Karaktärerna utanför rinken

De som är där ute på isen och gnuggar på dag ut och dag in är bara en del av sporten ishockey. En minst lika intressant del är ju hela det skådespelet som spelas upp utanför sargreklamen. Galna fans, bittra läktarexperter och klämkäcka lagledare är alla lika viktiga som spelarna för att ishockeyn ska fortsätta vara en stor bit av den svenska idrottstårtan.

Skrev ju förut lite om de karaktärer man spelat med genom åren. Men man har ju även stött på en hel del skönt folk som inte spelat ishockey själva, men som ändå varit ytterst viktiga för mitt hockeyspelande.

Materialarn
Den som kanske känner laget bäst av alla. Jag har haft förmånen att genom åren bara haft vettiga materialare, men några har såklart varit bättre än andra. Det krävs ju ett järnpsyke för att orka ställa sig för att slipa om ett par skridskor som var felfria på uppvärmningen men som helt plötsligt, lagom till matchstart, blivit helt värdelösa. Dold kritik som ”de släpper hela tiden när jag svänger åt höger” eller ”visstfan slipade du dom i går” är vardagsmat för den luttrade materialaren. Han hade kunnat svara ”var det därför du ramlade vid friläget?” eller ”Nej, du sade aldrig någonting om det”. Men han gör aldrig det utan ber en bara att snöra av sig rören för att stressa in sliprummet och få dem åkdugliga till träning/match. Jag vill inte nämna namn här, men den bästa materialaren jag haft slipar inte ens skridskorna alla gånger någon ber han om det, för han vet att hälften av gångerna sitter det bara i skallen. Han frågar helt enkelt ”känns de bra nu?” och spelaren ger tummen upp. Alla nöjda och glada trots att inget egentligt arbete är utfört.

Flickvännen
Flickvännen. Den härdade lagspelaren som får ta emot all skit inte hockeyspelarn vill vräka ur sig i omklädningsrummet. Och hon har sannerligen ingen lätt situation. Ger hon beröm slänger man ur sig ”Äh, det säger du ju bara för att muntra upp mig även fast du såg jag var kass, lägg av med det” och säger hon att man varit dålig blir det ett ”Men håll käften. Du ska ju för fan stötta mig inte ge mig sämre självförtroende för fan”. Själv är jag en bedrövligt dålig förlorare och många fina planer har gått om intet på grund av att jag kommit hem efter förlust med regelrätt hängläpp. Jag har trott att detta ska bli något som försvinner med åren men tydligen är det ett dilemma jag har, och jag vet att jag inte är ensam. Men här måste jag ge min flickvän lite credd. Medan man hört skräckhistorier om flickvänner som ställer ultimatum som ”hockeyn eller mig” så har min tjej gjort precis tvärtom. Hon har gått med i styrelsen i Brunflo IK och gör sitt yttersta för att det ska bli bra för mig, mina lagkamrater och bygden. Det är riktigt stort, men får hon nått beröm hemma för det? Näppeligen. Nu är man bitter på att hon åker på styrelsemöten de dagar jag är träningsledig. Det är sannerligen inte lätt att vara spelarfru och försöka göra allting rätt. Förresten så såg jag en film från tidigare den här säsongen när jag lade en straff mot Kovland som missades, inga konstigheter där, förutom att man i bakgrunden på filmen hörde sin flickväns ljuva stämma skrika ”DIN JÄVLA SOPA”. Skönt med stöd som sagt.

Föräldern
För många hockeyspelare har ju föräldrarna haft en stor del i uppväxten. Det finns ju otaliga fall där föräldrar varit med och styrt lite väl hårt och det har slutat med utbrända ungar som slutar med hockeyn helt och hållet. Men det finns ju även många föräldrar som gjort helt rätt och varit där som ett extra stöd för spelaren. Dessa får såklart nästan aldrig någon uppskattning för detta utan snarare tvärtom. Likt fallet med flickvännen så ligger ju ett ”kan du vara snäll och hålla käften” ibland närmare till hands än ett ”det har du rätt i”. Min farsa är ju hockeyintresserad och brukar gå på de matcher jag spelar hemma i Brunflo. Han brukar sällan komma med alltför hård kritik. Men en gång gav han mig en bra gliring som jag än idag tycker är riktigt rolig. Farsan var en rökare i 20 år och inför en avgörande match mot Jämtland Hockey (nuvarande ÖIK) sa han åt mig att ”hänger du en kasse idag och ni vinner slutar jag röka”. Vi vann med 2-1 och jag gjorde 1-1-målet. So far so good. När jag några år senare spelade i Nälden ringde farsan upp efter en match och sa ”gick sådär idag va?” Jag var väl inte helt nöjd med matchen och svarade med ett sedvanligt ”äh, kan ju inte gå bra jämnt”. Då sade farsan de bevingade orden ”Kommer du ihåg den där gången jag lovade att sluta röka? Efter den här matchen funderar jag på att börja knarka istället”. Ridå.

Läktarexperten
Överallt finns det läktarexperter. Jag kommer garanterat bli en sådan själv. Nackdelen med att spela inför en liten publik är att man hör deras kommentarer lite väl bra ibland. Som när man driver pucken genom mittzon och man hör ett ”SKJUT FÖR FAN!”. Förvisso kan ju alla skott gå in men från mittzon kommer jag ju knappt över den gula listen. Eller som när man får pucken i passningsfickan och ser backen komma störtande i full fart. Man försöker få klubban på pucken innan man tar emot armbågen med käften. När man kliver upp med blod i mungipan är man ju inte direkt överglad att få höra Leffe på rad 3 ropa ”Bättre adress på passningarna nu, Jönsson”. Då är det rätt nära att man förbrukar lagets time-out för att sedan glida upp på läktaren och ge Leffe ett litet taktiksnack.

Föredettarn
Den gamle spelaren som var sjunde back i byns lag på 80-talet. Det är dock inte så han kommer ihåg det. Frågar man han idag så är backarna bedrövliga och kan inte slå en puck på bladet. ”På min tid ifall man missade ett pass, då jävlar fick man höra. Det kan jag lova dig, gosse”. I denna spelares huvud var det fullsatt på matcherna ”du vet folk satt och dinglade med benen på sargkanten, det var uterink på den tiden vettu och det var packat med folk”. Alla hjälpte till att skotta planen fri från snö på den tiden, vilket var lite märkligt då det ändå var division 3. ”Division 3 på den tiden är ungefär som allsvenskan är nu såatte’”. Är det någon gång ”After Hockey” i byn och man hamnar med ett gäng före detta ”legendarer” är det bara att sitta och hålla med. Ger man sig in i jämförelser och diskussioner har man förlorat innan man ens börjat.

Arbetspolarn
Denna udda varelse som på något vis lyckats missa varenda positivt resultat ditt lag gjort de senaste åren men på något vis lyckas hålla reda på att du missat tre raka straffar och att du var -2 senast. När man lyckas vinna över serieledarna med 5-0 och glad i hågen åker på jobbet så har ju såklart tidningsbudet varit sen på morgonen. Vilket resulterade i att arbetskamraten inte ens visste att man spelat match och helt plötsligt är det ju så mycket att göra på jobbet att han inte ens hinner fråga hur det gick. När man skriker efter han att man vann med 5-0 och att det gjordes ett hattrick så skriker han tillbaka ”Jaha! Lyckades du stå i vägen tre gånger eller?”.

Vaktmästarn
Här är det allt eller inget som gäller. Antingen är det världens skönaste person som slänger åt en ishallsnycklarna och låter en åka skridskor nattetid bara man släcker efter sig. Eller så är det den grinigaste av gubbar som bryter ihop ifall man sätter skridskoskenan i isen innan ismaskinsdörrarna är helt stängda. Jag har haft nöjet att bevittna båda ytterligheterna. Vaktmästarna i Klanghallen i Brunflo har yrkesheder och vill verkligen få till en bra is. Trots att de kört ismaskinen fler varv än Harlem Globetrotters snurrat bollen på sina sammanlagda Europaturnéer så gör de allt för att isen ska vara den bästa vid varje enskilt tillfälle. De åker dit och slangspolar utanför ordinarie arbetstid och frågar när man träffar dem hur isen känns. Jag har spelat i klubbar där det är precis tvärtom. Där ismaskinsföraren bara åkt några pliktskyldiga varv, öppnat upp vattenreglagen och slängt åt oss icke simkunniga flytvästar så vi överlever första 20 minuterna på träningen. För mig som åker skridskor likt ”en nykläckt fågelunge”, är det viktigaste en bra is. Och då behövs en bra vaktmästare.

Tack för visat intresse!

Johan Jönsson är till vardags division 1-brunkare i nykomlingen Brunflo. Han skriver krönikor för hockeysverige.se, men bjuder även på en hel del livsvisdom på Twitter som @Levererarn.

Text: Johan Jönsson