Lär er rekrytera!

Hockey är en konstig bransch. Ett företags mått på framgång mäts normalt i lönsamhet och tillväxt, vilket oftast baseras på fullständigt logiska ekonomiska nyckeltal. Att rekrytera personal som är kompetent nog att leverera det man lovat styrelse och ägare är en svår och krävande uppgift i alla branscher, men inom elitidrotten verkar det ibland ske ytterst ostrukturerat. Det är synd, för i en värld där ett stolpskott kan knäcka hela bokslutet är man ännu mer beroende av en gedigen rekryteringsstrategi.

Jag har jobbat med professionell rekrytering inom näringslivet i ungefär tio år, men har aldrig själv haft nöjet att verka inom ett företag som bedriver elitidrott. Således har jag möjligen ett bristande faktaunderlag att luta mig emot i det ämne jag nu ämnar beröra, och ber på förhand om ursäkt för det. Istället tvingas jag gå på de insikter jag byggt upp under dryga 20 år som engagerad åskådare och storkonsument. Trots den speciella tillvaro en ishockeyklubb lever i, inbillar jag mig att de brister de lider av i sin rekryteringsprocess knappast skiljer sig markant från många andra företag av liknande storlek.

Elitidrotten skiljer sig däremot från övriga arbetsmarknaden så till vida att de mest avgörande spetskompetenserna bara kontrakteras något enstaka år i taget, medan det traditionella arbetslivet präglas av en mer långsiktig personalvision. Det innebär å andra sidan att man slipper en del arbetsrättsliga utmaningar, för en veteranklassad hockeyspelare som haft en skitsäsong kan han knappast hänvisa till turordningsreglerna i LAS. Hur skulle det se ut om Leksand behövt avskeda Filip Forsberg eftersom han har samma arbetsbeskrivning som Pelle Prestberg, som ju var först in?

Ett hockeylag behöver alltså inte dras särskilt länge med improduktiva personer som hävdar sin rätt till arbete, och det förbättrar såklart dynamiken. Men felaktiga rekryteringar av tränare, sportchefer och hockeyspelare sker i ungefär samma utsträckning som dåliga tillsättningar av projektledare eller säljare i vilket företag som helst. Faktum är att också prestationerna bland anställda i ett vanligt företag varierar ungefär lika mycket som hos spelarna i ett hockeylag, det är bara väldigt sällsynt att 8000 åskådare sitter och tittar på.

Precis som vissa företag når stor framgång genom knivskarp rekrytering gör vissa hockeyklubbar det här mycket bättre än andra. Guldmedaljer och ekonomisk tillväxt följer ofta samma mönster i den här jämförelsen.

En betydande svårighet i effektiv rekrytering, och följaktligen det som oftast blir fel, är också det mest grundläggande: kravspecifikationen. Ett exempel på en klubb som uppenbarligen gjort detta mycket bra är Växjö Lakers, och det är antagligen ingen tillfällighet att klubbens välregisserade resa till Elitserien drivits av en likaledes framgångsrik entreprenör och beslutsför ledare i form av Anders Öhman. Trots flera hinder på vägen och finansiella krissituationer har de sedermera lyckats väl både sportsligt och ekonomiskt genom kontinuitet och ett lagbygge som präglats av balans och gemensamma grundegenskaper hos alla inblandade. Ett mindre smickrande exempel är ju då Malmö, som trots fantastiska resurser i form av publikunderlag, arena och god återväxt på talangsidan får anses ha misslyckats med att både skapa sportsliga framgångar och en lönsam, självfinansierad verksamhet. Inte ens ett betydande riskkapital innebar någon större skillnad i det avseendet.

Det har hackats mycket på Malmö på sistone. Modo och Frölunda skulle lika gärna kunna få klä skott för den här jämförelsen, men de visar förutom sportslig uppryckning även andra tecken på att vara på rätt väg i just detta arbete. Malmö får därför tjäna som exempel.

Det finns såklart många skäl till varför Malmö haft motvind där Växjö och andra lyckats väl, och jag har inte tillräckligt med insyn i de här klubbarna för att ha alla svar på varför. Men vissa saker är uppenbara, och det är knappast någon överdrift att Malmö länge misslyckats med kravspecifikationen i rekryteringen av både spelare och ledare. Att man under säsongen haft två sparkade tränare på lönelistan och en tredje i båset kan omöjligen vara annat än ett bevis för det. Sportchefen Stefan Nyman är numera avsatt och har fått bära hundhuvudet, men att klubben under flera år misslyckats trots en i sammanhanget hygglig lönebudget är ett tecken på att man brustit i kravspecifikationen och således saknar en bild av vilka egenskaper man värdesätter hos både spelare och ledare.

Inte bara har Malmö, Frölunda och Modos misslyckanden kunnat hänvisas till dyra rekryteringar som inte levererat enligt förväntningarna, utan de spelare som i förhållande till lön presterat väl i både juniorlag och A-lag har man också varit oförmögna att behålla. Detta får på sikt negativa konsekvenser för kundunderlaget, och är ett mycket vanligt problem bland företag i näringslivet som saknar förmågan att identifiera och premiera egna talanger. Medan påläggskalvarna som inte ansetts duga flyttar och kommer andra till glädje har man istället förlitat sig på externa rekryteringar med hög profil. Alla som arbetat med rekrytering har sett processer där kandidater med starka meriter premierats framför andra viktiga faktorer som drivkraft och vilja, och rekryteringen sedan slutat i en mycket dyr uppsägning.

Men det är ju så annorlunda i hockeyn och det kan inte jämföras med att driva ett vanligt företag, säger många? Konkurrensen från andra lag och ligor är knivskarp, händelser på isen är svåra att förutse, domaren dömer som han vill men i huvudet står det still, det blir skador och stolpskott och elände och ovanpå det en massa publik som blir missnöjda när det går skit. Så är det ju inte i ett vanligt företag?

Jodå. När den egna världens unika komplexitet ständigt används som argument för att inte ta extern hjälp att förändra en bristfällig process är det oftast dags för självrannsakan, för i precis den här verkligheten lever de flesta moderna företag.

Skador är sjukskrivningar och utbrändhet. Hotet från KHL är att jämföra med den växande marknaden i Asien. Uddamålsförluster är stora beställningar som tilldelats konkurrenten. Dåliga domslut kan med lätthet liknas vid lagändringar och ogynnsamma politiska beslut. Och den förbannade skattemyndigheten är allerstädes närvarande.

Bolag inom extremt kunskapsintensiva branscher som bioteknik, läkemedel och IT lever i ungefär samma verklighet som en professionell idrottsklubb även vad gäller talangförsörjning. Det finns ett ytterst begränsat antal kompetenta kandidater som är mer eller mindre välkända i branschen, och rekryteringsarbetet ställer ofta stora krav på yrkes- och branschförståelse hos den som ska driva processen.

Men det betyder inte att det nödvändigtvis är en kärnkraftsingenjör som är bäst lämpad att rekrytera en annan kärnkraftsingenjör.

Då och då annonserar stora idrottsklubbar ut sina tjänster, oftast inom marknad, event eller klubbledning. Men de strategiskt viktiga rekryteringarna inom sporten gör man själva, ”inom gruppen”. Där moderna företag gladeligen anlitar både konsult- och rekryteringsföretag för att få professionell hjälp med att utarbeta kravspecifikation och värdegrund, där tycks vissa idrottsklubbar fortfarande föredra magkänsla, personliga kontakter och gamla idrottsliga meriter.

Till och med i lilla Sverige är elitidrott en mångmiljardindustri. Är det bara en tidsfråga innan vi ser konsult- och rekryteringsföretag som uteslutande fokuserar på professionell idrott? Som utvecklar rekryteringsstrategier och gör kandidaturval, psykologiskt baserade personlighetstester, referenstagning och lämplighetsbedömning av för klubben aktuella sportchefer och powerplaybackar?

Det låter ju inte så dumt. Man kanske skulle starta ett sådant bolag?

Om man inte varit så förbannat dålig på att spela ishockey hade kanske någon lyssnat på vad man hade att säga.

Peter Sibner är en 32-årig hockeynörd som efter en lovande start i Rydaholms SK hamnade snett i livet. Den planerade karriärvägen som hockeyproffs sprack redan i tioårsåldern och ersattes istället med en strävan mot de stora tidningsredaktionerna. När även journalistdrömmarna gick om intet blev Peter istället affärsman och familjefar och siktar nu in sig på att en vacker dag bli klubbdirektör för Tampa Bay Lightning. Om även det spricker vill han spela på seniortouren i golf. Under tiden skriver han krönikor för hockeysverige.se om NHL, Elitserien och Allsvenskan.

Text: Peter Sibner