Den lilla klubben och eliten

Jag vet att man förväntas vara helt neutral i den här rollen, men jag vet också att alla ishockeyskribenter med mig fått sin kärlek till sporten genom sin kärlek till ett lag. Så jag börjar den här krönikan med att direkt bryta mot alla journalistiska neutralitetsregler och avslöja att jag stora delar av mitt liv varit gränslöst förälskad i en liten anspråkslös ishockeyförening vid namn IF Troja-Ljungby. Senast i fredags luggade Troja miljonbygget Malmö Redhawks på tre poäng. Men är den typen av klubbar snart ett minne blott i elitishockeyn?

Jag växte upp ett par mil ifrån Ljungby i en del av landet där ishockeyn tveklöst regerar. Småland är ju landets näst största hockeydistrikt och landskapet huserar fem av de 26 klubbar som just nu räknas till svensk elitishockey. Eftersom vi till skillnad från storstadsbarnen aldrig hade hört talas om fritidsgårdar eller fryshus var ishockeyn alltid närvarande, men klev in som mitt ohotade huvudintresse vid sidan av folköl och flickor först någon gång i 14-årsåldern. I ungefär samma tidsepok var Troja-Ljungby troligen landets bästa lag utanför Elitserien och ägnade nästan varenda påsk under 90-talet att falla på målsnöret i kvalserien till Elitserien.

Förutom en kärna av hemmafostrade hjältar som Håkansson, Tojje Karlsson, Morgan Grans och grabbarna lyckades den lilla klubben krydda anrättningen med elitseriemässiga spelarprofiler med fina meriter, till exempel Leo Gudas, Peter Kessler Eriksson, Arto Ruotanen och Greger Artursson. Och detta räckte alltså till att under sju magiska säsonger på allvar utgöra ett hot det övriga etablissemanget. Den store Håkan Loob fick faktiskt själv åka till Ljungby och skjuta Färjestad tillbaka till Elitserien på våren 1994. Frölunda med Alfredsson, Pebben och Jantunen i laget ganska stressade när Troja slog dem i Scandinavium på våren 1995. Brynäs med Andreas Dackell och Ove Molin tyckte inte heller det var särskilt spännande att åka på stryk i Ljungby påsken 1996. Troja byggde sitt spel på en tydlig spelfilosofi som genomsyrat klubben sen urminnes tider med snabba spelvändningar, duktiga skridskoåkare och ett kreativt passningsspel med offensiva intentioner i varje moment. Sättet att spela ishockey hänger fortfarande med och en hängiven Trojasupporter känner ännu igen sig i hur laget uppträder på isen, oavsett division och motstånd. Skillnaden är att laget sedan glansdagarna varit nere i ettan och vänt och ett avancemang till Elitserien är idag är en ren illusion. Tiderna är annorlunda och fler klubbar är i Trojas kläder.

Bara under de senaste åren har nya arenor skjutit upp som svampar ur jorden och gjort ishockeyn ännu mer exponerad för de fria marknadskrafterna. En ishockeyklubb måste som vilket annat företag som helst ha en realistisk, mätbar och genomtänkt marknadsplan och en affärsplan som inte bara skänker idrottsliga mål och meningar till verksamheten. För att kunna utmana elitserieklubbarna idag måste man ha elitseriemässiga förutsättningar vilket brukar innebära ett starkt marknadsunderlag i form av publik eller en mycket generös filantrop med stora fickor. Det räcker inte längre att producera duktiga hockeyspelare eftersom elitverksamhetens status påverkar var en talang väljer att spela redan i 15-årsåldern.

Och här hamnar ju då en klubb som Troja lite i kläm. I näringslivets pratar vi ofta om att vi måste växa för att inte dö och det är en mycket enkel logik som givetvis även kan appliceras på ishockeyklubbar. Det finns en marknad och den växer, och om man inte själv växer i samma takt som den marknaden så får man hela tiden en mindre och mindre andel av den tills man en dag inte längre finns. Up or out.

Ishockeymarknaden är till följd av en ekonomisk tillväxt klart mycket större nu. Idag omsätter i princip alla elitserieklubbar 100 miljoner kronor eller mer medan en klubb som Troja snurrar knappt 20 miljoner. För 15 år sen var inte bara den skillnaden mindre, det var också möjligt att kivas på hög allsvensk nivå med ett lag som bestod av endast 4-5 heltidsproffs och man kunde i princip spela sig ända upp i Elitserien på rent hockeykunnande och en bra generation av egenfostrade spelare. Det behövdes inga sponsrade multiarenor eller tunga TV-avtal.

Ett motsatt exempel är grannklubben Växjö Lakers som i år gör sin första säsong i Elitserien, med en enda egen produkt i laget. Klubben grundades 1997 ungefär samtidigt som Troja spelade direkt avgörande match mot SSK om en plats i nästa års elitserie. Målsättningen för Växjö Lakers var redan från början att bygga ett lag som snabbt skulle avancera igenom seriesystemet och mynnade sedermera ut i en vision att bli en modern elitserieklubb. Publikintresset fanns där och staden är hyfsat stor och framförallt expansiv. Eftersom klubben inte heller hade någon stark historia att falla tillbaka var man fri från hela det oket på vägen upp genom systemet och alla jobbade istället mot den gemensamma målsättningen för var man skulle vara i framtiden. Trots lite snårigheter på vägen så lyckades Växjö med sin affärsstrategi och är idag en klubb med nya arena, bra finanser, en tydlig sportslig strategi och en juniorelitverksamhet under uppbyggnad. Även om laget skulle ramla ur Elitserien redan första säsongen så förändrar det inte visionen eller affärsstrategin.

En nybliven elitserieklubb inom 40 minuters bilresa från båda orterna har knappast gjort det hela lättare för just Troja och Tingsryd. Kan två grannklubbar på landet i framtiden bedriva elitverksamhet och tillhöra landets 20-25 bästa hockeyklubbar med ett publiksnitt om runt 2000 åskådare? Klubbar med mängder av hjärta, engagemang och hockeykunskap som fortfarande producerar massor av talanger till både Elitserien och NHL, men lider av begränsade marknadsförutsättningar? Jag hoppas verkligen det eftersom de ligger mig mycket varmt om hjärtat och det är dessutom bra för storklubbarnas ödmjukhet att få på nöten. Men jag tror det kan kräva att man slaktar en del heliga kor.

Ur ett rent affärsmässigt perspektiv slåss de delvis med varandra om samma publik. Två mindre aktörer i näringslivet hade troligen bemött konkurrensen från större drakar genom att fusionera. På Division 1-nivå har vi redan exempel på klubbar som valt den här vägen. Men vågar man föreslå att klubbar som Tingsryd och Troja skulle bli starkare av att närma sig varandra och ta ett gemensamt och ansvarsfullt grepp om sin affärsmässiga framtid och kundmålgrupp?
Det är väl inte ett troligt utfall i just det aktuella fallet, och vissa skulle nog hellre se sin klubb gå i graven än i fusion med grannen. Men från att ha varit bittra rivaler kommer man trots allt i större och större grad ha större likheter än skillnader och slåss mot samma fiende. Jag har absolut inte svaret på huruvida det är rätt väg att gå – men det är en boll jag tycker är klart intressant att kasta upp för diskussion.
Större broar än så har faktiskt byggts genom tiderna.
Och det ligger verkligen i ishockeyns intresse att de här klubbarna kan fortsätta att existera.

Text: Peter Sibner