Den säljande coachen har tagit dem till toppen: ”Att vara tränare i Leksand är samma sak som att vara det i Färjestad”

Efter en tung inledning på säsongen sparkade Leksand Markus Åkerblom och ersatte honom med Färjestads förre tränare Leif Carlsson. Efter det har laget klättrat, klättrat och klättrat i tabellen. Men något fokus på det har den säljande coachen och hans manskap knappt lagt.
— Vi har inte pratat tabelläget före näst sista matchen före jul, berättar Leif Carlsson för hockeysverige.se.

LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)
Leif Carlsson slutade som hockeyspelare 2003. Då hade gjort en resa som inleddes i Ludvika och via Mora, Färjestad, Biel, Eisbären Berlin och Oberhausen avslutades den i Grums. Två säsonger senare inledde han en tränarkarriär som assisterande coach i Färjestad. Sedan dess har hav varit verksam som coach och sportchef i Värmland.

BLEV TRÄNARE 2006

Men efter att Leksand inlett den här säsongen svagt i Hockeyallsvenskan klev han in som ny tränare i klubben från och med oktober.
— Det var egentligen 2006 som jag ”Perra” Johnsson och Clas Eriksson klev in som tränare första gången. Jag hade sålt bilar under fem år eftersom jag varit lite trött på hockey. När jag flyttade hem till Sverige skulle jag Per Lundell och Peter Hagström avsluta tillsammans i Grums. Det vart två tuffa säsonger där vi kvalade till Hockeyallsvenskan, men vi hade nästan inget folk, berättar Leif Carlsson då hockeysverige.se träffar honom för en intervju på läktaren i Tegera Arena.
— Efter det kände jag att det var färdigt. Sedan ringde ”Perra” och frågade om jag var intresserad av att hänga med eftersom han och Clas hade fått en förfrågan från Färjestad. Då kände jag att det kunde vara roligt att känna på det igen samtidigt som jag inte hade sett några matcher på flera år. Sedan fick vi en fantastisk upplevelse sista tre månaderna. Det var som en saga och vi vann SM-guld. Då tändes den här hockeyglöden hos mig igen. Efter det fick jag frågan av Håkan Loob om jag ville ta hand om Färjestads talanggrupp och i det ingick att jag skulle vara tränare för Skåre i Division 1.

Nu hade du visserligen jobbat som bilförsäljare och din familj hade haft en livsmedelsbutik i Ludvika, fanns inte det då några tankar på att i stället jobba vidare inom försäljning?
— Min farmor och farfar hade en lanthandel från första början. Sedan tog min faster över en.
— Jag har alltid varit intresserad av försäljning. Det var bilar under fem år och jag trivdes jättebra med det. Hade jag inte fått den här möjligheten 2006 av Färjestad hade jag nog jobbat med bilar än idag.

STOR ERFARENHET SOM SÄLJARE

Just försäljningsyrket är något som den drygt 50-åriga masen antagligen har haft en del nytta av då han ska sälja in sina spelidéer till spelarna i lagen han tränat.
— Mina fem år inom bilbranschen där jag bland annat gick en del säljskolor och fick mer ledarskap är mina fem viktigaste år för att överleva i den tuffa bransch som det är att vara hockeytränare på den här nivån.
— Där fick jag möta x-antal personer i olika situationer varje dag. Det är så i ishockey också att spelarna är olika och det är mycket individuella saker som jag måste kunna hantera. Mitt ledarskap bygger mycket på förtroende och relation. Det är där det handlar om att sälja in sig.

Var ditt första yrke bilhandeln eller jobbade du någon gång i din farmor och farfars lanthandel?
— Nej, hos dom jobbade jag aldrig. Mitt första yrke, jag jobbade alltid då jag spelade förutom då jag var utomlands, var då jag jobbade på en reklambyrå med profilkläder…

Också försäljning?
— Ja, och det var mitt första yrke. Sedan hade jag eget ett tag där jag reste runt och sålde profilkläder. Efter det vart det bilbranschen fullt ut.

EVENSSON ÄR EN FÖREBILD

När vi fortsätter prata ledarskap kommer vi in på en tränare som varit en stor förebild för honom.
— Jag har haft många coacher under mina år eftersom jag varit på en del ställen, men den som jag tar mycket ifrån och som jag vill välja mycket är Conny Evensson.

Conny Evensson. Foto: Ronnie Rönnkvist

Varför just han?
— Det här är lite roligt faktiskt. När jag flyttade till Karlstad från Mora var jag junior och spelade alla matcher fram till jul. Sedan bytte Färjestad tränare vid jul och Conny Evensson kom in. Efter det fick jag inte göra en enda match till den säsongen. Det blev bara spel i juniorlaget.
— Det var ändå något i hans sätt att leda, att han kunde locka fram att man skulle göra lite till och sådana saker som jag tyckte var fantastiskt bra. Sedan hade jag honom i fyra år, vi vann SM-guld och jag fick spela enormt mycket. Vi hade den relationen att vi kunde vara kompisar men ändå ha distansen. Det var imponerande.

LA GRUNDEN I SKÅRE

Leif Carlsson gjorde fyra säsonger som tränare i Skåre, säsonger som var väldigt värdefulla för honom i sitt ledarskap.
— Där lade jag grunden till att vara tränare. Då hade jag talangutveckling på förmiddagarna och Skåre på kvällstid. Under den här tiden reste jag runt i nästan hela Sverige eftersom vi först spelade i ettan och sedan i Allettan efter jul. Det var nyttigt och den skolan jag tycker att man måste gå igenom. Då har man något stå på och inte bara att komma in efter att ha varit en spelare på hög nivå och tro att man kan det här. Det är mycket som man ska lära sig.

Du är en ikon inom Färjestad, hur var då känslan att få beskedet att du inte skulle få vara kvar i klubben efter förra säsongen?
— Jag hade ett år kvar på kontraktet och fick förfrågan av Håkan (Loob) om jag ville hoppa på sportchefsjobbet (2014). Jag tyckte att det var lite för tidigt, men jag tänkte om jag skulle få en sådan här chans till, nej det skulle jag inte få så då hoppade jag på jobbet.
— Efter två år då Tommy (Samuelsson) ville ut i Europa igen letade vi efter en ny tränare. Vi hittade ingen som vi tyckte kunde passa till Färjestad, plus att det var några vi ville ha som tackade nej. Då fick jag förfrågan av föreningen om att gå tillbaka som tränare eftersom jag varit där tidigare. Då hoppade jag på det jobbet igen.
— Det var ett tufft år och vi åker ut mot HV71. Jag hade ett år kvar på kontraktet och det var en fredagskväll som vi åkte ur slutspelet. På söndagskvällen får jag ett besked att Färjestad vill gå en ny väg. Håkan hade slutat liksom Thomas Rundqvist och dessutom fick jag sluta. Det gjorde ont vilket inte är något att sticka under stolen med.
— Klart att efter 23 år i en förening och där jag har gjort allt för föreningen bästa och aldrig satt mig själv i förarsätet eftersom jag hade gjort min karriär som spelare och tagit guld som spelare… Samtidigt har jag Färjestad att tacka för allt, min spelarkarriär, min ledarkarriär, så det var några tuffa veckor efteråt.

Hur hanterade du det?
— Första veckan umgicks jag med en väldigt lite krets, sådana personer som jag verkligen visste vart jag hade. Jag har ett stort intresse i båtlivet så jag höll på med det ett tag, vilket jag mådde väldigt bra av att få göra.
— Det var bara att låta allt ta sin tid helt enkelt. Sedan är jag som person väldigt öppen och efter ett tag var jag ute och träffade ”vanligt folk” igen.

INGA ”HARD FEELINGS”

Leif Carlsson har inte heller släppt kontakten med sina gamla kompisar från alla åren i Färjestad.
— Jag har kontakt med Håkan Loob och folk i föreningen så det finns idag inga som helst ”hard feelings”.

Ny klubbadress blev alltså Leksand i Hockeyallsvenskan för den tidigare Ludvika-backen.
— Jag var ute på en Europaresa för att hälsa på gamla kompisar. Första anhalten var Tyskland där jag träffade några gamla kompisar jag spelat med. Sedan åkte jag ner till Schweiz för att hälsa på Magnus Nygren och jag var lite med (Arno) Del Curto som tränar Davos. Efter det åkte jag till en kille från Finland som jag spelade ihop med i Berlin, Niklas Hede. Han är ansvarig för akademin i Salzburg. Då var jag med där i tre dagar och fick se hur det var och det var verkligen helt fantastiskt. Därefter åkte jag upp och hälsade på i Berlin där jag spelade under fyra säsonger. Där såg jag matcher hela tiden. Från att inte sett någon match innan så såg jag nio internationella matcher på 14 dagar.
— På vägen hem från Berlin får jag ett samtal och en förfrågan om jag var intresserad av det här, säger Carlsson och blickar ut över Tegera Arena där ett av juniorlagen tränar.
— Jag sa att det måste jag få fundera. Jag kom hem på fredagsnatten. Vi hade lite kontakt under helgen, men ännu mer i början på veckan. Mitt första mål var ändå att få något bra utomlands eftersom jag kände att det skulle varit roligt.

LOCKADE ATT TRÄNA ANRIK KLUBB

Trots det blev det alltså Sverige och Leksand.
— Jag tittade lite på laget och även på någon video och tänkte att det här laget måste kunna prestera mycket bättre än vad man gjort. Att vara tränare i Leksand är samma sak som att vara det i Färjestad eftersom det är två anrika föreningar, så det lockade.
— Jag brydde mig aldrig om att det var Hockeyallsvenskan, utan för mig var det viktigare hur föreningen och förutsättningarna var. Sedan var jag upp hit och såg en match mot AIK då Leksand förlorade med 3-0. Jag satt uppe på läktaren och försökte sätta mig in i hur det skulle vara att stå nere i båset. Det var lite folk på läktaren, en fantastisk ståplats men i övrigt… Jag tänkte att det kunde bara bli bättre och det lockade mig väldigt mycket. Sedan gillar jag utmaningar och att kunna få det här på fötter tillsammans med ”Jensa” (Nielsen) och (Jonas) Levén.
— Dessutom är det nyttigt för mig om vi kan göra en fin resa och bevisa att jag kan vara ledare i en annan förening än den jag varit så länge i.

Höll du på Leksand som grabb?
— Ja, jag satt på läktaren här bakom (Carlsson nickar upp mot sittplatsläktaren närmast Sparbanksentrén). Vi hade säsongskort och åkte i det här så kallade pärlbandet via Insjön och hit under åtta eller nio år. Det här var under storhetstiden på 1970-talet. Sedan var jag här på Buster hockeyskola i sju år med ”Nubben” (Lars Andersson) som lägerpappa.
— När jag kom fram via Ludvika var det bara ett lag som visade intresse, alltså Mora. Då var det jag och en kille till från Ludvika, Jens Israelsson, som spelade där under två säsonger. Han flyttade sedan till Tyringe innan han slutade med hockey och kom senare att flytta utomlands för att jobba för IKEA i Asien.

Jens Nielsen. Foto: Ronnie Rönnkvist

Leif Carlsson och Jens Nielsen, som tog över jobbet som tränare efter Markus Åkerblom och Örjan Lindmark satte snabbt ett positivt avtryck i laget.
— Av första åtta matcherna hade vi fyra hemma som nästan var slutsålda. Vi vann dessutom dom första sju, åtta matcherna eller vad det var. Då var det bara tjo och tjim, men har man varit med ett tag så vet man att det kommer en rekyl sedan.

Hur mådde det här Leksand som du kom till?
— Gruppen, alltså spelarna på isen, mådde helt okej, men folket runt om mådde inte bra. Det var oroligt och mycket funderingar, hur skulle det här sluta och så vidare. Leksand har som förening satt upp ett mål att nå SHL senast 2019. När Leksand då låg sist var inte det visionen man såg just då.

Vad var nyckeln till att ni lyckades vända?
— Jag tror att vi kom in, ”Jensa” är lite lik mig, och var trygga i oss själva. Vi är lugna, ger spelarna en trygghet och hetsar inte upp oss trots att vi gjort matcher som vi inte gjort bra och förlorat. Vi har även gjort matcher som vi inte gjort bra men ändå vunnit, men vi håller ungefär samma nivå. Klart att det kan bli hårda ord och så där, men det är inte så att vi blir stressade.
— Sedan gjorde vi givetvis en del förändringar i spelet så vi inte skulle vara så utspridda på isen utan håller ihop laget på ett bra sätt. En av våra forwards i varje lina, framförallt våran trea, häller ihop backar och ytterforwards. Vi har dessutom lagt krut på vårt defensiva för jag är tycker att en bra defensiv ger en bra offensiv. Det är också något som jag tycker att vi har gjort bra.

Klubben har gått ut med hårt att man ska tillbaka till SHL. En av era spelare har sagt att det kanske är bättre att bara fokusera på nästa match istället, är det här något ni har pratat om inom gruppen?
— Jag sa direkt då jag kom in, med allt tryck utifrån att ta oss till SHL, att vi killar som är här inne bara har en målsättning och det är hur nästa match kommer bli.
— Vi har inte pratat tabelläget före näst sista matchen före jul. Det var när vi spelade mot Björklöven borta och sedan spelade vi mot Troja hemma. Innan det struntade vi helt i om vi låg femma, sjua, trea eller vart vi nu låg. Sedan kan den här visionen ligga med i bakgrunden, men för oss var det glasklart att klarar vi inte av nästa match hur ska vi då klara av den stora målsättningen?
— Det här tror jag vart ganska skönt för spelarna. Nu är det en process att lära oss hantera att vi kommit dit vi gjort. Då måste vi hitta en väg så att killarna kan hantera det och inte få det som en belastning, avslutar Leif Carlsson innan han ska in och ta sig an träningen.