”Bland det jobbigaste man kan göra”

Jag hade en gång en tränare vars namn är Ulf Skoglund, en riktig profil och duktig tränare. Även föredetta spelare på elitnivå i bland annat Leksand. Men den här krönikan ska inte handla om honom. Den ska handla om ett citat han yttrat.
– Bland det jobbigaste man kan göra i hockeyvärlden är att vara division 1-spelare, och då kanske framförallt i Norrland.

Kanske har han rätt? Låt mig för enkelhetens skull jämföra oss med allsvenska fotbollsspelare. De spelar 30 omgångar mellan april och oktober, vilket blir ungefär 4,5 matcher i månaden ifall mina fingrar och tår inte sviker mig. Därtill kan det komma kanske tio matcher i Svenska Cupen och någon enstaka Europa-match. Allt som allt spelar ett allsvenskt fotbollslag alltså cirka 40 matcher per säsong, fördelat på sju månader. Då är det snällt räknat då eventuellt Europaspel bedrivs under höst/vår. Nu säger jag inte att de är bortskämda och lata, de tränar ju minst en gång per dag och ska hinna iväg för att sörpla kaffe, boka bord på sportbaren och däremellan tvätta pannbanden. Det är klart det är tungsamt. Men lite andnöd får man ju när man hör diverse träbenta vänstermittfältare gnälla om ”tungt spelschema”. De kan få byta liv med oss division 1-brunkare i några månader i stället. Där kan jag lova att det inte finns mycket tid över till att raka benen och fixa sneluggen. Nu är jag onödigt fördomsfull känner jag, finns säkert många spelare som inte ens dricker kaffe utan som i stället föredrar te. Men det är inte dit jag vill komma. Jag vill i stället beskriva hur det fungerar för en hockeyspelare som aldrig blev något vettigt men som ändå spelar av kärlek till sporten.

Jag tänker inte beskriva veckan i detalj för det skulle lätt bli lite långrandigt. Men så här ser det ut i år för ett mittenlag i division 1. Först ska det spelas 28 matcher i grundserien innan jul och därefter tar allettan över. Där ska det spelas 14 matcher och har man tur får man lira någon enstaka play-off match innan det är dags att packa trunken. Då är man uppe i 42 matcher.

Skulle man lyckas gå hela vägen till kvalserien så är man uppe i 52 matcher innan det är dags för avslutningsresan till fjällen.

Men vi räknar på 45 matcher för skojs skull. Går man inte vidare till kval ska dessa spelas mellan september och februari. Det blir 7,5 matcher i månaden, tre fler än de stackars heltidsproffsen i fotbollsallsvenskan. Och det är nu det börjar bli intressant. För i de allra flesta division 1-lag är folk vanliga knegare vid sidan av. Så det ska jobbas heltid, det ska smöras för chefen för beviljad ledighet och det ska tas emot skit av arbetskamrater efter en förlust. Sen efter en bortamatch 30 mil bort en onsdagskväll får man åka hem och sova tre timmar innan väckarklockan ringer och man ska upp för klättra in i ekorrhjulet igen. Man håller på att somna på jobbet men en hink java hjälper kroppen att inte säcka ihop. För man måste härda, det är ju fredagsmatch och på träningen ska det nötas powerplay. Träningen är okoncentrerad vilket resulterar i utskällning från tränaren som kör den klassiska ”när vi är här så är vi här och då gör vi det fullt ut annars kan vi lika gärna skita i det här och åka hem”.

Men så blir det aldrig. När man helt förstörd äntligen anländer hemma på torsdagskvällen vill tjejen ha lite kvalitetstid, och det får hon säkert, men inte av mig på grund av medvetslös i soffan. Sen är det fredag, arbetsdag och matchpepp igen. Så här ser veckorna ut med små justeringar. Efter jul är man borta hela helgerna ifall man spelar i ett allettan-lag för då är det bortamatcher mot exempelvis Kiruna och Piteå. Brunflo ligger för övrigt lika nära Kiruna och Halmstad. Vem vet, kanske får man lira i södra allettan nån gång? Har man riktigt otur, som jag verkar haft en hel del under karriären, har man en tränare som inte uppskattar stapplig skridskoåkning och fladdriga direktpass. Då kan man ha gjort alla dessa uppoffringar för att få två minuters ljuvlig speltid per match. Kanske får man sitta av ett lagstraff på grund av för många spelare på isen och då sitter man och hoppas på ett friläge i ett par minuter, sen blir det icing när man kliver ut och man får åka över till andra sidan och tugga knopp igen.

Jag tror att många spelare därute i landet känner igen sig hyfsat i den här beskrivningen och de har nog lika lite förståelse som mig angående fotbollsspelares gnäll om spelscheman, lockouttjafs och att Taco-Anders vilar en match på grund av stukad stortå.

Jag avslutar med topp-5 jobbiga saker när det kommer till bussresorna.

5. Att vid säsongens början behöva ta diskussionen med det nya uppkäftiga nyförvärvet som tagit platsen i bussen. Det bästa man kan göra är att säga ”Jamen sitt kvar då, du är ju ändå borta om två veckor”.
4. Mackstoppet uteblir på grund av ingen mack öppen i exempelvis Tierp efter klockan 21:00.
3. DVD-spelaren fungerar inte på grund av oteknisk busschaffis försökt fiffla med inställningar och fuckat upp hela skiten.
2. Packa upp bagen när man väl kommer hem efter cirka 12 timmar ”on the road” och en 1-9-förlust.
1. Bussjäveln får stopp och ersättningsbuss får skickas. Händer minst en gång per säsong.

Bonusanekdot: Jag kommer inte att skriva ut namnet. Men en gång när spelarbussen stannade och det blev helt svart kom en vän och satt sig bredvid mig i mörkret. Han frågade: ”Vet du vad som händer Jönsson?” Jag svarade att det är chaffisen som varit så korkad att han pumpat in sommarluft i vinterdäcken. Min kompis svarade ”Aaaameehh GRATTIS”.

Text: Johan Jönsson