”De hotade att ha ihjäl både mig och farsan”

Fredrik Söderström är en av Hockeyallsvenskans mest profilstarka och populära tränare. Men trots anbud uppifrån har han valt att stanna i Oskarshamn. I en lång påskintervju berättar han om varför han blir föreningen trogen, varför en tränarkarriär hemma i Leksand inte är aktuell – och om dödshoten som drabbade honom när pappa Dan var verksam i Leksands IF.
– Vi hade civilpoliser utanför huset och jag kunde inte ens cykla in till orten utan att de följde med, berättar Fredrik Söderström.

ÅKERÖ/LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)
Fredrik Söderström har gått den långa vägen som tränare. Redan 1997 tog han sitt första tränarjobb efter att ha lagt skridskorna på hyllan som junior för att i stället coacha Leksands U16. Nu, 17 år senare, har han förlängt sitt avtal med Oskarshamn i Hockeyallsvenskan med ytterligare två säsonger i stället för att nappa på erbjudanden från klubbar högre upp i seriesystemet.
– Det finns flera skäl till att jag valt att stanna i Oskarshamn. Ett är att jag kanske inte känner att jag är redo ännu för SHL. Jag är i sammanhanget ganska ung ännu även om jag har gått en lång väg, vilket jag vet är en fördel att man har sett alla nivåerna. Sedan har jag sett folk som hoppat på för stora uppdrag lite för tidigt och på så sätt blivit brända, berättar Fredrik Söderström när hockeysverige.se träffar honom då han är hemma på påskfirande i Leksand.

Söderström fortsätter:
– Det är inte så att jag är rädd att testa mig själv. Snarare är jag klok nog att vänta på att hitta något som jag känner mig helt redo för. I dag är det en hel industri att vara tränare. Det är inte bara en person det handlar om utan det ska vara en sportchef som man känner har bra värderingar och en stab runt sig som kan göra nytta.
– Det kanske kommer en dag då jag tar ett jobb i SHL, men nu väljer jag att vara kvar i Oskarshamn och känner mig bekväm med det.

Fredrik Söderström.

Vad ser du för potential i Oskarshamn som förening?
– Vi har ett lite speciellt klimat i och med att det är en ganska liten stad. Det bor 26 000 i kommunen och det finns egentligen inte någon hockeykultur att vifta med. Däremot har man under ganska många år funnits med och mopsat upp sig mot dom större lagen på ett ganska imponerande sätt. Jag tror att man har 18 raka säsonger i Hockeyallsvenskan.
– Det finns dom säger att: ”är det något att vara stolt över att ni aldrig gått upp?” Jag menar att vi inte besitter dom förutsättningarna. Där har man stabiliserat sig och jag är stolt över att dom tre år jag varit i klubben har vi haft kontinuitet. Jag brukar tjata om det och då tycker jag att det är viktigt att jag också lever upp till det.

”SKA INTE ÖVERGE TANKEN PÅ SHL”

– Hockeysamhället har förändrats lite med SHL och Hockeyallsvenskan, att det är två typer av ligor. Jag kan känna att det även måste finnas någon form av stolthet att vara ett framgångsrikt lag i Hockeyallsvenskan. Där tror jag att vi kan ta ett kliv till och jag tror att vi har möjlighet att bli ett mer stabilt lag som tar sig till kvalserien, när det upplägget fanns. Jag kan däremot inte sitta här och säga att jag tror att vi går upp.

Det är fyra lag som har möjligheten att gå upp till SHL nästa säsong, kittlar det ändå inte lite extra att vara den tränaren som tog upp Oskarshamn i SHL?
– Jo, men det gör det. Det finns kvällar då jag har haft svårt att somna då jag ser framför mig när vi får en magisk säsong och finns med där. Men det är ingenting som vi har som krav eller konkret mål.
– Däremot finns det en dröm där våra supportrar och sponsorer kanske har det mer i sig. Jag kanske är mer realistisk i det där. Jag ska absolut inte överge tanken om SHL, men det är inte min främsta drivkraft.

Skulle Oskarshamn klara av organisatoriskt att ta steget upp i SHL?
– Nej, inte i dag. Jag tror inte att vi skulle vara tillräckligt förberedda på det i dag. En realitet tycker jag är att vara med bland dom åtta främsta. Samtidigt måste vi ändå komma ihåg, vilket jag måste säga är ett argument som är hållbart, att vi har en spelarbudget som är på den nedre halvan. Då måste man ställa sig frågan ”är det rimligt att vi med en budget på sex och en halv miljon ska kunna slå lag som har femton miljoner?” Kanske inte på pappret, men i verkligheten är det så och det har vi gjort förr. Det innebär också att vi måste få en enorm effekt på varje investerad krona egentligen.

Vad betyder din och sportchefen Roger Jönssons relation för att du fortsätter jobba i Oskarshamn?
– Den betyder jättemycket. Jag har fått lite på tafsen om det där. Man menar på varför ska vi stå hand i hand? Så enkelt är det inte. Vi har ganska spänstiga diskussioner och det är långt ifrån alltid som vi är överens. Sedan är vi prestigelösa båda två och för en bra dialog.

Foto: Bildbyrån/Marcus Ericsson

”JAG HAR REVANSCH ATT FODRA”

– Vi kommer oftast fram till något bra i våra dialoger och jag tror att en av anledningarna till att det går åt helvete i vissa klubbar är att du har tränare och sportchef i varsin ringhörna. Att det blir för starka personer som tuppfäktas. Vi har i stället valt en linje där vi är prestigelösa och där vi backar upp varandra utan att det blir mjäkigt och menlöst. Dom som tror att jag är skyddad av Roger kanske har delvis rätt i positiv mening, men det är inte så att jag får göra vad jag vill eller misslyckas utan att åka ut med huvudet före. Det ska man ha klart för sig.

Du är snart unik i svensk hockey som stannat i samma klubb under mer än tre säsonger. Handlar det om ditt ledarskap, relationen till klubben, att ni når uppsatta mål, eller vad handlar det om?
– Dels har vi uppfyllt målet med plus minus några poäng tre år i rad. Vår ambition inför dom här tre åren har varit att vi skulle bli ett övrehalvanlag. Vi blev bara nia i år och en anledning till att jag väljer att vara kvar är att jag tycker att jag har revansch att fodra på mig själv. Jag gjorde ett sämre jobb i år. Jag tog för mycket för givet och blev en aning bekväm.
– I det läget tycker jag att det inte finns någon anledning att smita iväg med svansen mellan benen. Jag har svårt för sådana människor. Jag tycker att det är min skyldighet att göra ett nytt försök.

Har du aldrig känt dig hotad att få sparken, trots allt är det en ganska tuff miljö att vara hockeytränare?
– Jo, och vi får inte glömma att Oskarshamn har någon form av rekord när det gäller antalet sparkade tränare. Jag tittade på den listan och insåg att man hade förbrukat tränare i en enorm omfattning senaste femton, tjugo åren. Klart att tanken slår än, men den dagen jag blir rädd eller tar beslut som grundar sig att jag inte ska få sparken det är då jag åker ut med huvudet före.
– Jag tror inte att vi riktigt har varit i det läget. Vi hade en period säsongen som gick, jag tror att det var i november månad, där jag tyckte att dom här kvalserielagen flåsade oss i nacken. Då hade jag allvarliga funderingar på vad jag gjorde för fel. Min svaghet är att jag tar mycket av det här personligt. I synnerhet när det går tungt.

TRODDE HAN KUNDE FÅ SPARKEN: ”FINNS INTE PÅ KARTAN”

– Jag vill ändå ”credda” klubben för att dom gånger det har blåst snålt så har man frågat ”vad kan vi göra?” Kansliet frågar ”kan vi göra något?” Ordförande och klubbchef kommer förbi med en kaffebulle och frågar ”kan vi göra något, jobba in pengar, är det nyförvärv vi behöver?” Men dom lägger sig aldrig i.
– När jag och Roger satt och drack ett glas vin efter en hemmamatch och pratade minns jag att jag kände att nu kan det gå åt helvete för mig. Jag minns det som i går hur Roger uttryckte sig som så här: ”Det finns inte på kartan. Jag hade inte ens tänkt tanken och trodde du det tidigare kan du lägga det helt åt sidan och i stället kavla upp ärmarna och jobba ännu hårdare”. Det var ganska befriande.

Fredrik Söderström lämnade Leksand 2003 och har sedan tränat Nynäshamn, Nyköping, Olofström och nu Oskarshamn.
– Hur jag hamnade i Nynäs? Det var Kenta Nilsson, Robert Nilsson och Niklas Persson. Niklas pappa, Sam, fintade ner mig dit. Jag träffade ordförande på en fin restaurang en solig dag, det är vackert som fan i Nynäs. Jag frågade: ”Varför vill ni att jag ska flytta hit?” Då svarade han att det fanns två skäl. Det ena är att dom är för dåliga att dribbla och det andra var att det vore kul med något nytt. Då tänkte jag ”var fan har jag kommit någonstans”, ha ha…
– Jag är jättetacksam att jag hade dom här tre åren i Nynäs för där gjorde jag en väldig massa misstag i sportslig mening. Jag trampade snett, vi spelade fel ibland och så vidare på grund av att jag körde mitt race, men jag lärde mig oerhört mycket av det.
– Jag tror att det finns tränare i dag som hoppar på lag högre upp där förväntningarna och kraven är stora vilket gör att du inte vågar testa dig själv riktigt. På något sätt formade jag mitt tränarliv genom tre år i division 2 med Nynäshamn. Jag fick göra misstag, men jag fick också ta ansvar för dom.
– Var plats jag har varit på har gett mig mycket. Det kanske inte är dom flashigaste orten alltid. Nynäshamn, Nyköping som jag tycker är en trevlig stad, Olofström…
– Jag minns första gången jag skulle åka ner till Olofström och träffa dom. Jag kom till Värnamo och efter det var det bara skog, skog, skog och det stod inte Olofström på en enda skylt. Då stannade jag bilen för att ringa till Roger Jönsson, men då var det inte ens någon mottagning. Då tänkte jag ”var fan har jag kommit någonstans?” Är det här jag ska vara? Där tror jag att jag har en egenskap att var man än släpper ner mig kan jag anpassa mig.

”PENGAR ÄR VÄL FÖR FAN INTE ALLT”

Dan Söderström.

Pappa till Fredrik Söderström är tidigare storspelaren Dan Söderström. Han har givetvis påverkat Fredriks sätt att se på och hantera den yttre pressen som är kring hockeyn.
– Jag pratar jättemycket med honom och får många goda råd. Samtidigt är han från den gamla skolan vilket ibland kolliderar med mitt tänkande. När han berättar hur det fungerade på hans tid med ”Pära” Karlström, Rune Mases och det var Tommy Sandlin i landslaget så var det kanske mer att peka med hela handen. Spelarna hade en annan lojalitet då.
– Jag brukar sitta och bläddra i ett gammalt hockeyalbum vi har i omklädningsrummet. Där kan det stå, 23 år och murare, 27 år tekniker, 19 år banktjänsteman och så vidare. På den tiden spelade man mer hockey för att det var kul än att det var stora pengar. Hela samhället såg annorlunda ut.
– Idag är den stora nyckeln till tränaryrket att hantera människorna. När vi diskuterar en spelare kan jag lite fint försöka förklara att det kan finnas bättre alternativ för en spelare än Oskarshamn. Han kanske kan få bättre betalt i exempelvis Malmö eller Djurgården. Då säger farsan: ”Pengar är väl för fan inte allt”. Det är ett vackert tänk, men det är dåtid som kolliderar med nutid. Däremot hockeyögat han har är fantastiskt än i dag.
– Förr försökte jag nog distansera mig med för att man inte skulle tro att jag fått det här jobbet tack vare honom eller en sopad väg. För så är det inte någonstans. Senast i går berättade jag för mina föräldrar att jag var erbjuden ett civilt jobb. Då säger de med lunchen i mun att ”det vore väl något”. Farsan tycker att det är jättekul att jag är i hockeyns värld, men han, för att inte tala om morsan, lider också med mig när vi förlorat eller då dom hört någon säga något på tv.

Har det aldrig lockat att träna Leksand?
– Det finns något talesätt som säger att man inte ska skita där man äter. Jag har stor respekt för Leksand och kan säga nu när vi inte är i samma serie törs jag säga att Leksand är mitt favoritlag. Märkligt vore det annars eftersom jag vuxit upp i omklädningsrummet och ishallen. Jag spelade där, även om jag var begränsad som hockeyspelare, upp till sista året som junior.

”I LEKSAND ÄR JAG FORTFARANDE DANNES GRABB”

– Jag är också införstådd med att jag inte skulle bli bedömd på samma sätt som jag skulle bli bedömd på andra ställen. Här i Leksand är jag fortfarande ”Dannes grabb”. Det tror jag skulle vara ett ok och tunga stenar i en ryggsäck att släpa in.
– Däremot har jag antagligen samlat på mig erfarenhet och kompetens för att göra ett jobb i någon roll här. Sedan är jag glad att Leksand går bra och jag tycker att ”Äpplet” (Andreas Appelgren) verkar vara en bra person att leda en stab. En vacker dag kanske det skulle vara intressant, men det har inte varit på tapeten att jag skulle träna Leksand och det är inte heller på tapeten.

Hur minns du tiden då pappa tränade Leksand?
– Jag har lite sådana trauman faktiskt. När han tränade Leksand på 80-talet var jag bara åtta eller nio år. Det har jag knappt några minnen av. Däremot när han hoppade in 1992 tillsammans med ”Öst-Olle” (Olle Öst) var jag lite äldre.
– Under den tiden kom det en hel del hot. Det kunde ringa här hemma och jag har förstått att det flera gånger var ganska obehagliga samtal. Vi fick till och med vykort här hemma och i internposten på pappas jobb med kors och dödshot. Under en period – och då tränade inte ens när farsan A-laget utan juniorlaget – var vi under konkret hot. Polisen var här utanför och jag fick inte ens cykla själv in till Noret.

Varför hotade man er då?
– Om jag minns rätt var det att man ville ha bort Wayne Fleming som var A-lagstränare då. Jag minns att vi tittade på dom här breven nyligen som farsan och ”Öst-Olle” fick. Där stod det namngivet att Fredrik Söderström och Andreas Öst skulle smällas. Det gick till polisen, men man valde att inte gå ut med det för att det inte skulle få någon uppmärksamhet. Jag vet att jag cyklade vid ett tillfälle härifrån och in till en kompis på Noret. Då stod det en Saab här utanför som var civilpolis. Han åkte bakom hela vägen in.
– Så jag har sett baksidan av det här där man hotat att man skulle ha ihjäl både mig och farsan. Jag har väl fått någon törn även i Oskarshamn, men det är ingenting som har stoppat mig. Kommunicerar jag på ett bra sätt så brukar jag mötas av respekt också.

Fredrik Söderström har på nära håll sett vilken betydelse hockeyn har för folket i Leksand, och inte minst då hans egen pappa som är tätt förknippad med klubben.
– När Leksand åkte ur 2001 minns jag också mycket väl. Det var på påsken och Leksand förlorade hemma i sista matchen. Jag gick ner efter matchen och såg farsan och (Christer) Abris med tårar i ögonen i det här tränarrummet. Sedan gick vi hem och när vi går över Leksandsbron så slår kyrkklockorna så där dystert. Jag vet att farsan tog det där väldigt hårt. Få var så lyckliga som farsan när Leksand gick upp igen.