Hockeyföljande nu och då

Idag är det världens enklaste sak att följa elitseriehockey, ja, till och med allsvensk hockey och i viss mån även från hockeyettan. Så har det varit en längre tid nu.

Man har i många år kunnat följa händelser som mål och utvisningar i realtid via Swehockey och har i några färre år än så kunnat se varenda elitseriematch live på TV för en slant.
Jag bedömer det som att folk som idag är 15-20 år aldrig riktigt haft något som helst problem med att följa sitt elitserielag eller ligan som sådan.

Annat var det på min tid som ung i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Då fick man nöja sig med att det var Hockeykväll ett par gånger per år på SVT där man valde ut en huvudmatch som man sände från. Hade man tur var det ens favoritlag som var huvudmatch.

I övrigt fick man nöja sig med att lyssna på Radiosporten för att ta del av vad som hände. Lite senare kunde man även få in målen via texttv i någorlunda realtid, men det tog ytterligare ett par år efter att texttv började med det tills man fick veta VEM det var som hade gjort målen för lagen och ytterligare många år till innan man serverade regelrätt matchfakta från matcherna. Det senare tror jag kan ha varit något man började med först i slutet av 90-talet.

Där fick man snällt sitta med block och penna med alla matcher uppskrivna och sen fick man plita ner målskyttarna på egen hand, om man som jag ville ha koll på vilka som hade gjort mål under kvällen eller eftermiddagen eftersom det inte direkt fanns några andra möjligheter att få överblick just där och då.

Sen fick man vänta till nästa dag med att få komplett matchfakta via kvällstidningarna. Göteborgs-Posten slängde, under senare år också in så att man kunde se exempelvis många assist Stefan ”Skuggan” Nilsson levererat under den gångna kvällen. Men i huvudsak fick man snällt invänta att komma hem och läsa det efter att man var klar med skolan för dagen.

Det där ändrades lite grann när man var klar med mellanstadiet. Då blev det lite lättare. För på högstadiet hade vi ett närköp precis nedanför skolan dit man pös iväg redan på den 20 minuter långa 09.50-rasten och hoppades att GT hade dykt upp. Ibland hade den gjort det – ibland inte… då fick man dyka ner igen på lunchrasten för att få sin info om passningspoängerna och inte minst en topp 5-lista på vilka spelare som varit bäst i respektive match.

Ett par år in på min högstadietid kom nästa fynd för min del. Ännu en sak som framstår jättekonstig med 2000-talsmått mätt. Men på den tiden var den en utvecklande upptäckt.

Jag noterade att biblioteket hade alla fräckare städers lokaltidningar. Så då kunde man komma lite mer bortom kvällstidningarnas ytliga bevakning och gå in lite mer på den mer genuina och närmare känslan.
Man kunde sitta där och läsa om HV71 i Jönköpings-Posten, om Luleå i NSD och Kuriren, om Malmö i Sydsvenskan, om Färjestad i NWT, om Leksand i Dalademokraten och om Brynäs i Gävle Dagblad vilket blev en kanonögonöppnare för någon uppväxt i en ort i ett landskap där hockeyn aldrig direkt varit stor eller något man skrivit alltför mycket om i tidningarna. Jag hade till och med en klasspolare som lirade med ortklubbens A-lag när vi gick i åttan utan att för den sakens skull ta sig någonstans alls inom hockeyn. Bara en sån sak.

Biblioteket var inget man besökte jätteofta i normala fall. Det hände väl, fram tills denna upptäckten, bara en gång i månaden när man drog sig ner för att jaga fatt på senaste numret av tidningen Hockey – som man på den tiden visserligen insåg var Modos klubbtidning, men som ändå fick gå eftersom det var som det var och man ville ta in det som fanns tillgängligt att ta in. I dagens samhälle är det ju mer tvärtom, att man måste välja bort saker för att man inte kan ta in allt.

Problemet med lokaltidningarna från lite längre ifrån var bara att de dök upp ett eller ett par dygn i efterhand.

I den här vevan som man hängde mycket på biblioteket kom man även i kontakt med förbundets årsböcker Årets Ishockey, vilket i sin tur breddade hockeykunskaperna ytterligare. När man kunde sitta och läsa igenom år efter år av det man aldrig var med och upplevde själv.

I takt med att man kunde få sin matchfakta levererad utan att behöva skriva ner alla mål själv på ett block, desto mer fritt blev det där Radiosportlyssnandet. Det var en märklig period av livet när man kom till den punkten.
Då körde jag och en polare väldigt mycket via Oddset. Det var inga större problem att spela om pengar som 14-16-åring på den tiden och dessutom frozade vi ju båda Luleå så vi behövde ha ”turen med oss” på många olika sätt och jobbade med väldigt mycket vidskeplighet i det där radiolyssnandet.

Väldigt mycket.

Oftast tog vi med oss en portabel radio och lyssnade ”inte hemma”. Man gick olika promenadstråk och försökte komma fram till vilka sträckor och åt vilket håll det gav mest tur.
En tid gav det mest tur att sitta i avbytarbåset på bandyplanen. En annan gav det mest tur att stå och slänga snöbollar på en lyktstolpe.

Kyrkan var också iblandad en del. Det är ju där Gud hör hemma, som bekant. Vi bröt oss ganska ofta in i kyrkan, eftersom det ofta var stängd på torsdagskvällar och söndagskvällar. Där kunde man spela pingis om man så önskade. Det var kul. Men oftast satt man i någon soffa. Ätandes på kyrkans oftast medtagen fika och med stearinljus tända.

Det hände även att man satt inne i gudtjänstsalen (heter det ens så?) bland bänkarna och lyssnade, men det gav ett hemskt och kusligt eko som gjorde att man ogärna ville att det skulle föra tur med sig.

Bland annat kan jag avslöja att det var kyrkan som tog Luleå till SM-final 1993. Lars Hurtig gjorde två av sina tre suddenmål i kvart- och semi i kyrkan. Sen råkade finalmatcherna gå på TV och följdes därför inte från kyrkan och då gick det ju som det gick.

Så tänk på det, era bortskämda rackare som är uppväxta i under interneteran och bara behöver klicka på en länk till Eliteprospects för att få fram hur en spelare gått under sin karriär.

När jag fick läsa om en spelare som var klar för ett nytt lag när jag var 15 så fick jag snällt knalla ner till biblioteket med block och penna och rota mig igenom år för år för år för år i Årets Ishockey för att bygga min bild av spelaren. Fram tills man blev smart och rik nog att se till att lägga en förmögenhet på att kopiera upp statistikbiten från alla årgångar.

Det som slår mig nu så här många år i efterhand är hur superintresserad jag redan som säg 12-16-åring var av annat än bara just det Luleå jag må ha varit en väldigt stor supporter till. Hur jag verkligen gick in i allt för att bli så bred i intresset och kunnandet som möjligt. Att se hockey ur så många dimensioner som möjligt.

Det är det som gjort mig till den jag är idag. Ett geni på sitt sätt.

Om det var mycket brudar på den här tiden? Nej, inte speciellt. Jag fick ta hand om mig själv.

Text: Robert Pettersson