Tio timmar collegeliv med Leon Bristedt i Minnesota

MINNEAPOLIS, MINNESOTA. Hockeysverige.se fick möjligheten att hänga med Leon Bristedt under en skoldag på University of Minnesota och dels se hur allt fungerar runt college och även göra ett djupt och lång reportage med spelaren som redan som sophomore lyckades göra 20 mål i collegehockeyn och bli den svensk som gjort näst flest mål på en säsong. Han berättar om sina val, sitt driv att utvecklas som spelare och människa och mycket mer.

När jag bestämde mig för att åka på U18-VM i Grand Forks var jag tidigt inställd på att jag ville passa på att besöka Leon Bristedt i Minneapolis, där han sedan två säsonger tillbaka pluggar och spelar hockey på anrika University of Minnesota.
Bristedt var ju en gigant i J20-hockeyn sin senaste säsong i Sverige och vann poängligan både i höstserien och Top 10-serien efter jul och valde därefter collegespel.

Jag kontaktade honom och frågade om det var okej att komma förbi och ta ett litet snack. Det blev betydligt mer än så.
– Du kan ju hänga med mig en dag här och se hur allt funkar här på skolan, svarade Bristedt och efter att vi kommit fram till vilken dag som passade bäst fick jag ett schema för hur dagen såg ut och en fråga som löd: ”Ska du hänga med på lektionen vi har på morgonen?”

Klart jag skulle. Har jag en chans att närvara på en lektion på college, så tackar jag ju knappast nej. Speciellt inte när ämnet var psykologi och därmed för alltid kommer att ge mig fördelen att i framtida diskussioner kunna hänvisa till att jag läst psykologi på college och vet vad jag snackar om. Det var ju en match made in heaven. Speciellt på ett såpass anrikt college att Bob Dylan, Ric Flair, Herb Brooks, Tom Lehman, Tony Dungy och Ron Perlman studerat här. Utöver en drös hockeystjärnor.
Ric Flair. Bara en sån sak.

Vi träffas i Dinkytown, det är i det området av Minneapolis som Leon Bristedt bor och det är i det området som skolan ligger. 95 procent av folket som bor i området är studenter, förklarar Leon och nämner även att det går över 50 000 på University of Minnesota.
Det är kallt och det blåser. Inte någon direkt skön vårdag som man hade förväntat sig, men det tar inte speciellt lång tid innan vi kommer runt ett hörn där det ligger välbekanta röda muggar på gräsmattan framför husen.
– Här ligger några av fratshusen. Det är bara de som är tillåtna att ha fester med hög musik utan att behöva oroa sig för att det ska dyka upp poliser och stänga ner allt. Man kan väl säga att de har undantagstillstånd att störa allmän ordning. Det brukar vara ett jäkla drag här på helgerna.

Ni har väl alla hamnat i college på TV eller film och kan det här med fraterinties och sororites, de manliga respektive kvinnliga brödra-/systraskapen som college är känt för och som har grekiska namn.

Jag frågar Leon om han är med i någon fraternity. Det är han inte.
– Nej, det är en hel del rivalitet mellan dem och hockeylaget, kan man väl säga. Vi slåss väl om samma tjejer.

När vi knallar vidare mot skolan för den inledande lektionen förklarar Leon läget för mig, om hur college kan fungera om man vill ha det så.
– Jag har väl valt en ganska lätt väg eftersom jag i första hand ville fokusera på hockeyn. Jag hade kunnat välja bioteknik eller liknande och inte förstått ett ord, men det går att välja ganska enkla kurser. Vissa lektioner vi har är faktiskt nästan på dagisnivå. Det är egentligen inte studierna i sig man betalar för när man är på college, utan det är kontantnätet man får. Man knyter väldigt mycket kontakter här, både med nuvarande och tidigare elever. Häromdagen träffade jag Nick Angell, till exempel.

– Men du kommer att märka på lektionen vi kommer till nu att det inte är speciellt många som lyssnar. Man är mer där för att det tas närvaro. På vissa av kurserna är det lite så det är.

– Annars har vi en eller två perioder med midterms-prov varje år och ett slutprov. Vissa kurser har vi inte ens det i, utan det är inlämningsuppgifter man ska göra. Det är mycket läxor här, många veckouppgifter och sånt.

Och när vi väl kommer till lektionen så visar det sig i allra högsta grad stämma. Killen som sitter till vänster om mig kollar hockeyresultat under inledande delen av lektionen innan han övergår till Facebook resterande delen av de två timmarna lektionen håller på. Det finns ingen i klassrummet som inte sitter med näsan ner i datorn och jag inser ganska snabbt att jag mycket väl kan vara den som lyssnar mest av alla på själva lektionen och jag får lära mig massor om bland annat schizofreni, depression och bipolär sjukdom.

Leon spenderar större delen av lektionen med att kolla på charterresor till Turkiet. Han ska nämligen tillbaka hem till Sverige bara en och en halv vecka efter mitt besök och ska passa på att semestra med sin flickvän.

När lektionen går in i sitt slutskede vill professorn gå igenom ett par saker och ha svar på lite enklare frågor. I det skedet är folk fortfarande inte riktigt vakna ännu. Professorn ställer en fråga, det är knäpptyst i salen i säkert 20 sekunder innan en golfare till slut tar tag i det: ”Vad var frågan?” och alla brister ut i skratt, men sen rullar det på och frågorna får svar trots att ingen riktigt, till synes, hängt med under lektionen så jag hyser inga större tvivel om det här är ett gäng som i slutändan kommer att klara ta sig igenom sina prov med godkänt resultat.
– Jag brukar ha en lektion på morgonen och sen en på kvällen oftast. Sen finns det de som kör två lektioner på morgonen och inga på kvällen, men jag vill ha lite tid innan träningen, så för mig passar det bäst att bara köra en på morgonen.

Efter lektionen knallar vi vidare på rundturen. Vi har lite tid över innan det är meningen att det ska vara fysträning.
– Du ska få se hur det ser ut där jag bodde första året, säger Leon och ringer upp lagkamraten Jack Ramsey, son till Mike Ramsey som var med i det amerikanska hockeylag som ordnade Miracle on Ice 1980.

Ett klassiskt dorm room i en lika klassisk lång korridor fylld av rummen i fråga.
– Det var inte just det här rummet jag bodde i ifjol, men ett likadant. Så här bodde jag tillsammans med en lagkamrat ifjol. Det var en rätt stor omställning för mig efter att ha bott ensam i en tvåa i Linköping och komma hit till det här. Men det är så de vill ha det för förstaårsstudenterna.

– Nu bor jag betydligt större och sen som Junior (tredjeårsstudent) kan man bo i ett hus som är lagets, men jag kommer bo kvar så som jag bor nu. Det där huset kallas The Swamp och det är så grisigt där att du skulle inte tro dina ögon. Vi kan åka dit sen så ska du få se.

Leon visar mig vidare runt i huset med de här collegerummen, visar mig ett studierum med utsikt över det som är i stort sett hela collegeidrottsområdet i ett och samma blickfång.
– Därnere har du tennisen, där är damhockeyarenan, där är vår hockeyarena, därborta har du för amerikansk fotboll, där har du basket och där lite längre upp har du simningsarenan. Fotbollsarenan tar 55 000 pers och parkeringen därnere blir ett enda stort partyområde när det är fotbollsmatcher här. Då blir hela området färgat i skolans färger, maroon and gold, och det är stora tailgate-partyn här. Det blir ett jäkla liv härnere redan på morgonen, så det kunde vara lite störande om man hade varit uppe länge kvällen innan eller så.

Vi går vidare neråt, ut bland arenorna för att ta oss till fysträningen. Det är ombyte inne i damernas arena, där herrlaget tillfälligt fått ett omklädningsrum eftersom man håller på med en ganska omfattande renovering av deras ordinarie omklädningsrum inne i Mariucci Arena, där meningen är att det ska se ut ungefär som i North Dakotas omklädningsrum – fast i Minnesotas färger då så klart.
Man bygger om omklädningsrummet och ska senare renovera även gymmet och själva arenan i sig.

Men först gör Leon en avstickare in till lagläkaren. Han har problem med en handled sedan ett par månader tillbaka och det vill inte riktigt ge med sig och han får en tid för MRI redan dagen efter.
– Jag fick en smäll där och de tror att det är en inflammation som bara vägrar ge med sig. Men de vill vara på den säkra sidan nu i och med att jag snart ska åka hem till Sverige. Så jag ringde om det här igår och nu fick jag en tid för MRI, så på 48 timmar från det att jag ringde kommer jag ha ett svar.

Efter ombyte drar vi bort till gymmet. Där får vi snart info om att det inte blir någon träning. För första gången sedan själva hockeysäsongen tog slut för fem veckor sedan har man valt att lägga in ett återhämtningspass. Så istället för fysträning sätter sig Leon, ett par lagkamrater och Dani Cameranesi från damlaget och cyklar en sväng. Cameranesi, med ena armen i mitella, är daglagets poängbästa spelare och spelade VM för ett år sedan och säger att hon hoppas ta en plats i USA:s OS-lag om två år.

Minnesotas damlag är landets bästa och vann NCAA-mästerskapet inte bara den här säsongen, utan även 2015, 2013 och 2012.  De spelar i en lite mindre arena som ”bara” tar 3 400 åskådare, men de brukar precis som herrarna (10 500) ha slutsålt när de spelar sina matcher. Hockeyn är glödhet i Minnesota. Det är inte så att det är ironiskt man kallar Minnesota för State of Hockey, utan det finns över 50 000 licenserade hockeyspelare i delstaten.
Arenan som damerna spelar i brukar dessutom användas en del vid träningar av herrlaget.
– När vi ska spela bortamatcher mot lag som spelar på liten rink brukar vi träna därinne, eftersom det är liten rink där och vi spelar på stor inne i våran arena.

Jag blir lite besviken av att det inte är någon fysträning. Leon har hunnit berätta mycket om gott om fystränaren Cal Dietz och hans många udda metoder.
– Jag skulle nog vilja påstå att han är unik. Han är grymt skicklig och har många udda grejer för sig som ger bra resultat, säger Leon och berättar om diverse återhämtningsmetoder som går ut på att kyla pungkulorna i bastun eller att ligga ner och ha benen högt samtidigt som man har varmt vatten i munnen och kyla över ögonen som ska utsöndra saker i kroppen som helt enkelt hjälper dig att återhämta dig snabbare och bättre.

Dietz har även ett datorprogram där han med hjälp av elektroder fastsatta på spelarna kan se precis allt han behöver se för att veta vad de är redo att ta in just den dagen.
– Han sätter en lapp i pannan och en i handen och sen kan han se allt med hjälp av det. Han kan se om man druckit alkohol, hur mottaglig man är för olika typer av träning, om man behöver olika sorters vitaminer, om man ligger på gränsen till att bli skadad. Ibland händer det att han skickar folk direkt till bastun och bara säger att det ”det är ingen idé att du tränar idag”. Han har fått flera anbud från NHL-klubbar, men valt att stanna kvar här.

– Han är riktigt bra. Jag har alltid varit snabb som spelare, men under mina två år här har jag förbättrat min snabbhet och explosivitet en hel del. Det jag gör just nu när vi är i början av försäsongsträningen är att jag bygger upp en bred bas där jag bygger upp en uthållighet och kondition, och även muskeluthållighet utan att kvaliteten på repetitionerna går ner och det görs för att jag ska orka ta emot den riktiga träningen senare. Man kan väl säga att jag tränar för att orka träna ordentligt.

Dietz har jobbat som fystränare på skolan sedan 2000 och jobbar med de flesta sporter som skolan håller i. Han har varit fystränare åt herrhockeyn, damhockeyn, basketlaget, simningen, basebollen och friidrotten och har därmed också hunnit med att få en och annan mästerskapsring under de där 16 åren. Inne i en lounge i gymmet finns en ask med alla ringarna han varit delaktig i att skolan vunnit. Leon själv var med och vann en av ringarna när han under fjolårets säsong vann sin collegekonferens Big Ten innan man sedan förlorade mot Minnesota-Duluth i första slutspelsrundan för att vinna NCAA-mästerskapet.

Nu efter själva hockeysäsongen är över har man sin fysträning lagd senare på dagarna än man har under säsongen.
– Under säsong tränar vi fys tre dagar i veckan och då börjar vi med att springa i trapporna inne i arenan 05.20 på morgonen, berättar Leon och jag blir inte helt ochockad över uppgifterna.
– Men man vänjer sig vid det. Man kör så för att hinna med fysen innan lektionerna börjar på morgonen, sen har man det väl även så för att man inte ska kunna vara ute och festa på kvällarna också. Det är ju en ganska galen festkultur på college. Det är ju fester varje helg.

– Jag har aldrig varit någon stor festare så, men nu kan man väl gå ut och ta en öl eller två. Det är inte så att man går ut och dricker så man kommer hem och spyr på natten.

Vi går vidare från gymmet och ska vidare till arenan, men först går vi förbi tränarrummet där Don Lucia sitter. Han har coachat på college sedan han själv slutade spela hockey på klassiska Notre Dame 1981 och har varit i Minnesota sedan 1999 och vunnit två NCAA-mästerskap.
Han berättar att han var i Sverige för ett par år sedan. Han var ju i Malmö i egenskap av huvudcoach för USA:s JVM-lag 2014.

Det är inte speciellt ovanligt att collegecoacher är långlivade. Och det är kanske inte heller speciellt konstigt, eftersom de är tämligen välbetalda en del av dem. Lucia tjänar enligt officiella uppgifter 330 000 dollar (över 2,6 miljoner kronor) per år och kan dra in ytterligare 200 000 dollar i bonusar och över sitt senaste femårskontrakt får han dessutom upp till 1,1 miljoner dollar inskickat i sitt pensionssparande.

Jag passar på att fråga vad han tycker om Leon som spelare.
– Han är en bra spelare. Bra händer, smart, jobbar extremt hårt. Väldigt intellektuell, han gillar att ställa frågor och vill veta varför vi gör saker vi gör och det visar att han har bra hockeykänsla och är väldigt passionerad och vill bli en bättre spelare.

Utanför Lucias kontor finns det bilder på spelare som idag spelar i NHL som spelat på University of Minnesota. Man har även en räknare som visar hur många man haft i NHL totalt och hur många som gått i första rundan av draften.

Väl uppe i arenan visar den sig fungera som något musikevent för high school-musiker (möjligen ännu yngre), så det är ganska livat inne i arenan när någon skola just håller på att spela musik från Jurassic Park.
– Det är en skön arena att spela i, med ganska branta läktare. Sektionerna där bakom ena målet, vi anfaller mot det två gånger, är bara avsatt för studenter så det blir ett jäkla liv när vi gör mål där, säger Leon och pekar ut över läktarsektionen.

– Här uppe där vi står nu brukar det vara bufféer uppdukade efter träningar och matcher.  Det är olika cateringfirmor som turas om att stå för maten.

Leon Bristedt sköt 20 mål och gjorde 37 poäng på 36 matcher under säsongen. De 20 målen är det bästa en svensk sophomore (andraårsstudent) mäktat med i NCAA någonsin, och det näst bästa i målväg en svensk spelare någonsin gjort på college. Bara slagen av Viktor Stålbergs 24 mål när han spelade sitt tredje och sista år på Vermont innan han skrev på för Toronto.

Den starka säsongen har gjort att en del NHL-ögon har börjat att så smått riktas mot svensken som med sina 172 centimeter knappast har storleken för sig. Han berättar att hans rådgivare (inte agent, det får man nämligen inte ha på college…) snackat med en del klubbar och att han hade kunnat åka på ett par NHL-camper i sommar, men att man valt att avstå.
– Vi kom fram till att jag inte skulle göra det. Jag vill få ännu ett år till av utveckling innan jag går på ett sånt. Jag känner väl att man får bara en chans att ge ett gott intryck, så när jag väl går vill jag kunna göra så bra intryck som möjligt.
– Jag kan ju jämföra mig med de spelare i vårat lag som skrivit NHL-kontrakt under mina år här och känna att jag definitivt ska kunna ha chansen om jag fortsätter utvecklas.

Ett liknande läge, fast där faktiska NHL-kontrakt erbjudits, har lagkaptenen och poängkungen Justin Kloos varit i.
– Han hade erbjudanden från sex olika klubbar men han valde att stanna kvar här sitt sista år just för att få ett års utveckling till och verkligen kunna slå igenom när han tar chansen.

Skulle man hamna i AHL-hockeyn och ha mängder av resor i buss, mängder av matcher, skulle kunna ge ett bakslag utvecklingsmässigt.
– Här har man liksom bara runt 40 matcher på en säsong och allt är inriktat på din utveckling.

Och det är just den där extra utvecklingen i lugn och ro som Leon Bristedt är ute efter, tillsammans med utbildningen.
– Jag får fyra år till av min juniortid, kan man säga och det är hockey riktigt hög nivå. Istället för en tredje- eller fjärdelina i SHL så får jag spela på powerplay- och boxplay här och får viktiga minuter och i och med att det är relativt få matcher får man väldigt mycket tid att jobba på fysiken och sina skills och allt det där.

– Jag sa tidigt att jag inte vill låta snabba pengar styra mina val, utan jag vill utvecklas som hockeyspelare. Om jag börjar tjäna pengar fyra år senare så är det skit samma. Jag får en utbildning nu och på ett indirekt sätt tjänar jag väl pengar nu eftersom jag får en utbildning som kommer ge mig stora fördelar senare i livet, så både ekonomiskt och hockeymässigt tror jag att det är något jag kommer kunna dra nytta av i framtiden.

Och han fått se flera av sina lagkamrater ta klivet upp och skriva NHL-kontrakt under de här två åren. Hudson Fasching, Mike Reilly, Kyle Rau och Brady Skjei är fyra spelare han spelat med som redan varit uppe och spelat NHL-hockey och ytterligare backar har skrivit kontrakt efter den just avslutade säsongen.

Att det skulle bli collegespel för Leon var något som stod klart relativt tidigt, även om det inte fastställdes förrän i mitten av säsongen innan han valde att ta klivet över.
– Allra först var det väl pappas idé, tror jag. Pappa träffade coachen på Harvard för sex-sju år sedan när jag var och spelade NAPS (North American Prospects Showcase). Han gillade väl idén med att kunna få en utbildning och hålla på med hockeyn samtidigt. Båda på väldigt hög nivå.

– Sen var det väl mer och mer hockeyn som tog över. Men jag gick inte i draften, jag är en mindre spelare och min dröm är NHL och jag började väl kolla vad som skulle ge mig störst möjlighet att få spela i NHL en dag och vi kollade över lite alternativ och kom fram till att college var det bästa alternativet.

– Det var Michigan och Minnesota det stod mellan. Båda var över i Sverige och kollade på mig och sen fick jag ledigt av Linköping att åka över hit och träffa både Michigan och Minnesota, se på skolorna och kolla lite matcher och så där.

Men redan när Leon lämnade Stockholm för Linköping 2011 förberedde han klubben på att han var sugen på collegespel.
– De investerar ju i mig utan att få ut något direkt. Men jag hoppas att de känner att de ändå fått ut något bra och att vi byggt en relation, och det tror jag att de gör. Det är ju mycket möjligt att jag återvänder dit och spelar. Skulle det vara en dag som jag känner att jag vill vända tillbaka, så känner jag ju på rak arm att det är Linköping jag vill spela för. Jag hade en grym juniortid där, bra kompisar och sen är det en mysig stad också.

Han har fortfarande bra kontakt med klubben och flera av ledarna där i och med att han har haft både Tomas Montén och Klas Östman som tränare i J20 och lagets nya assisterande tränare Johan Åkerman, är pappa till en av hans bästa polare hemma.
– Jag har jättebra kontakt med dem. De är hur sjyssta som helst mot mig. Jag får köra i deras gym och  träna med grabbarna under sommaren och så bor jag hos min flickvän som bor där, så det passar perfekt.

Hur har det funkat med långdistansförhållandet?
– Det har varit tufft, men det funkar. Hon är underbar. Jag träffade henne i Linköping när jag spelade juniorhockey där. Jag hade inte direkt tänkt att skaffa en flickvän, men det var något speciellt över henne, så jag är så klart glad att jag träffade henne. Hon har varit över här två tiodagarsperioder den här säsongen och sen var jag hemma över jul en sväng.

Vad är det du i huvudsak du får ut av själva studierna här?
– Jag får ett universitetsdiplom och kommer ha en major i business and markerting. Jag läser generella kurser i två år och sen får jag en fördjupning i två år i företagande och marknadsföring. Sen kan jag även lägga till en minor i till exempel ledarskap eller kommunikation.

– Även om jag inte hade spelat hockey så hade det varit en kul grej att få uppleva det här. Gå på college, gå på collegefester och göra allt sånt där som många inte får chansen att göra. Så det är väldigt många positiva grejer som kommer ur det här, även om det så klart är en del jobbiga grejer också som att vara iväg från familj, flickvän och kompisar.

Sedan halkar vi in på det här med studierna och vikten av dem. Att det kanske är ovanligare än det borde vara att spelare i SHL eller HockeyAllsvenskan väljer att studera vid sidan av hockeyn.
– Det är ju på ett sätt ganska skönt att kunna släppa hockeyn när man lämnar hallen. Att ha något att göra vid sidan av hockeyn och komma iväg och plugga några timmar.
– Många som bara lirar tränar på morgonen och sen går de hem och sitter på arslet hela dagen, så jag gör ju något nyttigt med min tid på så sätt.

Tror du att du hade pluggat om du hade stannar kvar hemma i Sverige?
– Ja, det tror jag nog. Mer eller mindre i alla fall. Det är svårt att säga så här i efterhand, men jag skulle vilja säga att jag så småningom hade börjat göra det. Kanske läsa halvtid eller 25 procent.

Det känns som att det är ganska många som väljer bort att göra det, trots att man bör ha väldigt mycket tid över till att faktiskt studera?
– Så är det väl. Jag tycker att det är dumt. Eller ja, det är ju dumt. Jag tror att det handlar mycket om vilken guidning du får hemifrån. Jag är jätteglad att mina föräldrar fått mig att inse hur viktigt det är att tänka både långsiktigt och kortsiktigt. En hockeykarriär kan vara över så här [knäpper med fingrarna], du kan få en knätackling eller vad som helst och inte kunna spela mer.

– Men det är väl ganska lätt att det blir så. Man kommer upp som 18-19-åring i SHL, tjänar ganska bra med pengar och lever ett ganska lyxigt liv som sen tonåring eller i tidiga 20-årsåldern. Det är svårt att börja tänka vad du ska göra när du är 40. Du har ju lika mycket tid kvar tills du är 40 som du levt.

– För mig handlar det lite om stolthet också. Att kunna säga att jag spelar hockey på högsta nivå, men kunna säga att jag även har en utbildning på ett välkänt universitet.

Leon berättar om hur han är måldriven som person och vill överträffa sig själv, bli bättre både som människa och som person och hur han den senaste tiden mer och mer börjat att leta sig bort från hockeyn när det kommit till det sociala livet.
– Jag har försökt att söka mig bort från hockeyspelartyperna och kanske försöka umgås mer med folk som inte har den här typiska hockeymentaliteten. Som inte är kaxiga, självsäkra, snygga och vet att de får tjejerna och så. Utan umgås med folk som varit lite mer på sidan om och inte fått uppleva rampljuset på samma sätt och inte fått den här självsäkerheten du får av att vara en del av en grupp.

Han berättar om ett exempel på personlig mognad som rör hans nuvarande rumskamrat, som han fick en bit in på säsongen sedan Robin Höglund valt att lämna University of Minnesota för University of Maine.
– Hans major är fiskeri och vildliv. Det är det han pluggar här och det är ju lite annorlunda. Nu på fredag bjöd han med mig på nån swing dance i en house cave. Hade det här varit för ett år sedan så hade jag bara sagt ”Vad fan snackar du om? Ska jag gå och swingdansa i en grotta? Nej tack”, men nu tänker jag mer att ”varför inte?”. Jag får umgås med folk som jag aldrig hade umgåtts med annars och på det sättet tror jag att college är väldigt nyttigt för min personliga utveckling.

Tror du att du blir kvar här alla fyra åren?
– Jag tar verkligen ett år i taget. Jag vet att hemma finns och att det är hockeyspelare jag vill bli så jag kommer väl göra det som är bäst för min hockey. Men hade du frågat mig förra året så hade jag nog svarat nej. Det var väldigt tufft förra året. Det var en stor omställning för mig.

Vad var den jobbigaste biten?
– Dels var det ju skola på ett annat språk, att ha ett distansförhållande. Att komma från en så säker och trygg miljö i Linköping. Jag hade massor med polare, visste allting och trivdes otroligt bra och lämna det för att komma till något helt nytt, där allt var på ett helt annat sätt.

– Komma från en riktigt bra säsong. Erbjudanden från en del SHL-klubbar och sen komma hit och ha det lite tyngre där många olika saker bidrog till att det nästan höll på att koka över. Hockeymässigt hade jag det nog, men det var den mentala biten runtomkring. Att förstå allt, känna sig bekväm och våga ta för sig.
– Nu den här säsongen är jag mer förberedd. Nu är det bara att köra. Första året var en läropeng och nu börjar det på riktigt, så att säga.

Om ett år, i augusti, är det tänkt att William Fällström ska ansluta till skolan. Han spelar just nu i USHL och går ett par förberedande år på high school innan han kommer till skolan och om Leon Bristedt är kvar då hoppas han kunna hjälpa Fällström med att komma in i grejerna snabbt.
– Det skulle nog underlätta en del för honom att ha någon här som vet hur det är. Grabbarna som spelar här i är uppväxta i Minnesota, de har känt varandra länge och jag klandrar dem ju inte, men det är svårt för dem att förstå min situation. De har föräldrar som kan komma hit med mat, mamma kanske kommer hit och tvättar åt en, man kan åka hem och sova hemma om man vill och du kan gå ut och äta mat med släkten på lyxrestaurang varje söndag. Det är väldigt annorlunda mot hur man själv har det.

Ni spelar inför över 10 000 pers i en hockeytokig stad i en hockeytokig delstat. Har ni någon kändisstatus?
– Vi är lite B-kändisar, faktiskt.  Man lever i en liten bubbla där man kanske kan gå före i krogköerna ibland och där det kommer fans och vill ta kort och autografer. De som är singlar har väl ganska många valmöjligheter och så.
– Man får uppmärksamhet i TV och media och så där och det vill väl alla ha.

Matcher spelar man i princip bara fredag-lördag, för att det inte ska krocka med skolan. Ibland spelar man torsdag-fredag. Fram till jul spelar man sina matcher mot lagen utanför den egna konferensen och därefter spelar man matcher mot konferenslagen. Söndagarna är alltid lediga. Inga matcher, ingen skola, inga träningar.
Det är ju trots allt college och inställt på den partykultur som råder. Även idrottarna ska få ha chansen att festa emellanåt.

Åker ni buss till bortamatcherna?
– Nej för fan, det är privatcharter överallt nästan. Det är en förmån vi har. Skolan har ganska bra med pengar och det är skönt. Förra året flög vi kommersiellt en gång, i år har det varit charter till alla matcherna. Boston är vår längsta bortamatch, där kan vi spela match klockan 19 och vara tillbaka här vid midnatt. Vi åker buss direkt ut till flyget, behöver inte gå genom säkerhetskontroller eller så, sen käkar vi på planet och sen när vi spelat färdigt åker vi buss direkt tillbaka till flyget. De enda ställena vi åker buss till är St. Cloud och Wisconsin, men det är för att det går snabbare och smidigare än att flyga dit.

Nu har vi spenderat runt 35 minuter i arenan och diskuterat saker ingående, som synes. Vi kliver in i en hiss för att åka tillbaka neråt och på våningen under får vi besök av synnerligen fnittriga ”One time… at band camp…”-tjejer som kliver in i hissen. Jag vet inte om de känner igen Leon, eller om det är faktumet att han har en hockeyklubba i hissen som gör det. Men en av dem förklarar till slut att hennes bror spelar hockey och eventuellt säger hon även att han hoppas kunna spela i laget en vacker dag.

Vi lämnar arenan och går iväg hem till Leons nuvarande bostad. Hittills har jag ju bara fått se hur han bodde säsongen innan och här är det betydligt rymligare. Här har han ett eget rum med eget badrum och bara det slår hans tidigare boende med råge. Mellan de två rummen som finns, är det dessutom ett kombinerat kök och vardagsrum.

Men hyran är skyhög jämfört med vad som är rimligt att betala för en lägenhet med två rum och ett vardagsrumskök som ligger i ett komplex med 600 lägenheter som har en stor innergård med en beachvolleyplan och ett par grillar där det finns gott om partyutrymme.
– Det kostar 1 600 dollar, så det är väldigt dyrt. Så jag betalar 800 dollar för det här i månaden. I stipendiet jag har så ingår det att jag får en check på 1 000 dollar varje månad. Den ska räcka till hyran, telefon och den mat vi inte får på skolan, så det är lite tufft.

Skoldagen avslutas med frivillig isträning som för dagen handlar om skridskoträning med Power Skate-coachen Barry Karn, som man tränat med sju-åtta pass.
– Han är inte som någon annan powerskatecoach jag haft. Han har lärt mig utnyttja glidet i åkningen. På sträckan förlängda mållinjen till blålinjen kapade jag en halv sekund i tid på tre första veckorna med honom, och jag tar bara åtta skär på den sträckan istället för tolv.

Vi är tvungna att ge oss ut och åka bil i någon kvart för att ta oss till rinken där träningen ska äga rum. Jag är inte jättelångt ifrån att råka ramma ett par bommar som stänger av en avfart som navigatorn förklarat att jag ska köra in på.
”Det är avstängt där”, säger Leon överraskande lugnt.

Väl framme vid träningen är det inte mer än tre andra spelare som dyker upp och deltar. De flesta tycks ha lagt ner, eller åtminstone dragit ner på träning efter att säsongen tog slut.
Taylor Cammarata, Connor Reilly och Hudson Fasching är de tre övriga som är där.

Den sistnämnde har bara några dagar tidigare fått beskedet att han är en av hela sju collegespelare som åker över och spelar VM för USA.
Han valde att lämna college efter tre säsonger och skrev så fort säsongen var över på för Buffalo och hann med att spela sju matcher i NHL och gjorde mål redan i första perioden av sin NHL-debut.

Fasching sitter och kollar igenom USA:s laguppställning och tycks lika fascinerad som en annan över hur ungt laget är när han hittar tio spelare som är lika gamla som han själv (95:a) eller yngre, däribland Michigan-kedjan med Kyle Connor, J.T. Compher och Tyler Motte som var etta, tvåa och fyra i NCAA:s poängliga och som lär spela i samma kedja även i VM.
– Alla tre har skrivit NHL-kontrakt nu och lämnar college, trots att alla tre hade kunnat återvända och spela ett år till, säger Leon.

Så räkna med att Michigan tappar en del i slagstyrka nästa säsong. Man tappar även backgiganten Zack Werenski efter bara två år i laget. Michigan, som slog ut Minnesota i andra slutspelsrundan i Big Ten tidigare i vår och avslutade Minnesotas säsong.
– Det är mycket tillfälligheter i hur lagen tappar i förtid och inte. Ifjol tappade vi sju eller åtta av våra bästa poängplockare, till nästa säsong tror jag bara att det är en av de fem bästa.

Träningen drar igång och jag vet inte hur många av er som har sett TV-inslag med de svenska skridskotränare som finns, men det såg ut ungefär som ett sådant. Spelare som åker runt på isen och lite grann ser ut som nybörjare i sin skridskoåkning för att de åker på ett sätt som de helt enkelt inte är vana vid att åka på.

Karn vill se böjda knän på spelarna och utan att de åker på framsidan eller baksidan av skenorna, utan bara rakt på skenan.
– Jag skickar ut små övningar som de kan göra så att de får dem på sina telefoner. Sen tar det ungefär en timme för dem att lära sig en övning som tar en och en halv minut att göra. Vi kommer att inleda i slowmotion-tempo nu och sen så ska det här gå i fyra steg uppåt och bli snabbare. När vi kör långsamt i början kommer jag höra om det är någon som bryter isen med skridskospetsen, berättar Karn innan träningen.

Sen rullar det på och när träningen är slut är Leon sist kvar på isen och skjuter lite puckar. Han har dagen till ära fått nya klubbor av en lokal tillverkar som velat att han ska testa ett par nya klubbor som, tydligen, är mer skräddarsydda.
– Jag kom i kontakt med dem och de undrade om jag ville testa och jag sa att ska jag göra det så vill jag ha klubbor som är precis så som jag vill ha dem. Jag vill ha lite styvare klubbor här nere precis innan skaftet, och ja… kan jag bli en procent bättre av att de här klubborna passar mig bättre, så varför inte? Så jag får testa och se hur de funkar.

Leon är ofta framme och diskuterar med Barry Karn under träningen. Ni kanske minns hur Don Lucia sa att Leon vill veta saker.
– Han är villig att lära ut på ett bra sätt och förklara varför man gör det man gör. För mig är det viktigt att veta varför jag gör saker, det gör att jag får mer respekt för tränaren.

Efter träningen åker vi tillbaka in mot Dinkytown, käkar en bit Kinamat innan vi till slut åker över till det där laghuset.
På gräsmattan ser man ganska tydligt att det brukar vara en del aktivitet. Där står det två slitna soffor och ligger golfklubbor och bollar.
– Här brukar de kunna stå och skjuta golfbollar hejvilt när det är fester här.

Väl inne i huset förklarar Leon att det, faktiskt, är ganska uppstädat i köket där Mike Szmatula står och lagar mat. Han har inte spelat hockey den här säsongen eftersom han bytt skola från Northeastern till Minnesota och därför inte fått spela under säsongen. Han ser lite sliten ut och det förklaras varför.
– Han hade problem att sova, så Cal har gjort diverse tester och nu ska han få lite mediciner som förhoppningsvis gör att han får slut på problemen.

Huset har ett kök och ett stort vardagsrum, spelarna bor på övervåningen och i källaren och det kan bo upp till åtta personer i huset.
– Det brukar vara rätt stora fester här på lördagskvällarna. Speciellt om vi vunnit både fredag och lördag så brukar det bjudas in mycket folk hit. Då går det knappt att röra sig här inne, säger Leon och syftar på vardagsrummet.

Till skillnad från fratshusen måste hockeylaget ta hänsyn till grannarna när de har sina fester.

Efter rundvandringen i huset åker vi tillbaka där vi inledde dagen tio timmar tidigare. Leon ska iväg på läxläsning, som man har i ett hus där det just är skolans idrottare som får hjälp med den biten.

Innan vi är klara för dagen vill jag kolla av vad Leon tycker att han utvecklat mest som hockeyspelare under sina två år på college.
Det handlar om tre saker i huvudsak.

1) Spelet
– Jag lärt mig spela väldigt mycket rakare. Får jag ett läge går jag framåt. Hockeyn är så snabb här att man har inte riktigt tid att hålla sig utanför. Anledningen till att jag gjort så mycket mål i år tror jag är att förra året så spelade jag väldigt mycket utanför, runt sargerna och utanför punkterna, men nu har jag tagit mig in mot målet den här säsongen.
– Kollar man in mina mål som jag gjorde i år så är alla målen grötmål runt målet. Returer, skott nära mål. Petar in puckar. Det är också något jag lärt mig på två år.

2) Fysiken
– Jag har alltid haft styrkan, men kanske inte riktigt haft förmågan att utnyttja den. Inte riktigt haft det där klippet. Nu jobbar vi mycket med att kunna få den där snabbheten. Sen även grunduthålligheten har jag förbättrat. Hemma har vi alltid jobbat mycket med frivändningar och sån träning och väldigt mycket löpträning. Väldigt lite där man jobbat med kroppen länge och hårt. Och det är något jag märker nu att jag har saknat tidigare.

3) Det mentala spelet
– Det kanske viktigaste jag lärt mig är det mentala spelet. Det finns så många exempel på det där. De spelar små mind games hela tiden och det blir en omställning när man kommer från Sverige och van vid tvåvägskommunikation med tränare och så där och som Freshman här kommunicerar man knappt med tränarna. Oftast får man bara veta vad och när man gör fel, så när det är tyst vet man att man gjort något bra.
– Men jag har märkt skillnad nu under andra säsongen. Kommunikationen har varit bättre och de har väl insett att jag vill bli coachad på ett speciellt sätt. Det blir väl lite av en kulturkrock för dem också.
– Som förra säsongen så kunde man få höra att ”Leon, du är ju helt värdelös, varför gör du så här?” så kunde man gå hem och analysera det där i två dygn. Men det har jag lärt mig nu att man kan inte göra det, för man hör så mycket att det är bara att acceptera och köra vidare. Men det är så kulturen är här borta. Man lär sig. Det är nyttigt för mig. När man väl får chansen professionellt sen så är man förberedd på det här.

Det måste vara svårt att veta vad i det som sägs som är kritik på riktigt och vad som bara är för att de vill stärka dig psykiskt?
– Ja, så är det ju. De försöker ju komma in i skallen på en hela tiden. I början av säsongen hade vi gått knackigt och jag hade inte gjort några poäng. Coachen tog in mig på sitt kontor och frågade hur jag tyckte att det hade gått. Jag svarade att jag tyckte att jag hade skapat en hel del, men inte producerat och att vi som lag inte var där vi ville vara.
– Då visade han upp ett 30 minuter långt klipp med bara dåliga grejer jag hade gjort. ”Nej, precis. Du har inte producerat och här är varför” sa han och visade mig klippet. Till och med saker jag tyckte att jag hade gjort bra hade han vänt till något negativt. Jag svarade att jag tyckte att jag hade gjort bra saker också, då sa han att jag skulle visa upp video på det, för han hade då inte sett något. Han sa ”när vi rekryterade dig trodde vi att du var en bra spelare, men nu börjar jag tvivla”.
– Sen gjorde jag två mål och 1+1 i de två matcherna efter det så det kanske funkade.

Och nånstans där är det dags att avrunda. För den som fortfarande är kvar och läser det här matiga reportaget kommer en knippe bilder till som inte fick plats bland övrig text.