Sagan som blev sann – Leksands otroliga resa till SHL: ”Ett minne för livet”

Det är en av de märkligaste och mest omtumlande historierna i svensk hockey. Leksands avancemang till SHL förra månaden hade en dramaturgi som är svårslagen. Med hjälp av forwarden Jon Knuts tar vi hockeysverige.ses läsare igenom den tumultartade säsongen som började i moll och slutade i dur.
– Jag hoppar in på isen och ser att Brock bryter pucken. Jag åker snett bakom honom och jag känner hela tiden att det är nu det händer, säger Knuts om Brock Montpetits övertidsmål som tog Leksand till SHL.

LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)
Den 1 april 2016 har gått till historien som ett mycket speciellt datum för alla som har sympatier för Leksands IF. Det var då laget avslutade en av de märkligaste historierna som har skrivits i svensk hockey på ett sätt som få, om ens någon, hade kunnat drömma om i sina vildaste fantasier.

Resan från degraderingen ur SHL till sistaplatsen i Hockeyallsvenskan i höstas till att vara åtta minuter från förlust i den sjunde och avgörande direktkvalmatchen mot Modo till den triumfatoriska vändningen och övertidssegern är något av det mest omtumlande svensk hockeyhistoria har bjudit på.

En spelare som kanske personifierar dagens Leksands IF starkast är Jon Knuts. Han kom tillbaka till Leksand under den senaste SHL-sejouren från ett misslyckat äventyr i Malmö. Han blev kvar i klubben när nästan hela laget lämnade efter degraderingen och fick vara med om hela denna osannolika resa. Hockeysverige.se reste hem till Knuts i centrala Leksand för att be honom återge säsongen för oss.

Nu blir det inte bara Jons åsikter som gör sig hörda under intervjun. Även hans nio månader gamla son, Malte, lägger in sina åsikter då och då. Men egentligen är han mest intresserad av min penna, diktafon och sin egen bok med bilder på bilar. 

Jon, beskriv känslorna dagen efter det att Leksand förlorat mot Malmö och med det fått lämna SHL.
– Det var en enorm besvikelse och det var en hel by som kändes död… Det var ledsamt, men det är svårt att sätta ord på det.

Spelare efter spelare lämnar Leksand efter det här, men du väljer att stanna kvar…
– Först var det en besvikelse. Jag ville avvakta och låta besvikelsen smälta in. Ganska snabbt bestämde jag mig för att jag ville vara med på det här igen. I och med att det var väldigt många som lämnade Leksand och jag hade gått tillbaka hit under säsongen så kände jag att jag absolut skulle vara kvar. Det var egentligen inga större diskussioner kring det eller så. Framför allt inte eftersom jag hade velat komma tillbaka till Leksand under den säsongen. Det hade varit en riktig spark mot Leksand om jag hade gått igen efter misslyckandet, men det fanns inte på kartan att jag skulle lämna.

Foto: Bildbyrån/Kenta Jönsson

”JAG TROR ATT VI VAR ENORMT NEDTRÄNADE”

In kom nu ett helt nytt lag ihopplockat av i första hand dåvarande sportchefen Tore Jobs. De flesta namnen var bra spelare på hockeyallsvensk nivå, men den där riktiga offensiva spetsen som kunde göra Leksand till ett SHL-lag igen saknades. Den grupp som började sommarträna tillsammans kändes riktigt bra, enligt Knuts.
– Det var en väldigt lättsam grupp som fann varandra direkt. Vi hade ett ungt lag och vi hade jäkligt roligt tillsammans. Alla gick hop samtidigt som Tore var inställd på och noggrann med att alla skulle vara här under sommaren så vi kunde bygga en stark kärna. Jag tror också att det var riktigt viktigt att det blev så.
– Alla har olika personligheter och alla bidrar på sitt sätt och det kändes redan då som vi hade en riktig bra grupp.

Din roll då Jon hur blev den eftersom det var du och Jonas Frögren som skulle stå för erfarenheten och rutinen i det här unga nya Leksand?
– Rutinerad och 24 år (skratt). Min roll var lite att visa hur det går till Leksand och att bidra med mycket på träningarna. Jag försökte vara lite av en informell ledare.

Leksand inleder serien på sämsta tänkbara vis. Laget faller som en tung sten genom tabellen och innan jul ligger laget sist i Hockeyallsvenskan. Det är den sämsta placeringen klubben upplevt sedan 1940-talet. Folk runt om i stugorna i Leksand, men även på många ställen i Sverige, talade om kris och att det fanns risk att Leksand och Borlänge i Hockeyettan skulle byta plats i seriesystemet.
– Vi pratade mycket om att ha tålamod eftersom vi var ett helt nytt lag. Det kommer gå tungt, vi måste få spela in oss och alla dom här grejerna. Någonstans kände vi också att det kommer vända.
– Jag tror att vi var enormt nedtränade. Vi tränade enormt hårt både på fysen och på isen. Det var långa pass med mycket dieselmotorträning. Det här syntes också på matcherna. Den här kicken i benen fanns inte där. Om du tränar hårt måste du återhämta dig för att kunna peaka, men någon återhämtning fick vi aldrig.
– Klart att det var oro i gruppen när det går som det går. I Leksand är det dessutom speciellt eftersom var du än går så pratas det hockey. Folk undrade till höger och vänster…

Du som informell ledare i Leksand, hur mådde du då?
– Klart att det fanns ett ansvar att ta för mig. Föreningen var samtidigt ganska tydlig med att det inte hade varit någon katastrof om vi inte hade gått upp. Att vi skulle spela i SHL nästa säsong var ingenting som någon hade räknat med. Tar vi topp-åtta var det bra, så ungefär löd målsättningen.
– Att det sedan gick som det gick i inledningen var tufft, men som jag sa så hade hela tiden vi spelare och föreningen en tro på oss och det var ändå hyfsat lugnt. Sedan behövdes nog förändringarna som blev, men det var aldrig den här paniken som jag har upplevt i Leksand tidigare.

Hur var relationen mellan er spelare och tränarduon Sjur Robert Nilsen och Johan Rosén under den här perioden?
– Jag tycker att den var bra. Dom trodde på oss samtidigt som vi själva kände att det går som i troll för oss. Vi kom ingenstans, vi gjorde inga mål och hade ett jäkla oflyt. Det var många felstudsar.

Hur viktig var stödet från läktaren när ni låg och krigade i botten av serien?
– Det var fantastiskt viktigt. Trots att vi låg där vi låg så möttes vi knappt av ett burop. Det är fascinerande. När du har förlorat en match och går i den här tunneln bredvid klacken så skulle dom kunna skrikit vad som helst. Men det var mycket ”kom igen till nästa match” och ”vi tror på er”.
– Det här betyder mer än vad folk tror jämfört med att man hör burop och folk som skriker hur kassa vi är och ”riv kontraktet”. Det har jag faktiskt fått höra någon gång, skrattar Jon Knuts.

Följde du det som skrevs i media vid den här tiden?
– Per automatik blir det så här i Leksand att du i slutändan får reda på vad som skrivs ändå. Jag är inte inne och klickar så ofta, men det är klart att det inte går att missa.

Foto: Bildbyrån/Daniel Eriksson

”DET BLEV STOLPE IN I STÄLLET FÖR STOLPE UT”

I november kom så beskedet att Sjur Robert Nilsen och Johan Rosén får lämna tränarjobbet. Nya tränare blev Per-Erik Johnsson, Gereon Dahlgren och Magnus ”Sigge” Svensson.
– Någonstans har vi alla varit med i den här branschen ett tag och vi kände nog att det behövdes en förändring. Både vi spelare och Leksands IF kände att det var på sin plats och inga konstigheter.
– ”Perra” är för det första en fantastisk talare och grym på att snacka inför grupp. Vi kände direkt att det han sa var helt rätt och alla tre gjöt mod i oss. Under matcherna då vi kanske hade gjort en bra första period men en dålig andra kunde han säga på sin värmländska ”Ni kan ju, det har ni ju bevisat i första perioden”, haha…
– Gereon är en bra istränare men som också tänker lite nytt. Samtidigt släppte dom på träningen mycket. Man resonerade som så att det var till matcherna som vi skulle vara som bäst. Det blev kortare övningar och inte lika långa åkpass.
– ”Sigge” var den som tog hand om backarna. Han är en go gubbe och alltid glad. Alla dom tre passade väldigt bra ihop.

Vad hände med själva gruppen när dom tre kom in?
– För det första började vi vinna matcher. Jag tror att vi vann tre raka. Vi började med stolpe in direkt i stället för stolpe ut som vi hade haft tidigare. Det tror jag var väldigt viktigt. 

In i laget kom nu några energispelare som Anton Karlsson och Johan Porsberger. Senare klev även backen Daniel Bertov in liksom forwardslånet från Färjestad Johan Olofsson.
– Vi hade även Juuso Rajala. Det var några spelare in och ut, men det kändes hela tiden att ett dom gjorde i sportrådet var rätt. 

Sportchefen Tore Jobs hade även han fått lämna jobbet. I stället tillsatte klubben ett sportråd bestående av Christer Siik, Mikael Karlberg och Fredrik Jax. Även Kjell Kruse klev av som vd. In kom istället Christer Plars som kände bygden väl eftersom han sedan många år är bosatt i Siljansnäs. Den nya ledarkonstellationen tar Leksand till kvalserien där man också snabbt blir uträknade. På något vis lyckas laget resa sig på nio och inför den sista matchen behövde man vinna med fyra mål mot Mora för att ta en plats i ytterligare ett kval mot Tingsryd. Något som tycktes omöjligt innan matchen.
– Hur många gånger har vi egentligen varit uträknade den här säsongen? Väldigt många är det i alla fall. Vi började med att förlora mot Oskarshamn. Då skrevs det direkt att tåget gick för Leksand. Sedan vann vi mot Karlskoga, men då vi förlorade mot Timrå i matchen efter gick tåget absolut. Nu var det kört.
– Sedan vinner vi en viktig match mot Almtuna samtidigt som vi får hjälp av andra lag. Efter det kommer Moramatchen där vi är piskade att vinna med fyra mål. Hela den matchen var smått absurt och en av dom häftigaste som jag har spelat.

Hur upplevde ni Mora i den här matchen?
– Vi tog till alla medel som gick. Det började med jumbotronen där man började spela upp matchen mot Mora från Globen med hög volym. Vi njöt för fulla muggar samtidigt som vi såg att Mora inte gärna ville titta men ändå hörde allt som hände.
– När matchen börjar få vi otroligt viktiga mål vid rätt tidpunkt hela tiden. Det hör till saken att Mora är bra i den här matchen och det är jämt, men varje gång dom har tryck på oss vänder vi och gör mål. Publiken hjälper oss otroligt mycket och det kändes som att det här bara skulle ske.

Ni vinner ju inte bara utan ni vinner med 6-0, alltså en målmässig överlägsenhet. Det borde väl inte kunna hända i en så viktig match?
– Nej, men vi sa innan matchen att vi har gjort en jäkla resa så här långt och har inget att förlora. Vi går ut och ger det här en chans. Hellre jaga än att bli jagad. Skulle vi få några mål så skulle det sätta sig direkt i deras skallar, vilket det minst sagt gjorde. Dessutom gjorde (Henrik) Haukeland en riktigt bra match.
– Nu grejade vi det, men hade det varit omvända roller, tänk om det varit Leksand som hade haft fyra mål upp innan matchen och Mora vunnit med 6-0 hade det stått ”Fiasko, Leksand” i tidningarna och så vidare, men det var inte ett ord om Moras fiasko. Det är ganska typiskt.

Foto: Bildbyrån/Robbin Norgren

”JAG KAN HÅLLA MED OM ATT MODO VAR ÖVERLÄGSNA…”

Leksand vinner med 2-0 i matcher mot ett tröttkört Tingsryd. Sedan väntade Modo i en serie i bäst av sju matcher. Det är sällan man har sett en så spelmässigt ojämn serie som den mellan Leksand och Modo. SHL-laget dominerar egentligen varje match. Trots det lyckas hela tiden Leksand överleva.
– Jag kan faktiskt hålla med om att Modo var överlägsna. Vad som gör att vi överlever? Det är en jäkla bra fråga.
– Den här sagan blir bara bättre och bättre ju längre jag tänker på hur det har gestaltat sig. Första två matcherna förlorade vi 4-0 och 5-0, alltså totalt 9-0. Det kändes som att det var pojkar mot män där ute.
– Sedan nyper vi en match däruppe i förlängningen. Även om det bara blev 2-1 så var det lika mycket värt i en sådan här matchserie som att man vinner med 5-0. Det var startskottet på att vi tror på det här även den här gången. Vinner fjärde matchen med 2-1. Publiken började också tro på det samtidigt som Modo hade trott att det var klart. Det skulle bli en ”walk in the park” för Modo.
– Givetvis satte det sig i deras skallar samtidigt som vi kände att det skulle vara kul att vända på den här matchserien.

Hur viktig blir den sjätte matchen som ni vinner med 5-4 och faktiskt hänger med ganska bra spelmässigt?
– Det var en galen och mäktig match att spela. Modo hade vunnit matchen innan med 7-1. Jag hade varit i samma sits förra säsongen då vi hade en matchboll borta mot Malmö. Nu hade Modo matchboll men man ska veta att det är tufft att komma in och vinna i Tegera.
– Inför sjunde matchen kände vi sedan att vi har ingenting att förlora samtidigt som Modo var pressade så in i bomben. Vi hade redan gjort en resa som var smått sensationell och hade vi lyckats vinna där uppe skulle det vara pricken över i:et. Vi hade inga måsten alls medan Modo bara hade måsten.
– Jag kommer ihåg att vi satte press på deras backar i den här sjätte matchen. Vi lyckades väldigt bra med det och vi gjorde också en riktigt bra match. Vi sa också att det var något som vi skulle ta med oss till sjunde matchen. Vi vågade köra på deras backar och var inte avvaktande.

Och så kom den där sjunde matchen…
– Vi sa att vi skulle pressa deras backar då också, men vi fick knappt röra pucken.

Förutom sista tio minuterna i tredje perioden då ni sätter press på Modos backar och får ner pucken djupt i deras zon.
– Modo hade spelat ut oss och det var ett under att det inte stod mer än vad det gjorde. Vi tar vara på småchanserna som vi lyckas lirka till oss. När vi sedan får 3-2 så började det säkert hända saker i deras skallar. Tänk er själva att vara så överlägsna och spelförande i en match, men ändå inte få in pucken. Sedan, vips, får Leksand in 3-2.
– När vi sedan får in 3-3 tror jag verkligen luften gick ur Modo även om dom hade ett friläge i slutet.

Hur gick snacket i gruppen inför förlängningen?
– Samma sak där egentligen. Det sitter ett gäng i andra omklädningsrummet som är livrädda medan vi har allt att vinna. Vi sa att vi går ut och vinner det här.
– Hela den här dagen… Det var ju första april och jag kommer ihåg på morgonen ringde vi Christer Siik och sa att det hade kommit in en journalist i omklädningsrummet som skulle intervjua Haukeland och att ”Siiken” själv hade gett godkänt för det. Han var tokig när han kom ner och ville ha tag på journalisten. Då ropade hela gruppen ”april april… ha ha…” Det här var alltså innan den viktigaste matchen under hela säsongen. Då sitter vi spelare och har en sådan lättsam stämning. 

Foto: Bildbyrån/Robbin Norgren

”JAG KÄNDE ATT NU SÄTTER VI PUNKT FÖR DEN HÄR SAGAN”

Allt avgörs 5.52 in i förlängningen då Brock Montpetit stjäl pucken av en Modoback och sätter pucken i nät bakom Adam Reideborn.
– Jag har första parkett på det där friläget. Jag hoppar in på isen och ser att Brock bryter pucken. Jag åker snett bakom honom och jag känner hela tiden att det är nu det händer. Jag kände att jag inte behövde vara med på något pass eller retur. Allt jag behövde göra vara att kolla från bästa vinkeln när Brock gjorde mål. När jag åkte där bakom kände jag att nu sätter vi punkt på den här sagan. Sedan är det bara en fantastisk glädje.
– När jag gick upp med Leksand första gången, det var här hemma mot Rögle, räknade alla med att vi skulle klara det. Hela arenan var fylld till bredden. Den här gången hade vi slagit ur underläge hela säsongen. Det är ganska fränt att tänka tillbaka hur vi ena gången var favoriter och andra gången helt underlägsna, men lik förbannat gick vi båda gångerna upp i SHL.

Efter matchen står du med tårar i ögonen och försöker beskriva dina känslor för Björn Oldéen på C More. 
– Känslan just då var rätt osannolik. Det var en så himla glädje men också en konstig känsla. Vi hade varit så otroligt utspelade men ändå lyckades vi. Det är en ganska svår känsla att sätta ord på, men jag mådde ganska bra då. Mamma, pappa och brorsan var på plats efter att dom till slut fått tag på biljetter. Det var verkligen kul att dom hade åkt upp dit från Malung.
– Jag har tänkt en del efteråt. När vi åkte ut förra säsongen var det antagligen meningen med tanke på hur allt gått till med värvningar hit och dit, det var felkomponerat, sportchef som lämnade och så vidare. Det hände så mycket. Nu kan inte jag Modos historia, men det kändes som att det var lite lika för dom. Med tanke på allt sådant var det nog meningen att det som nu skedde skulle hända den här säsongen.

Hur upplevde du hemresan?
– Man var ganska mör och det var ganska svårt att ta in vad som hade hänt samtidigt som det var fantastiskt häftigt. När vi kom till flygplatsen i Romme var det 300-400 fans där klockan två på natten. Sedan var det brandbilar som eskorterade oss till Leksand. I varje rondell stod det folk som hade plakat där det stod välkommen tillbaka Leksand och så vidare. När vi sedan kom hit var det sjukt mycket folk…

Jon Knuts tystnar lite, märkbart rörd och glad, innan han fortsätter.
– Jag trodde inte att det skulle vara det klockan fyra på natten. Det är verkligen ett minne för lite.

Vad blir nycken om Leksand ska klara sig kvar i SHL?
– Kontinuitet. Leksand har gjort en massa olika grejer under många år, men jag tror att klubben måste hitta en vision som är deras egen linje. Att man verkligen tror på personerna som sitter på alla poster. Ge varje person lite tid så det inte byts ut till höger och vänster. Det känns verkligen som det är rätt folk på rätt plats nu.
– Det gäller också att vi får ihop truppen och vi är inställda på att det kommer bli en tuff säsong. Men med en bra grupp kan det bära lång. Klubben resonerar som så att vi får ta en tuff första säsong och verkligen se till att vi håller oss kvar.

Foto: Ronnie Rönnkvist