”Värvningarna finansierades externt”

Tidigare vd:n om Leksands kris

Är det de dyra värvningarna som har lagt grund för Leksands ekonomiska kris? Eller är det andra affärsmässiga beslut som har försatt klubben i den nuvarande situationen? Hockeysverige.se sökte svar hos den tidigare vd:n Håkan Åman.
– Det är lätt att glömma att flera kostsamma värvningar kom till helt eller var till största delen finansierade via externa insatser, säger Åman som hävdar att värvningarna inte har med det ekonomiska läget att göra.

Hockeysverige.se har i tre tidigare artiklar försökt hitta svaret varför Leksands IF har hamnat i den prekära ekonomiska situation som man nu befinner sig i. Ni har fått verkställande direktören Anders Doverskogs syn på läget liksom ordförande Bertil Daniels förklaring till vad det är som har gått snett. Dessutom har agenten Thomas Sjögren och konsulten Stefan Nyman berättat om sina roller under deras korta tid i klubben.

Håkan Åman var vd i Leksands IF mellan 2006 och 2010. Under de åren hände det väldigt mycket klubben. Tegera Arena blev färdigställd, Leksands IF åkte ur elitserien, man inhandlade bland annat Leksands Strand (tidigare Orsanbaden) och framför allt var det stor omsättning på både spelare och ledare i klubben.

Hockeysverige.se kontaktade Håkan Åman och bad honom ge sin syn på hur Leksands IF fungerade under hans år i klubben. I den här intervjun är han tydlig med att poängtera att det i första hand inte är spelarköpen som har fått klubbens ekonomi i gungning.

Men vi börjar 2006 då Leksand åkte ur elitserien och undrar hur mycket pengar klubben egentligen gick miste om när man föll ur elitserien.
– Man brukar säga att skillnaden är mellan 30 och 40 miljoner. Just därför fick vi frågorna om hur länge det ekonomiskt går att satsa för att ta sig tillbaka till elitserien. Vi svarade att under ett par år kunde LIF vara med och på allvar utmana. Nu är det inne på sjunde året som klubben är utanför elitserien, förr eller senare lyckas man. Jag personligen tror på laget och denna säsong.

Fanns det ekonomi för den här satsningen från 2006?
– Då skapades en strategi för att bygga en tillgångsmassa för att kunna parera budgeterade underskott eftersom det i grunden inte går att snurra runt det annars i Hockeyallsvenskan som villkoren är i dag och med den ambition som Leksand måste ha.
– Det fanns också en stor samsyn i styrelserna kring detta. Kunde vi skapa ekonomi för det så skulle vi göra allt för att nå elitserien.

Fanns det redan ett underskott då du kom till Leksands IF?
– Nej, det var det inte utan det var en balanserad ekonomi varje år. Det börjar ju alltid på noll och sedan ska vi skaffa pengar för vår verksamhet, för att få ihop bokslutet.

Vad skapade det massiva underskottet som i dag finns i verksamheten?
– Det är tyvärr ett driftunderskott som måste lösas varje år som man spelar i Hockeyallsvenskan. Hur stort det är i dag vet jag inte. Valen för hur man söker lösningar på det kan se annorlunda ut.
– Som jag ser det är man tvungen att skapa intäkter och tillgångar på andra sätt annars får man ”montera ned”. För oss var det centralt att intäkterna och bland annat reavinster efter försäljning av en skapad och utvecklad tillgång, Leksand Strand, matchade kostnaderna varje räkenskapsår i kombination med att vi skapade en lägre och lägre skuldbörda för föreningen, vilket var en stor strävan.

Kan du ge exempel på det?
– Vi budgeterade med underskott varje år förvissade om att vi hade lösningar och det fanns en plan för det. Det yttrades då på styrelsemöten att det var ett genialiskt upplägg och ganska okonventionellt.
– Det kändes som att det bara fanns vinnare i det här. Kommunen sålde på budgivning till oss Leksands Strand som man själva såg svårigheter att driva, utveckla och modernisera, för 30 miljoner. Den anläggningen har dessutom, via starka ägare med hjärta för Leksands IF, tillfört klubben medel och varit en del för att klara ekonomin och de årliga underskotten. Därmed var det balans i varje års bokslut och finansierad verksamhet, vilket ligger i uppdraget för styrelse och ledning.

Var de kontinuerliga intäkter från Leksands strand menar du?
– Föreningen blev ägare av Leksands Strand, kunde bolagisera det och sedan ingå i ett samägt bolag med andra, starka ägare, vilket var hela idén. Det fanns många kreativa människor runt mig i det här projektet och folk runt omkring oss tyckte att det här var en mycket bra lösning. Det var en win-win-situation för alla, också för kommunen.

Ni hade inga direkta skulder att brottas med andra ord?
– Hela strategin under Nils-Erik Johanssons tid som ordförande från 1999 till 2009 var att ha så låg skuldsättning som möjligt för föreningen. 1999 hade föreningen en omsättning på 30 miljoner och en skatteskuld på 19,7 miljoner vilket var en omöjlig ekvation. Då bildades Guldlaget. Sedan kom hela TV-delen och hela den mediala delen som gav andra intäkter men det ställdes även andra krav med bland annat då en ny och nödvändig arena. Den kostade totalt med alla inventarier och LRF-hallen 160 miljoner. Och var och är en förutsättning för höga publiksiffror och försäljning.

Är det rent av en dålig affär för Leksands IF att i dag äga 100 procent av Tegera Arena?
– Vår och, som jag uppfattar det, de flestas uppfattning var att det var viktigt och rätt att arenan fanns på plats men inte angeläget att klubben ägde den i Hockeyallsvenskan. Det kan andra göra i kombination med andra tillgångar. Strategin inom Leksands IF efter 2010 blev att Leksand Strand skulle lämnas, i utbyte mot arenan igen.
– Det är inte gamla skulder som ska lösas i dag utan det handlar om en löpande likviditet. Det räcker att man går igenom alla bokslut avseende föreningens skuldsättning och årliga resultat för att komma fram till den slutsatsen.

Kan du med facit i hand se att du och Leksands IF skulle ha gjort på något annat sätt?
– Visst är det så. Förmodligen som i de flesta föreningar har det gjorts både bra och dåliga saker. Det tillhör samtidigt livet att man tar riktningar och beslut utifrån var tids underlag och förutsättningar. Ekonomiskt följde vi en given utstakad plan. Och vi satsade inte bara på A-laget, vi la varje år 5 miljoner på klubbens juniorsatsning som vi aldrig gjorde avkall på.
– Sen är jag den första att tycka att det värmer i kroppen och jag vill rikta all cred till lagbygget i Leksands IF just nu, men idrott i allmänhet och kanske hockeyn i synnerhet är oförutsägbar. Man får svar på hur det gick men naturligtvis inte hur det gått i stället om man gjort si eller så. Det känns i alla fall fantastiskt med alla dessa ungdomar som kommer fram i Leksands IF. Fyra eller fem som var med och vann JSM är med och bildar stommen idag. Därtill har ytterligare lika många plockats upp, i kombination med flera lyckade värvningar. All respekt för det jobbet man gör.

Hur ser du på den ganska offensiva jakten på nyförvärv som var under dina år i klubben?
– Det är lätt att glömma att flera kostsamma värvningar kom till helt eller var till största delen finansierade via externa och extraordinära insatser, exempelvis Ed Belfour, Pelle Prestberg, Michal Grosek, Ric Jackman, Peter Nordström, Antti-Jussi Niemi och Thomas Rhodin. Då fanns det aktade journalister i det här landet som skrev att man skulle resa statyer på Belfour efter att han hållit nollan några matcher i rad och nu kommer Leksand att gå upp.
– Den här linjen var vi alla överens om att köra på. Fick man göra om så kanske man skulle ha provat en annan inriktning mycket tidigare, om det funnits ett underlag av unga spelare vilket jag inte kan bedöma. Men nu pratar vi om alla om och men som man inte vet förrän efteråt.
– Sedan kan man alltid säga att om laget är för tunt kan man hamna utanför kvalserien. Som i sig innebär att först och främst möjligheten till elitseriespel inte finns där, men också 5-6 miljoner i intäkter. Eller så hade det kanske suttit 3 000 på läktaren och vi hade i stället förlorat stora pengar på så sätt. Jag ser ju nu när man gör den här fantastiska Globen-grejen och tjänar en miljon på det. För att kunna genomföra det så krävs det att det är liv och intresse kring verksamheten också.

Satsningen var otvivelaktig att man skulle tillbaka så snabbt som möjligt till elitserien menar du?
– Vi skulle ha ett lag där vi kunde ta oss tillbaka till elitserien, och det trycket fick också hela sportorganisationen på sig. Det var också mycket nära att vi klarade det.
– Jag har hela tiden känt ett jättestort förtroende från styrelsen, där också Bertil Daniels var med redan från 2006 och sedan blev ordförande 2009. Möjligt att det vände i samband med förlusten mot Växjö 2010 och händelserna efter det, kanske från Bertils sida, men det är spelets regler. Vinst där hade sannolikt inneburit att vi spelat i elitserien säsongen därpå.

Stödet hos supportrarna under den här tiden, hur upplevde du det?
– Stort. Och det är, var och kommer alltid att vara Leksands största styrka.

Blev trycket för stort från sponsorer, media och supportrar?
– Det tillhör verksamheten och jobbet. Det gick ut över Micke Lundström (sportchef) året innan. Det fanns till och med sponsorer som sa att om inte ni satsar så är inte vi med och satsar pengar. Vi skulle bara ha ett bra lag. Sedan vet både du, jag och era läsare att ett lag innebär så oerhört mycket olika saker.
– Så här är verkligheten. Varför spelar den ena eller andra exempelvis spela högerback. Det hör till journalister och krönikörer att såga och att hylla, det är en del inom idrotten.

Du har tidigare nämnt Belfour med flera som var finansierade med pengar från sponsorer, men fanns det spelare som köptes med pengar som inte fanns?
– Nej, vi visste att verksamheten hade ett underskott. Skulle vi veta innan säsongen att det skulle gå plus/minus noll så måste vi också veta att det kommer femtusen till varje match och att truppen kostar 8-10 miljoner. Då först fick vi balans i det här.
– Här fanns också en gemensam uppfattning i styrelsen att hade vi en trupp som kostade runt 8-10 miljoner bedömde vi att Leksand inte kunde vara med och utmana och att vi då kunde säga att vi gjort allt för att Leksand på allvar skulle kunna konkurera om en plats i elitserien.
– Man kan aldrig säga säkert om man kommer att lyckas. Om man nu kan finansiera det, vilket vi hela tiden hade en plan för under alla de här åren, fanns det ingen anledning att inte ge oss en ärlig chans.

Jobbade du som konsult åt Leksands IF efter att du slutade där?
– Nej. När jag slutade i Leksand var det en liten övergångsperiod. Avsikten var att jag skulle jobba för Leksands strand. Det rymdes i min anställning.

Du var alltså inte inblandad i att hallen skulle ägas av Leksands IF till 100 procent?
– Nej, det var en helt ny strategiändring senare från någon eller några som kom in i styrelsen.

Fick du sparken från Leksands IF eller sa du upp dig själv?
– Före missen i kvalserien 2010 upplevde jag förtroende från alla i styrelserna. Också åren dessförinnan. Där i skarven kände jag inte fullt förtroende från bland annat ordförande Bertil Daniels och flera händelser i anslutning till det och då är det ohållbart. Då kan och skall man inte vara kvar. Då får man lägga sin energi på annat.

Text: Ronnie Rönnkvist