Ifjol fick tio tränare lämna sitt uppdrag under säsongens gång, inför kommande säsong i Hockeyettan är det ett gäng tränare som kliver in i elden med en betydligt större press på sig än andra.
Det är väl snudd på förmätet att börja prata om att tränare ska få sparken innan första pucken ens är släppt och några matcher ens har spelats, men Hockeyettan är en ganska osentimental liga där väldigt många huvuden rullar varje säsong. Kommer inte resultaten är det ledarna som får bära hundhuvudet helt enkelt. En ganska talande siffra är att ifjol var det tio av 40 klubbar som valde att förändra på tränarpositionen under säsongens gång och det var ganska få jämfört med vad tidigare säsonger haft att bjuda.
Med andra ord, band kommer att kapas och bakdörrar sparkas upp på vid gavel även säsongen som kommer.
Det är helt omöjligt att veta i vilka klubbledares fingrar det kommer börja klia i en resultatbaserad bransch som ishockey, men man kan konstatera att vissa har mer press på sig än andra att verkligen leverera den här säsongen.
Jag vill absolut inte påstå att följande samling herrar kommer få sparken, men av olika anledningar (som jag nu ska redogöra för) är det tränare som sitter i en ganska utsatt position. Det finns mycket att bevisa och en stor press att hantera för att det inte ska börja gunga i vinter.
Loading ..
