en tackling, schyst men stenhårt. Det skulle vara nyttigt för 95% av dagen spelare att möta honom på plan så dom lär sig att hålla huvudet uppe och orientera sig på plan. 
– Mats Lusth. Stenhård i kroppen, som han gärna använde, inte alltid schyst men med respekt. Man gick inte gärna först in i sarghörnan med Mats efter sig, utan man fick se till att man kom samtidigt till pucken. Annars hade det gjort ont. Finns för få av hans kaliber idag. Fler som Mats och Elitserien blir roligare att titta på.
– Anders Broström. Ett två meters monster på plan. Stark som en oxe. Man var alltid ett huvud kort när man försökte köra över honom. Slutade alltid med att båda stod bredvid varandra och nästan nickade att ”det räcker nu, spela vidare”. Oftast missförstådd av Zebrakåren, fick mycket skit av dom för att han var stor. Tänk om man hade haft hans storlek, då hade man kunnat utföra underverk.