50 år sedan historiska SM-guldet – så minns Leksands hjältar triumfen
För exakt 50 år sedan bärgade Leksands IF sitt första SM-guld genom tiderna. För hockeysverige.se minns spelarna som fanns med i guldlaget 1969 tillbaka till guldet som blev startskottet på klubbens storhetstid.
23:e februari 1969 var en söndag. Det här är en stor dag historiskt för Leksand. Det var då dalaklubben vann sitt första av hittills fyra SM-guld. Spelare som Dan Söderström, Mats Åhlberg, bröderna Abrahamsson (Thommy och Christer), Hasse Jax, Kjell Brus med flera kom att få sina stora genombrott i svensk hockey.
Inför säsongen var det bara Bosse Englund som anslutit till truppen jämfört med säsongen innan. Egentligen ska vi säga återvänt eftersom han är uppväxt inne i Noret (centrala Leksand). Nu hade han testat på både hockeyn och polisyrket i Västerås under två säsonger. Även juniorerna Torbjörn Vallin, Yngve Gyll och Åke Danielsson fick chansen att känna på A-lagshockey under säsongen.
TOG SIG ENKELT TILL SLUTSPEL
Grundserien, det vill säga Division 1 norra, blev ingen Eriksgata för tränaren Rune Mases lag. Leksand slutade trea efter AIK och Modo, men givetvis tog sig masarna sig enkelt vidare till slutspelet. Väl där inledde Leksand med att köra över Mora med 7-1. Sedan följde raden Västra Frölunda 7-5, Brynäs 1-6, Södertälje 4-4, AIK 6-1 och Västerås 4-2. Inför sista omgången ledde Brynäs serien på nio poäng, samma som Leksand men med betydligt bättre målskillnad.
Christer Abris storspelade i guldmatchen mot Modo.
Leksand hade som uppdrag att åka upp till Kempehallen i Örnsköldsvik för match mot Modo. Brynäs åkte i sin tur ner till Frölundaborg för match mot Västra Frölunda. Allt Brynäs behövde göra var att vinna över göteborgarna. Efter två perioder ledde Västra Frölunda med 3-2 och folk började fundera på om inte guldet ändå kunde hamna i Dalarna eftersom Leksand ledde mot Modo med 1-0. Det var Folke ”Totte” Bengtsson som gjode målet framspelad av Hasse Jax. Samtidigt öste Modo på med skott mot Christer Abris som storspelade. Efter två perioder ledde Modo skotten med 25-13.
Tidigt i tredje perioden kvitterade Inge Hammarström Västra Frölundas ledning nere i Göteborg. Strax därefter lyckas Lasse Öhman sätta dit pucken bakom Abris. Det är då Ulf Sterner kliver in i bilden. Den tuffe och oömme Frölunda-forwarden gör både 4-3 och 5-3 bakom William Löfqvist samtidigt som matchen i ”Ö-vik” tog slut. Det blev 1-1 där. I väntan på slutsignalen i Frölundaborg åkte Leksandsspelarna runt på ”Kempis” is. Skulle det bli äntligen bli guld eller skulle Brynäs gå ikapp?
Hockeysverige.se har genom OLD SCHOOL HOCKEY sammanställt några av Leksandsspelarnas minnen från matchen och väntan uppe i Örnsköldsvik.
Christer Abris:
– Vi hade ett väldigt bra lag den säsongen med ”Nisse”, ”Totte” ”Taxen” Sjöberg och så vidare. Sedan gällde det även att ha lite tur också och det hade vi. I den avgörande matchen mot Modo uppe i ”Kempis” (Kempehallen) kom Modo-spelare (Lage Edin) helt fri med mig precis i slutet av matchen Han fick till ett sådant skott som man som målvakt inte vet vart den tog vägen. Det sa ”ding ding” bakom mig eftersom pucken tog i båda stolparna och sedan ut igen, men då hade i alla fall jag inte en aning om att vi hade chansen kvar att vinna SM-guld.
– Annars minns jag mest då vi åker runt på isen i säkert tjugo minuter och väntar på att det ska plinga på måltavlan från matchen Frölunda-Brynäs. Till slut kom Modo:s ordförande, Thorsten Andrén, nedspringande för läktaren och berättade att det var slut i Göteborg och att Leksand då var svenska mästare.
Thommy Abrahamsson:
– Vi hade ett väldigt bra lag vi med, men visst var det Brynäs som var favoriter. Brynäs hade vunnit dom tre säsongerna innan. Leksand bestod av ett ungt gäng killar som verkligen ville vinna SM-guld. Sedan hade vi Nisse Nilsson i laget som var Sveriges kanske bästa hockeyspelare just då och som gjorde en mycket fin säsong liksom Lars-Erik Sjöberg. Leksand hade värvat dom bästa spelarna som fanns i distriktet just då helt enkelt. För mig kom det inte som någon direkt överraskning att vi vann 1969.
Gunnar Andersson:
– Vi hade egentligen en himla tur som vann guldet den säsongen. Vår match slutade en bra stund innan matchen i Göteborg. Jag minns att vi åkte runt, runt på isen i Örnsköldsvik och väntade på slutresultatet mellan Frölunda och Brynäs. Frölunda var tvingade att vinna om vi skulle vinna SM-guldet. Nu gick det bra för oss och vi gjorde en kul grej av att Svenska Ishockeyförbundet hade tagit med sig SM-bucklan ner till Göteborg.
– Vi åkte tåg och buss hem från Örnsköldsvik via Bollnäs. Då vi var någonstans mellan Rättvik och Leksand mötte brandbilar med blåljus (som faktiskt var rödljus 1969) upp och eskorterade oss in till Leksand. Där fick vi gå upp på scen och ta emot folkets hyllningar… (Gunnar Andersson blir tyst en stund och märkbart rörd), fantastiskt.
– På kvällen var det stor guldmiddag på Lindbergs pensionat tillsammans med alla dåtidens celebriteter i Dalarna. Bland annat Rune Lindström (skrev bl a klassiska Himlaspelet).
Mats Åhlberg:
– Tiden vi var där på isen och väntade på att det skulle ta slut nere i Göteborg var som en evighet. Det hör till saken att Lage Edin kommit fri mot Christer Abris i slutet av matchen, men prickade stolpen.
– Nu vann vi guldet och resan hem från Örnsköldsvik är nu klassik där vi sista biten från Tällberg in till Leksand sitter på öppna bryggarbilar medan många tusen stod och väntade på oss inne i Noret (centrala Leksand)
Folke ”Totte” Bengtsson:
– Säsongen var faktiskt lite upp och ner. Jag minns att vi vid något tillfälle satt på Björn ”Lollo” Lassas café efter att vi hade förlorat flera matcher i rad. Vi sa till varandra att poängen vi har kan ingen ta ifrån oss så nu gällde det bara att ta nya poäng i nästa match i stället.
– Sammanhållningen var fantastisk i laget och det var bara tre ”utlänningar” i laget. Det var ”Nisse” Nilsson och Lennart ”Lillen” Gustafsson som kom från Värmland och ”Uffe” Mårtensson som var från Surahammar. Alla övriga var masar. Jag tror att just sammanhållningen var nyckeln till guldet?
Ditt 1-0 mål mot Modo i sista matchen gjorde att det till slut blev guld till Leksand.
– Just när jag gjorde målet var det väl som vilket mål som helst. Vi visste ju inte att vi vunnit SM-guld när slutsignalen gick uppe i ”Ö-vik eftersom det var 12-13 minuter kvar på matchen i Göteborg mellan Frölunda och Brynäs.
– Det gick bra och det visar sig nog efteråt att det är kanske mitt viktigaste mål i karriären.
Olle ”Mapa” Sjögren:
– Vi hade fått ihop ett riktigt bra lag till säsongen 1968/69. Bröderna Abris och Mats Åhlberg, men vi hade även fått Lennart ”Lillen” Gustafsson från Brynäs och Gunnar Andersson från juniorlaget. Gunnar var från början från Dala-Järna.
– Brynäs var riktigt bra då och allt skulle avgöras i sista omgången 1969. Det krävdes att Brynäs skulle förlora nere i Göteborg mot Frölunda medan vi var tvungna att ta en poäng i Kempehallen mot Modo. Brynäs förlorade samtidigt som vi fick 1-1 mot Modo. Även om vi var riktigt bra det året krävdes det även lite tur för att vi skulle vinna guldet.
Hans Jax:
– Jag spelade i en kedja med Olle ”Mapa” Sjögren och Nisse Nilsson. Vi gjorde en hel del poäng i grundserien, men jag hade det lite trögare i slutspelet.
– Det var fantastiskt roligt uppe i Örnsköldsvik när vi spelade 1-1 mot Modo. Vi åkte runt på isen efter slutsignalen och väntade på slutresultatet i Göteborg. Jag minns så väl när det kom en gubbe nedspringande från läktare och skrek att Frölunda hade vunnit och att vi var svenska mästare.
Hans Jax, Nisse Nilsson och Olle ”Mapa” Sjögren efter SM-guldet. FOTO: Arkiv
Kjell Brus:
– Förutsättningarna var så att om Brynäs förlorade nere i Göteborg mot Frölunda så behövde vi ”bara” ta en poäng mot MoDo. Vår match slutade 1-1 efter att ”Totte” Bengtsson gjort vårat mål.
– Vår match var slut bra mycket tidigare än Brynäs match så vi åkte runt, runt där inne på isen och väntade på slutresultatet, men då beskedet kom att Frölunda vunnit med 6-4 var det en så otrolig glädje. Så just den glädjen och den väntan som var på att vi skulle få slutresultatet från Frölunda matchen är nog det jag minns starkast.
Hur togs ni emot hemma på Torget i Leksand?
– Det var Leksands första guld så det var helt fantastiskt. Vi möttes av brandbilar bortåt Rättvik någonstans och sedan eskorterade dom oss in till Torgen där nästan hela byn var på plats. Det är ett väldigt fint minne för mig och förmodligen för alla andra killar som var med i laget.
Hur firades guldet resten av kvällen och natten?
– (Skratt) Ja du det blev väl på lokal någonstans i Leksand som brukligt är, men det var väl vi värda?
Dan Söderström:
– Från guldet 1969 minns jag bäst när vi åker runt i ”Kempis” (Kempehallen, Örnsköldsvik) och väntar på att det skulle plinga till på resultattavlan efter att vår match mot MoDo (1-1) var slut. Om jag inte minns fel så stod det 5-3 till Frölunda mot Brynäs som var tvingade att vinna i fall dom ska ta hem guldet.
– Det tog en bra stund mellan att det plingat och att resultatet kom upp och de här sekunderna var en lång jäkla plåga. Frölunda vann till slut med 6-4 och omklädningsrummet efter matchen var en enda stor röra där bland annat Nisse Nilsson slängde sin utrustning i papperskorgen. Nu hade han spelat klart.
Nisse Nilsson:
– Jag åkte upp skadad till den matchen och fick kliva av i sista perioden så jag fick ta emot guldplaketterna i lågskor. Hemresan på tåget var underbar och även när vi åkte sista biten in i Leksand på bryggarbilar mitt i vintern är sådant jag aldrig kommer att glömma.
Nisse Nilsson och Totte Bengtsson firar SM-guldet 1969.
Ligger dina skridskor kvar i en papperskorg där uppe fortfarande?
– Haha… det vet jag inte, men jag slängde även ett par skridskor i en sjö i Colorado efter VM-guldet 1962. Då var det någon tidigare Forshaga-bo som kavlade upp byxbenen och vadade ut dom tio metrarna för att fiska upp skridskorna igen. Numera finns skridskorna som ett minne uppe på Forshaga Hockeys kansli.
Rune Mases:
Kom guldet 1969 som en överraskning för dig?
– Nej det kan jag inte påstå. Vi hade ett rätt bra lag och det var egentligen Brynäs och vi i Leksand som var dom starkaste lagen under dom här åren. Vårt mål var att nå fram till Brynäs och vi var nära under många år. Man kan väl säga att vi nådde fram till målet 1969.
– Vi hade en grupp som tränade riktigt hårt och där alla drev på varandra hela tiden. Alla ville framåt i utvecklingen och killar som Åhlberg, Abris, Sjöberg eller Gunnar Andersson sa direkt till om någon annan inte gjorde vad man skulle. Alla blev tvingade att ta ansvar för laget och för sig själv av sina lagkamrater.
I dag talar man ofta om delat ledarskap i båset. Guldåret 1969 var du tillsammans med tidigare storspelaren i Leksand, Gunnar Jönses, ledare för laget. Hur var fördelningen mellan er?
– Den var hur enkel som helst. Med ett så bra lag som vi hade kunde man bara inte misslyckas. Under matcherna var det mest jag som stod vid båsdörren och skötte bytena, men både jag och Gunnar var hela tiden överens om vilka som skulle spela.
Gunnar Jönses:
– En av anledningarna till att vi vann den säsongen var Nisse Nilsson. Han hade en förmåga som även Pelle Prestberg och Mats Åhlberg hade, just den här blicken att se och sätta dit pucken i den lilla lucka som fanns bredvid målvakten. Det är för övrigt en förmåga som jag kan sakna hos dagens hockeyspelare. Det ska tydligen bara skjutas hårt nu för tiden. Om sedan pucken går över tycks inte spela någon roll.
– Nisse avgjorde väldigt många matcher, men vi hade framförallt ett väldigt bra lag och en entusiast och pådrivare i Rune Mases.
Du var inte med upp till Modo inför avgörandet, hur kom det sig?
– Jag hade knappt koll på hur förutsättningarna var inför den matchen eftersom jag låg kvar hemma i Leksand och var helt knäckt. Jag var helt enkelt utarbetad och gått in i det som idag kallas för väggen.
– Allt jobb med att kontakta press, boka resor samtidigt som jag hade tre småttingar hemma och mitt vanliga jobb gjorde att jag helt enkelt inte orkade.
Hur gick det förresten mellan Västra Frölunda och Brynäs? Jo, Kjell Andersson gjorde 6-3 innan Håkan Wickberg satte 6-4 bakom Ingemar Caris med en sekund kvar.
FAKTA: LEKSANDS LAG
Målvakter: Christer Abris, Gunnar Mårs, Torbjörn Vallin
Backar: Lars-Erik Sjöberg, Lennart ”Lillen” Gustafsson, Thommy Abrahamsson, Åke Danielsson, Yngve Gyll, Gunnar Andersson.
Forwards: Bosse Englund, Mats Åhlberg, Roger ”Sotarn” Lindqvist, Dan Söderström, Ulf ”Mini” Mårtensson, Olle ”Mapa” Sjögren, Folke ”Totte” Bengtsson, Kjell Brus, Hasse Jax, Jan-Olov Kroon, Nisse Nilsson
Tränare: Rune Mases
Lagledare: Gunnar Jönses
Den här artikeln handlar om:
