Tidigare juniorlandslagsmannen har jobbat sig tillbaka från sina djupa dalar: ”Ganska vilsen i mig själv just då”

AIK har på senare år släppt fram många talangfulla juniorer som fått sina genombrott i klubben och försvunnit iväg till ädlare uppgifter. 19-årige centern Max Lindholm debuterade förra säsongen i klubbens a-lag och hans resa dit har varit krokig.
— Jag tappade min identitet på något sätt, berättar den före detta juniorlandslagsmannen i en intervju med Hockeysverige.

SOLNA (HOCKEYSVERIGE.SE)

Varje säsong lyfter AIK upp flera starka juniorer i A-truppen. Spelare som bland andra Robin Kovacs, Jesper Bratt och Fredrik Karlström har redan etablerat sig i AHL respektive Hockeyallsvenskan. En spelare som debuterade i Hockeyallsvenskan redan förra säsongen men som långt ifrån har haft en spikrak resa är 19-åriga centern Max Lindholm.

Han kom till AIK från Djurgården och Huddinge som en talangfull juniorlandslagsspelare. Men väl i AIK fick han fundera kring vad han verkligen ville med sin hockey innan organisationen började bygga upp honom mot den absoluta toppen igen. Den här säsongen har Lindholm spelat 30 matcher i Hockeyallsvenskan, gjort två mål och totalt tre poäng. Han har även hunnit med att bli utlånad till Väsby i Division 1 två vändor.
— Jag växte upp i Älta och bor där fortfarande. Jag flyttade dit då jag var ett halvt år gammal och började spela hockey i Älta IF när jag var fyra. Båda mina äldre bröder (Felix och Alexander) spelade också så det vart naturligt även för mig att börja spela. Samtidigt tror jag att en del av anledning till att jag började lira var min morbror, Åke Eksell, som har lirat i Djurgården, säger Max Lindholm till hockeysverige.se när vi ses efter A-lagets träning på Ritorp alldeles nära det gigantiska köpcentrumet Mall of Scandinavia.
— Det var han som fick in mig och mina brorsor på hockeylinjen. Efter det var jag helt såld och jag har alltid varit lite av en hockeynörd. Framförallt min äldsta brorsa, Felix, och jag har lirat otroligt mycket landhockey hemma på gården.

INLEDDE PÅ SAMMA STÄLLE SOM LEGENDAREN

När Max Lindholm valde att lämna idyllen vid Älta Idrottsplats, för övrigt samma idrottsplats som legendariska målvakten Tommy Söderström inledde sin hockeykarriär, gick han så småningom i sin morbrors fotspår vidare till Djurgården, men först mellanlandade han i några andra klubbar.
— Först gick jag till Hammarby och deras 97:or. Äldsta brorsa gick också till Hammarby så det blev så att jag hängde med. Däremot gick Alex till Farsta eftersom han ville testa något nytt.
— Sedan gick Bajen i konkurs och då gick alla från laget till Nacka. I samma veva skiljde sig morsan och farsan. Då tyckte morsan att det vart lite för ”meckit” att köra runt. Då vart det så att jag gick till mellanbrorsan i Farsta. Jag är 97:a men i Farsta spelade jag med 95:orna, 96:orna och 97:orna så det var väldigt mycket hockey där ett tag. Det var kul och bra för mig eftersom jag, som sagt var, är en riktigt hockeynörd.
— Jag var i Farsta tre säsonger. När jag flyttade upp till U14 pratade jag med min morbror en del. Han är nog min bästa vän och har gett mig många bra råd. Han tyckte att det var dags att testa Djurgården.

Du blir landslagsspelare i Djurgården, vad hände med din utveckling som spelare då du kom dit?
— Vi var inte så bra första säsongen. Djurgården har policyn att man inte satsar innan man är 15 år. I U15 gick det så där. Jag var bland dom bättre, men jag var långsam och lite för stor.
— Innan U16 hade jag en bra sommarträning. Då hade jag Jörgen Winborg som tränare. Han var riktigt bra. Där hände det något. Kroppen kom väl i kapp lite. Jag hade varit ganska lång, men då kom antagligen musklerna ikapp. Jag blev uppflyttad till J18 i Djurgården samtidigt som jag bara flög iväg i utvecklingen, men sedan rasade det igen.

I det juniorlandslag som Max Lindholm spelade i fanns stommen till årets Junior-VM lag. Det vill säga spelare så som Oliver Kylington, Felix Sandström, Rasmus Asplund, Joel Eriksson Ek, Filip Ahl, Carl Grundström, Jens Lööke och så vidare, men Lindholm själv har inte spelat i juniorlandslaget sedan säsongen 2013/14.
— Jag är ändå glad att jag är tillbaka och slåss på den här nivån. Det var ingenting som jag kanske trodde på innan jag kom till AIK, alltså under min första J18 säsong i Djurgården. Jag ramlade ur landslagstruppen efter det att jag hade skadat foten i en match. Sedan vart det en tuff säsong på alla plan, psykiskt och så vidare…. Det var tufft… Jag tränade dåligt och var inte speciellt glad.

TURBULENT SÄSONG

Efter en splittrad säsong med spel i både Djurgården och Huddinge kom Max Lindholm till AIK.
— Jörgen Winborg var här i AIK då. Han tränade J20, men sedan skulle han ta över J18-laget som head coach.
— Jag hade haft en turbulent säsong innan. Halva säsongen spelade jag i Djurgården men sedan avslutade jag den i Huddinge. Under den här tiden var jag aldrig nära att sluta med hockey, men jag var mätt på det.
— Den säsongen i Djurgården började med att jag skadade foten. När jag sedan kom tillbaka var det svårt att ta en plats i laget. Vi hade ett bra lag och jag kom inte riktigt in i laget igen samtidigt som jag inte fick spela speciellt mycket matcher under en tid. Jag var dessutom ruskigt otränad under den tiden. Jag ville avsluta säsongen med att få lira lite hockey. Jag kanske kunde få en nytändning så jag avslutade säsongen i Huddinge. Där hade vi Jimmy Blomqvist som tränare som var en skön person och riktigt duktig.
— Efter den säsongen kände jag att jag måste börja om. Jag ville inte lira kvar i Huddinge. I samma veva ringde Jörgen Winborg och berättade att han skulle bli coach för J18-laget i AIK. Han sa: ”häng med mig så börjar vi om igen”.

Det blev också starten på något nytt för Max Lindholm.
— Jag kom hit och körde, men första tiden var jag ganska otränad. I början var jag ganska ”off” och ”lost” på många plan. Framförallt låg jag efter på det fysiska planet. Skadan hade satt många käppar i hjulet.
— Jag hade en ganska tuff första del av säsongen där jag kände mig tung. Efter jul började jag komma igång mer och mer samtidigt som jag fick börja spela lite J20-hockey. Sedan kom Peter Nylander till J18 förra säsongen och man kan säga att det är han som har fått mig tillbaka till den spelare jag var.

TAPPADE IDENTITETEN

Hur var din status egentligen då du kom till AIK första säsongen?
— Jag var ganska vilsen i mig själv just då. Under tiden blev det så att jag tappade min identitet på något sätt. Jag hade spelat i landslaget och var lite av en ”star” på något vis. Sedan var det som att det försvann i Djurgården och när jag kom hit till AIK hade jag ett väldigt dåligt självförtroende.
— Jörgen kände jag bra efter att jag hade haft honom under tre säsonger i Djurgården. Han har också betytt mycket. Innan första säsongen i AIK tänkte jag mest att jag skulle ägna åt att försöka komma tillbaka till den jag hade varit.

Peter Nylander under sin tid som aktiv spelare i Brynäs. Foto: Bildbyrån

Peter Nylander kom också att bli en viktig person för Max Lindholm både fysiskt och mentalt.
— Han är en grym och varm människa. Jag gillar honom stenhårt. Han kom i slutet av J18 och var ganska lack på mig eftersom han tyckte att jag inte jobbade hårt och så vidare. Tillsammans, det var mycket jag själv också, tog vi tag i mig och jag började slita hårt.
— Han jobbade mycket på att få upp min fysik samtidigt som jag också vart mycket starkare. Jag tränade riktigt hårt den sommaren.

Kände du en förändring då du kom ut på isen i augusti/september den säsongen?
— Ja, verkligen. Jag kände mig som en helt ny spelare. Framförallt kände jag mig lätt för en gångs skull, vilket inte var någon vanlig känsla för mig, säger den storväxte (189/91) centern med ett skratt och fortsätter:
— Den säsongen gick upp och ner, vilket det alltid gör. Det kändes ändå som att jag hade en hög högsta nivå. Jag kände mig stark och hade fått tillbaka ett bra självförtroende. Jag kände också att ”Pete” (Peter Nylander) trodde på mig.

FICK CHANSEN AV MELIN

Det hårda jobbet gjorde att Roger Melin under förra säsongen lät Max Lindholm göra A-lagsdebut.
— Det var häftigt. Vi mötte Tingsryd hemma så det var ettan mot tvåan och nästan fullsatt på Hovet.
— Jag fick ett mess av ”Pete” när jag satt i skolan. Det stod bara att jag skulle spela match på söndag. Givetvis var det en skön känsla och det kändes som att jag var tillbaka. Det tog sin tid, men till slut var jag där jag ville vara, säger Lindholm med ett leende och fortsätter:
— Jag hade nog haft en av dom djupare svackorna man kan ha. Topparna var höga och dalarna var väldigt djupa. Det var skönt att vinna över den här svackan som jag hade haft. Jag hade också tvivlat många gånger på mig själv, nu är det kört liksom.

Den här säsongen har han spelat i Hockeyallsvenskan och J20 men även hunnit med att vara utlånad till Väsby i Division 1.
— Säsongen har varit lite turbulent. Jag började säsongen med att bara vara i A-laget. Jag kände att det ändå inte kändes riktigt bra och att jag inte riktigt kommit in i seniorhockeyn som jag hade önskat eller velat. Jag hade velat göra det bättre och är inte heller nöjd med hur jag presterat i A-laget.
— Jag fick inte till det samtidigt som jag fick ta en lite annan roll än vad jag var van med. Det är inget jag ska skylla på, men det har varit en lite annorlunda roll. Men det är också något jag måste lära mig att hantera och komma in i.
— Sedan lånades jag ut någon match till Väsby, kom tillbaka till A-laget i AIK och började komma in i seniorhockeyn mer och mer. Det kändes som att jag började ta ett steg in i det, men det är tuff konkurrens i A-laget.

UTLÅNAD TVÅ GÅNGER

Konkurrensen och att få spela seniorhockey gjorde att han blev utlånad ytterligare en gång.
— Ja, det stämmer. Jag vart utlånad till Väsby en gång till. Det är lite annorlunda hockey i ettan, kanske inte så mycket spel. Jag är en spelare som gillar när det går fort på planen för då får jag ganska mycket utrymme för mitt spel. En match, den mot Huddinge, var det väldigt kul att spela eftersom det är ett bra lag.
— När jag kom tillbaka till AIK igen kändes det ännu bättre. Då fick jag göra lite poäng i A-laget när jag lirade med (Daniel Olsson) Trkulja och ”Linkan” (Michael Lindqvist). Jag kände att det gick väldigt bra, men som sagt var så är det en tuff konkurrens där.
— Idag står jag inte utanför den här seniorhockeytröskeln utan det känns att jag har tagit ett kliv in i den. På så vis känns det bra. Men jag vill känna att hela jag hoppat in där och etablerat mig.

Max Lindholm under en match i Hockeyallsvenskan Foto: Bildbyrån

Hela AIK har haft till och från det ganska tungt i Hockeyallsvenskan, även om ni nu klättrat rejält i tabellen, men varför fungerade det inte inledningsvis?
— Det är svårt att säga. Vi har väldigt många skickliga spelare, men vi har inte fått ut det vi önskat. Nu på sistone har det känts bra, men samtidigt blir det tufft när man som vi gjorde hamnar i en ond cirkel. Det kan vara svårt att komma ur den.
— Nu känns det att vi har kommit ur den och jag hoppas att vi kommer stanna utanför den.

Om ni tar den här platsen i playoff, hur långt kan det räcka?
— På pappret kan vi absolut räcka för att ta oss upp i år. Det är jag helt övertygad om. Det vi har haft problem med den här säsongen är att få ihop det på ett bra sätt. Vi måste få ut allt av varandra om ett avancemang ska ske. Det är också vad vi går för.
— Sedan får vi se hur mycket jag får lira, men det har känts väldigt bra i senaste matcherna jag har spelat med J20. Jag har fått spela vansinnigt mycket (skratt). Senaste matcher spelade jag 27 eller 28 minuter vilket är väldigt roligt. Nu är jag med och tränar i A-laget och ser jag till mig själv och den här säsongen så är jag just nu på toppen av min formkurva. Det har verkligen gett mig mycket att fått vara med i J20 några matcher.