KRÖNIKA: Vi måste börja prata om hur Hockeyallsvenskan mår

Jag kommer aldrig att glömma hur Modo-spelarna sjönk ihop mot sargkanten och begravde sina ansikten i de svettiga hockeyhandskarna. Det var nästan så att det gick att se hur det sista hoppet – det som de hade hållit så nära hjärtat efter en säsong skapad av rena mardrömmar – lämnade deras kroppar och steg upp mot Fjällräven Centers tak och försvann ut i kvällen. 

Mitt i all ångest visste de vad som väntade. De hade knappast undgått att läsa hur förödande det faktiskt är att åka ner i Hockeyallsvenskan. Speciellt nu – med det nya upp- och nedflyttningssystemet som har skapat en betydligt snårigare väg tillbaka till den högsta liga, men också på grund av SHL:s betydligt offensivare sätt att höja kraven på lagen som drömmer om att en dag få spela sin ishockey i Sveriges bästa liga. 

För de flesta som har ett lag nära hjärtat, som kanske väljer bort en semester med familjen för att istället stå på ett kallt och hårt arenagolv och sjunga fram sitt lag match efter match, var scenerna hjärtkrossande. Det var inte bara Modo-supportrar som hade svårt att somna den natten – det märktes snabbt på reaktionerna som spred sig på sociala medier. Folk kände igen känslan, för de hade också känt den. Kanske inte så avgrundsdjupt som den typen av avgörande och betydande match som den här var – men känslan finns ju alltid där någonstans i bakgrunden från den stunden man har bestämt sig för att ge bort en bit av sitt hjärta till ett lag. Folk verkade på många sätt kunna ta till sig Modos sorg, precis som de också kunde förstå Leksandsspelarnas bubblande nervositet som exploderade i vild lycka när Brock Montpetit skickade in den efterlängtade segerpucken på övertid. 

Det är precis de känslorna som är de vackraste men också de fulaste med den här sporten. Den totala euforin – den nattsvarta sorgen. 

Några veckor senare märktes omfattningen av nedflyttningen för Modo. Då fick nämligen flera av de anställda kring föreningen reda på att pengarna inte längre räckte till för att kunna hålla dem kvar. Tio och en halv tjänster försvann från organisationen och sporten visade ännu en gång hur pass oberäknelig och hemsk den är – även om det är helt logiskt att tjänster försvinner när ett lag åker ur en serie och måste tampas med en helt annan ekonomisk verklighet.  

Från den stunden ser Modos vardag annorlunda ut. Speciellt om man ska tro på siffrorna som Västerviks IK:s poängspruta Conny Strömberg berättade om i Sportbladet. Han sa nämligen såhär:

– Det finns inga pengar kvar i allsvenskan. SHL tar alla TV-pengar. De får 35 miljoner per klubb med det nya tv-avtalet. De allsvenska klubbarna 1,3. Det är helt sjukt. Det är pinsamt. Halva vårt lag jobbar halvtid.

Jag fattar att det alltid ska finnas en tydlig skillnad mellan att spela i den bästa eller näst bästa ligan i landet – både ekonomiskt och spelmässigt. Det är liksom grundläggande för att bedriva sporten på elitnivå. Men jag har alltid varit kär i de där osannolika ishockeyhistorierna som har viskat till andra föreningar att drömmar kanske inte bara är drömmar – det är historierna som oftast handlar om lag som skjutit sig genom seriesystemen trots att allting talade emot just det. Det är historierna om de som gjorde det omöjliga.

För mig känns sådana historier viktiga. För de berättelserna är på många sätt det som har brutit alla ingrodda mönster och istället gett sporten nya och spännande sidor att förhålla sig till. Just därför vill jag inte se några tendenser till stängda ligor – just därför vill jag att det alltid ska finnas en tanke om rättvisa för de mindre lagen. Även om jag vet att det i verkligheten aldrig går att nå hela vägen dit. 

Det finns vissa problem i Hockeyallsvenskan. Klubbarna säger det – spelarna säger det – och fansen säger det. Många berättar hur ligan den senaste tiden har tappat lite av sina färger, hur ligans själ har börjat tunnas ut: den som drev allting framåt för några år sedan när Hockeyallsvenskan kändes lika het som SHL. Just nu pratas det om det tidigare djupet som fanns i Sveriges näst högsta liga – med vassare profiler, bättre möjligheter att avancera till SHL men också ett starkare rykte som inte bara ekade här i Sverige utan också pulserade ut över andra länder.

Västervik IK:s resa hittills är verkligen imponerande. Laget toppar just nu Hockeyallsvenskan och verkar inte ha några tankar på att bromsa in. Allting har fallit på plats för klubben: från de inplockade värvningarna till själva spelidén och det slutgiltiga utförandet på isen. Den framgången kan ingen någonsin ta ifrån dem – speciellt inte om laget orkar nagla sig kvar i toppen när säsongen summeras. 

Någonstans mitt i allt det här känner jag ändå en oro att ett lag som Västerviks IK – som alltså är nykomling i Sveriges näst högsta serie – dundrar fram som ett snabbtåg genom tabellen. Inte för att jag på något sätt ogillar det, utan snarare för att det kanske sätter ljus på ligans nuvarande tillstånd. Samtidigt är det viktigt att säga att det kanske berättar mer om Västervik som föreningen än hur Hockeyallsvenskan faktiskt mår. Men att ligan tydligare och tydligare den senaste tiden har tvingats in i en ofrivillig skugga är knappast det bästa för att den ska kunna växa och utvecklas mot det den i slutändan är ämnad för: att underhålla, att vara en bra liga för återväxt, att skapa tillfällen som ger svensk ishockey förutsättningar att bli bättre. Jag tror knappast att det finns särskilt mycket för Hockeyallsvenskan att hämta i skuggorna förutom frustration och besvikelse. Det är en liga med sin alldeles egna charm – och det är väldigt viktigt att vi tar hand om den.

Jag vet att folk varje dag försöker att skrika högst i det ständiga flödet av information vi lever i, att de hela tiden försöker att peka på problemen som de själva brinner för så att de kan få allas ögon att dras dit. Själv menar jag inte att Hockeyallsvenskan ska stjäla allt fokus från andra problemområden som finns inom svensk ishockey – eller på något sätt sno energi från alla andra fantastiska saker som faktiskt sker både på och utanför alla rinkar som finns i vårt lite försiktiga men varma land. 

Det jag menar är att diskussionen om Hockeyallsvenskans nuvarande förutsättningar – precis den debatten som Conny Strömberg med största sannolikhet vill lyfta – måste börja märkas mer när vi pratar om dagens och framtidens ishockey. Att ge sig in i avtals- och pengafrågor är alltid svårt, speciellt när det handlar om hur pengar ska fördelas. För vi vill knappast att flaggskeppet SHL ska tappa sitt värde mot de andra hockeymarknaderna som finns därute, vi vill ju att även den ska växa och utvecklas åt rätt håll. Men stämmer uppgifterna som Conny Strömberg ger oss är det läge att verkligen ge sig in i situationen och fundera på vad som borde göras åt en sådan dunkel utveckling.

Med tanke på de starka reaktionerna som har kommit från flera fans är jag helt säker på att saker måste komma i rullning nu. Det är, som vi alla vet, fansen som betyder mest för en förening och som på många sätt styr hur pass starkt lag föreningen kan ställa på isen genom att de vecka efter vecka väljer att gå på matcherna. De är – tillsammans med alla eldsjälar som gång på gång fortsätter att ge delar av sina hjärtan till något de verkligen tror på – människorna som ger oss möjligheterna att uppleva en ishockey som vi kan kännas oss stolta över. 

Just därför tror jag att vi – på riktigt – måste börja prata om vart Hockeyallsvenskan är på väg just nu och hur den egentligen mår.