Leksand är och förblir ett skämt

Ni minns den ambitiösa kartläggningen som Dalarnas Tidningar gjorde av Leksands hutlösa ekonomiska läckage och långa lista av sparkade spelare och ledare som kostat klubben pengar (http://www.dt.se/sport/ho…).

Det är mindre än ett år sedan den publicerades. I februari i år.

Fram till hösten 2010 hade 16 pers köpts ut av dalaklubben bara sedan samma tid 2006, men när Tommy Salo kom in som ny sportchef var det med stora ord om att inga fler skulle köpas ut ”för det var inte så han ville jobba”.

Låt oss tänka efter. Sedan dess har den gode sportchefen gjort ekonomiska uppgörelser för att bli av med Stefan Erkgärds, Johan Alcén, Eric Moe och Jean-Luc Grand-Pierre samt skickat en hel rad andra spelare som inte föll honom på läppen på porten. Nu senast ett gäng killar som kommit upp genom klubbens egna juniorverksamhet.

Och så står det då idag klart att man sparkar tränarparet Christer Olsson och Niklas Eriksson.

Visst, rent sportsligt är det kanske inte så dumt att kicka iväg tränarna (även om tabelläget knappast är prekärt och vi bara befinner oss i november), men kritiken och frågetecknen kring dem fanns långt innan säsongen startade. Man hade alla chanser i världen att göra den här förändringen då, men avstod. Nu rör man till det mitt i säsongen istället.

Vad jag vill komma fram till är inte att det är fel att sparka Christer ”nej det här är vi så klart inte nöjda med” Olsson, för i princip tror jag det är helt rätt (även om det är en helt sjukt konstig lösning att lyfta upp tredjetränaren Andreas Appelgren som huvudansvarig och stoppa ner mr Salo himself som assisterande), utan att Leksand som förening bara fortsätter att trampa på i samma gamla uttjänta hjulspår.

De har inte fått ut potentialen ur laget heter det så klart. Men just det där med kontinuitet verkar inte vara något man över huvud taget tänker på. Utan kontinuitet kommer man aldrig kunna bygga något framgångsrikt och så som Leksand fortsätter att byta spelare och ledare som vi andra byter underkläder kommer de fortsätta att trampa i samma hamsterhjul. Är det någon som förvånas över att klubben fortfarande står och stampar i allsvenskan?

Nu fick man förvisso in ett gäng miljoner på sin nyemission nyligen, men så sent som i februari tvingades man låna av kommunen för att rädda klubben från konkurs och i våras visade man nya minussiffror. Det säger ju sig självt att man inte kan hålla på som man gör om man vill få saker att funka, vare sig sportsligt eller ekonomiskt.

Skötseln av Leksands IF är inget annat än ett skämt. Om jag vore supporter hade jag varit väldigt ambivalent inför om det var skratta eller gråta som låg närmast till hands.

Text: Mikael Mjörnberg